Att dansa till Bunk-Olles musik

Ni som undrar vart pensionärerna tar vägen när de inte sitter på parkbänkar och blockerar vägen i mataffären, jag har nu hittat svaret på era funderingar. Tio i nio idag rusade jag omkring hemma och packade ihop en badkasse, sprang tvärsöver parkeringen mittemot och in i simhallen för ett vattengympapass. Trots att jag är sent ute hinner jag precis ner i bassängen innan musiken sätts på, och så är vi igång. Det var ett pass utan redskap, istället använder man vattnet och sig själv som motstånd, vilket jag föredrar eftersom det är enklare att välja hur hårt man ska köra.

Helt i enlighet med den tidiga timman då de flesta är på jobbet är jag omgiven av äldre, pensionerade damer, och en modig äldre man som trotsar skvallret, även om han något dämpat befinner sig längst in i ena hörnet av bassängen.

Allteftersom uppvärmningen går över i lite hårdare övningar kan jag konstatera att det här med vattengympa, det är ingenting för folk som är rädda för att se dumma ut. Ni kanske trodde att Jumping Jacks (när man hoppar upp och ner och ut och ihop med armar och ben) ser dumt ut när man tvingas göra det på skolgympan, men det är ingenting mot hur märkligt det känns ut när vattnet skvätter och man tveksamt försöker koordinera armar och ben i takt med den hurtiga instruktören på land som glatt hoppar omkring och ler. Tack och lov är att alla är i samma situation och man ser inte så mycket genom vattnet, och med tanke på sällskapet bryr jag mig inte så mycket, utan njuter av de gånger då jag faktiskt lyckas pricka in en rörelse i takt till musiken.

Musiken, ja. Första låten var Agnes – On And On, följt av allt mellan Jedwards Lipstick och Sofia Dansar Go-Go (av något… svenskt dansband?). Det går inte att vara kräsen, alltså, utan bara gilla läget och köra vidare, och inte kasta alltför modiska blickar på den påhejande kvinnan på land som efter en frågan om huruvida vi känner något i midjan fastslår vårt öde: En övning, så dödlig att den inte har något namn. Och jag skojar bara till hälften, för jag vet inte vad den heter, men fruktar den likaväl. Efter den, är det ingen av oss som fortfarande har normal andning.

Trots våra mödor i vad som kändes som en evighet avslutas passet något så när fort, med stretching och en önskan om trevlig helg. Jag kommer definitivt skriva upp mig på nästa veckas pass när jag lämnar simhallen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s