Stora känslor kräver stora åtgärder

Den är uppdaterad.

Annonser

the truth

Jag gick inte på vattengympan ändå, för jag är värdelöööööööös
hmm jag lider verkligen med ni som trodde att jag var något, för det måste vara rätt hemskt att upptäcka att en människa en är så patetisk, lögnaktig, värdelös, oduglig, sinnessvag liten småtjuv som jag. Haha jag lyckas ju hålla illusionen uppe rätt bra under sommaren men nu kommer sanningen fram!

Gnäll, mitt liv är patetiskt, jag vill dö

Jag håller på att bli tokig. Idag har jag pratat med:

  • Mamma
  • Bengt Erik
  • Molly
  • Farmor
  • Farfar

Och det är på tok för lite kan jag få be att tala om!

Mitt sociala liv har gått åt helvete. Gaah, jag borde bara gå och lägga mig i stället för att sitta här och vara grinig och förpesta min blogg och skrämma bort de få vänner jag har kvar. Imorgon då jävlar ska jag gå på vattengympa om jag så ska krypa dit under svåra smärtor – inte alls omöjligt – för jag står inte ut med att vara så seg (skippade den idag och började genast ångra mig, men då var det för sent och nu måste jag vänta en hel vecka på nästa gång. Jävla skit. Jag vill bara klaga tills jag börjar gråta så att jag kan få bli på bra humör igen. Dessutom, kan det verkligen räknas som att jag är ”seg” när det enda jag gjorde var att vika mig för min mage som verkade ha bestämt sig för att fortsätta demonstrera och jag kände att det var en 70% risk att om jag satte igång att studsa omkring i vattnet hade fått mig att springa iväg för att uppsöka närmaste toalett inom första kvarten? Kan det verkligen räknas som ”seghet”? Jag vill ju bara inte skämma ut mig inför största delen av min sociala krets, sen mina vänner lämnade stan och började leva sina liv: vattengympagänget. Kulkul. Himla lätt det blir att fortsätta Kanske Vara En i Gänget när jag uteblir gång efter gång. Åh, det är ju patetiskt hur uppspelt jag blev förrförra gången när en deltagare sa hej i omklädningsrummet. Får jag skjuta mig själv nu?) Jag övervägde att ta bort mitt bdb-konto, eftersom jag aldrig hänger där längre ändå, och slutade med att jag kollade igenom gamla bilder. Och kan ni gissa? Jag hittade en gammal ”Vad har du gjort idag/saker du inte kan leva utan”-lista och konstaterade att allt, utom mina örhängen, var exakt detsamma. Hur deprimerande är inte det? Jag har inte förändrats ett enda dugg på ett år bortsett från en död vänskap som fick mig att ta bort ena örhänget för ett halvår sen. Just… GREJT.

Nu är det min tur att börja överanvända FML-frasen.

Why care?

Varför bryr jag mig ens? Det är så fruktansvärt meningslöst att försöka ge konstgjord andning utan ett enda livtecken tillbaka.

Det är ju uppenbart att vår relation är slut. Det är som om vi båda är medvetna om det men ingen av oss vill vara den som kapar bandet helt. Det är så för mig iaf, jag vet inte vad du tänker. Vad tänker du? Hur lever du ditt liv? Jag fattar inte riktigt att vi stod varandra så nära och nu är du som en främling för mig. Ju fler dagar som går desto större tycks vår närhet ha varit, desto mer verkar den ha betytt.

På något sätt vill jag inte svika yngre Mimmi, hon som trodde på oss. Eller gjorde jag verkligen det? Oh ja, jag hoppades åtminstone, jag levde i en drömvärld. Det känns så fel att det ska ta slut med ett ingenting, en udda vänskap som bara rann ut i sanden, när det kändes så speciellt.

Kommer jag ens publicera det här? Det är säkert urtråkigt att läsa om, men jag behöver prata av mig. Kan inte riktigt vänja mig vid tanken på att du faktiskt är på väg bort ur mitt liv, men ingen bryr sig riktigt, för

ja,

det är ju slut. Jag måste säga att jag är förbluffad.

Hemligheten bakom kyssar

Jag gillar min pojkvän 😀 (bra va? xD)

Han tycks dock inte gilla mig lika mycket…

Vad äre för fel på mina pussar va?!?

Han visar hur det ska gå till! Jag blev mäkta imponerad.

När jag väl lärt mig tekniken blev han  nöjd! 😀

Ja, man har det inte roligare än vad man gör sig! XD

Fysisk smärta

Aj. Det gör ont, och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Är så himla rädd för att börja med tabletter regelbundet igen, att dosen inte ska räcka till och ökning på ökning leder till tio tabletter om dagen. Och vet ni? Jag överdriver inte. Jag har faktiskt varit uppe i 10 tabletter/dag. Jag kan knappt tro det själv. Vad är det för någon surrealistisk mardröm jag hamnat i?

Går det att förstå hur fruktansvärt ledsen jag blev när jag upptäckte att jag inte minns hur det känns att inte ha ont? Att gå en hel dag utan att vid något tillfälle påminnas om min kropps svaghet, en diffus irritation i bakgrunden av medvetandet? När jag sitter och funderar i allmänhet över min situation för dagen och upptäcker att det gör ont på både en och två ställen, och jag har inte ens reflekterat över det förrän då, för jag är van?

Kommer jag någonsin få en sån dag igen?

Eller ska det vara så här resten av mitt liv? Inte alltid samma problem, men alltid ont. Ont i huvudet, magen, benen, fötterna, händerna,

jag trodde att jag skulle få svårigheter med att utföra mina dagliga rutiner när jag blev gammal, om jag ens tänkte på det. inte att jag skulle ha det svårt för att ta på mig mina egna skor vid 19 års ålder. det är lätt att ignorera det krävs faktiskt inte så mycket ansträngning för jag VILL INTE ha ont, men någonstans vid tredje eller tionde tillfället som det gör ont att sätta fötterna i skorna och fatta tag i skosnörena så slår en ändå sanningen och jag ägnar en stund åt att fundera vad det blivit av mig. Om det är värt att fortsätta, eftersom det ändå bara ser ut att bli värre och värre?

Jag har anpassat mitt liv efter smärtan. Jag hälsar inte på mormor, eftersom hon bor tre trappor upp. Jag drar mig för att gå ut på promenad, eftersom det gör ont att gå. Jag tar inte med mig böcker någonstans, eftersom väskan blir tung. Jag väljer alternativet som gör minst ont.