Fysisk smärta

Aj. Det gör ont, och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Är så himla rädd för att börja med tabletter regelbundet igen, att dosen inte ska räcka till och ökning på ökning leder till tio tabletter om dagen. Och vet ni? Jag överdriver inte. Jag har faktiskt varit uppe i 10 tabletter/dag. Jag kan knappt tro det själv. Vad är det för någon surrealistisk mardröm jag hamnat i?

Går det att förstå hur fruktansvärt ledsen jag blev när jag upptäckte att jag inte minns hur det känns att inte ha ont? Att gå en hel dag utan att vid något tillfälle påminnas om min kropps svaghet, en diffus irritation i bakgrunden av medvetandet? När jag sitter och funderar i allmänhet över min situation för dagen och upptäcker att det gör ont på både en och två ställen, och jag har inte ens reflekterat över det förrän då, för jag är van?

Kommer jag någonsin få en sån dag igen?

Eller ska det vara så här resten av mitt liv? Inte alltid samma problem, men alltid ont. Ont i huvudet, magen, benen, fötterna, händerna,

jag trodde att jag skulle få svårigheter med att utföra mina dagliga rutiner när jag blev gammal, om jag ens tänkte på det. inte att jag skulle ha det svårt för att ta på mig mina egna skor vid 19 års ålder. det är lätt att ignorera det krävs faktiskt inte så mycket ansträngning för jag VILL INTE ha ont, men någonstans vid tredje eller tionde tillfället som det gör ont att sätta fötterna i skorna och fatta tag i skosnörena så slår en ändå sanningen och jag ägnar en stund åt att fundera vad det blivit av mig. Om det är värt att fortsätta, eftersom det ändå bara ser ut att bli värre och värre?

Jag har anpassat mitt liv efter smärtan. Jag hälsar inte på mormor, eftersom hon bor tre trappor upp. Jag drar mig för att gå ut på promenad, eftersom det gör ont att gå. Jag tar inte med mig böcker någonstans, eftersom väskan blir tung. Jag väljer alternativet som gör minst ont.

Annonser

2 thoughts on “Fysisk smärta

  1. Tänkte just skriva i bloggen om att jag har ont i foten efter att jag varit hos sjukgymnasten med min fot. Men blev än en gång påmind om att jag inte ska klaga när det finns de som har det mycket värre. Ibland önskar jag att det var jag som hade din smärta, att du slapp, men jag vet att det inte är möjligt utan istället imponeras jag av din styrka. Att du trots att du kanske inte orkar, kämpar dig vidare. Och i det fortsätter att puscha på andra trots att deras problem inte är någonting i jämförelse till dina!
    Keep on fighting!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s