… GACKT!

Nu avslutar vi GACKT-sessionen, och vilken låt skulle jag annars tagit om inte en klassiker som denna?

Ps: alla som lyssnat på låten (eller någon av de andra jag lagt upp) måste kommentera här och skriva ”YEEAAAH! GACKT är bäst!” 😉 xD

Att försöka hitta det bästa alternativet

Vad ska jag göra med mitt liv nu då? Ska jag börja plugga i höst eller? Det måste jag ju nästan göra, för jag är trött på att inte ha en utbildning, och jag börjar bli sugen på att utmana hjärnan igen. På sätt och vis tror jag att ett pluggpausår var precis vad jag behövde för att bli motiverad för skolan igen, och så har jag ju passat på att ta körkort också. Det känns rätt smidigt 🙂

I alla fall, nu när det är dags att ansöka till högskolorna runtom i Sverige grubblar jag fram och tillbaka på vad jag vill, vad som vore bäst, var jag vill bo osv. Ska jag läsa till farmaceut? Men jo, det ska jag väl, nu har jag ju bestämt mig för det och ska inte börja fundera på något annat nu igen när jag äntligen fattat ett beslut. Men var ska jag läsa det då? Utbildningen finns i Kalmar och Uppsala, och jag väger fördelar mot nackdelar och försöker avgöra vilken vågskål som blir tyngst. I Kalmar har vi närheten till min familj, ingen jättepress på att hitta bra boende, och Eskil. Jag VET att jag inte ska, inte borde, inte får ta med honom i vågskålen, man ska inte anpassa sitt liv efter en partner, men hur ska jag kunna låta bli? Hur ska jag inte kunna känna det som en otrolig lättnad att få ha honom i min närhet i fortsättningen av mitt liv, kanske inte som pojkvän men som vän? Vad som händer i framtiden vet vi inte men en sak är säker: flyttar jag till Uppsala kan vi säga tack och hej direkt.

Och Uppsala. En ny, spännande stad med vänner och ett självständigt liv. Vänner som Malin och Liza i Uppsala och resten av Job2 i Stockholm. Men klarar jag av att bo ensam i en stor stad 6 timmar bort från min familj? Jag har alltid varit smånervös över tanken på att bo själv och är inte helt förtjust i tanken nu heller, även om jag börjar längta efter att ha mitt eget hem.

Så. Vad säger ni? Jag är lika förvirrad som vanligt och uppskattar varje råd jag får. Finns det månne någon där ute som kan tänka sig att dela bostad med mig i Uppsala, eller Kalmar för den delen? Eller någon som har någon annan lysande idé? Just nu letar jag bara efter en enda liten sak som gör att den ena vågskålen tippar över åt ena sidan, nämligen.

Listelilistan

Så, nu har jag petat lite i min lista och strukit en del punker som jag tyckte det var dags för, tagit bort någon annan och ändrat på några stycken. Tjoo! Först upp ligger nu ”lifta” – kanske man skulle sätta livet på spel och försöka ta sig upp till Stockholm och Job2? ^^  Eller borde jag koncentrera mig på något mer konkret och försöka fixa jobb till sommaren? Jag kom ju hem så lämpligt till det nu… x3 Nä, ta mig tusan, det sparar vi till en annan dag. Skulle dessutom gissa på att jag kan gå tillbaka till min gamla ”position” på Hotell Björnbacka (oh, så flott det låter!) när jag vill. Och om någon har en fantastisk idé om något långdraget och tidsödande projekt man skulle kunna ta sig för, så hör av er. Mitt enda krav är att det måste antingen involvera tjäna pengar eller vara så gott som gratis, för pengar är inte min största tillgång just nu.

Fylla och känslor

Efter att ha läst ett blogginlägg av Hanna Fridén med tillhörande diskussioner i kommentarerna om fylla och vad som händer med vårt beteende när man druckit (Kåtslaget, att vilja slåss, skrytmånsen som tittar fram m.m.), så har jag en liten fundering :

Att folk ens pallar dricka när alkoholen gör att de beter sig på ett sånt sätt? Jag har väl druckit både lite mer och lite mindre vid olika tillfällen och har konstaterat att så jäkla kul att tappa omdömet och bete sig pinsamt är det inte, men det kan ju vara mysigt med en drink någon gång ibland. En högst medelålders och förnuftig åsikt med andra ord. Det fascinerande är dock att beteendena och känslostormarna som beskrevs har jag också råkat ut för, fast utan en droppe alkohol i kroppen. Nä, jag behöver verkligen inte alkohol för att förvandlas till Krigshetsaren, Kärleksbombaren eller råka ut för Regnet av Tårar, det gör jag titt som tätt ändå. Billigt och bra, förstås, men det skulle ändå vara kul att veta vad det är som triggar igång detta när jag nu inte kan skylla på alkoholen, speciellt med tanke på att gestalten jag mest kände igen var denna, den evige dumparen.

Den eviga dumparen
Ah, ett beteende som jag ser hos så många och som jag själv, dessvärre, varit väldigt drabbad av under mitt liv. Den eviga dumparen blir fylld av sorg och all sorg appliceras på ens partner. Ingen är bra, allting är skit, och det måste få ett slut. Antingen genom att dumpa eller att, såklart, provocera ens partner till att dumpa en själv.

För så himla kul att vakna upp och inse att man är singel är det faktiskt inte, även om det vid vissa tillfällen faktiskt varit dags för ett avslut ändå. Eller varför inte:

Regnet av tårar
Kanske, framförallt, vanligt hos kvinnor och då inte sällan under vissa perioder i månaden. Det är en inte helt ovanlig konsekvens av alkohol i kombination med ostabila hormoner, där alkoholen får dig att fokusera vid allt det dåliga i ditt liv, gör dig paranoid och får dig att tolka varje negativ signal eller avfärdande som början till slutet av ditt liv. Eller vaddå början? När du drabbas av detta är du rätt säker på att det alltid varit såhär. Alltid är såhär. Alltid kommer vara såhär. Resultat? Hundra pinsamma SMS, pinsama bloggbloster, offentlig gråt och möjligtvis, om det slår illa, ett halvdant självmordsförsök.

Ja, hej på dig med. Har inträffat vid många tillfällen, tillfällen då jag kan garantera att jag inte varit på flaskan och det enda jag haft att ursäkta mina dramatiska humörsvängningar varit halvdana bortförklaringar som ”stressad, trött och haft en dålig dag”.

Å andra sidan – vem känner inte för att ta till lipen efter en dålig dag? Nåja, nu ska vi inte se det så, utan det jag efterlyser är ett stabilare känsloliv med lite mera självbehärskning. Någon som sitter på något tips? Finns det någon därute?

jaha? javisst!

(det här är då en slags respons på mitt jaha-inlägg tidigare)

Självklart kommer jag hem eftersom jag misslyckats med att utföra ett jobb, men det är ett utmärkt tillfälle för mig att öva på att stå rak i ryggen, se folk i ögonen och säga ”Jag hade fel. Jag misslyckades.”, för om det är något som jag har svårt för så är det att erkänna att jag har gjort fel. Livrädd för att säga fel saker, skämma ut mig, göra fel sak eller begå ett misstag har jag förvandlats till en tyst, rädd och oambitiös person – för satsar man inte så kan man inte heller göra fel, eller hur? Det var så sjukt jobbigt att ta ett G+ när jag siktat på VG att jag hellre låtsades som att jag inte brydde mig, struntade i att plugga och fick IG eller G- på ett prov. Hellre än att åka iväg på något kul efter studenten tog jag det lugna före det spännande, det säkra före det osäkra, delvis för att jag verkligen inte visste vad jag ville eller vad jag skulle göra, men delvis för att det var enklast så. Enklare att stanna hemma från början än att åka iväg och kanske komma hemkrypandes igen efter ett tag…

Därmed inte sagt att det varit så slappt och lätt att vara hemma, men eftersom det inte är det jag försöker belysa här så sparar vi det till en annan gång xD

Jag kommer få stå med brännande kinder när jag kommer hem mycket tidigare än vad jag hade velat, men jag tänker inte titta bort. För det är mänskligt att göra misstag och det är okej. Jag har inte dödat någon och jag har inte skadat någon (utom de stackars barnen förstås, de har väl fått men för livet av att behöva utstå min närvaro en hel månad förstås XD).

Jag kommer få säga åt mig själv på skarpen att inte falla tillbaka i jag-är-så-patetisk-hålet. Jag vill tro att jag kommer försöka jobba hårt med att fylla ut min tid med något konstruktivt. (om ni undrar över krångligt formulerad mening: När jag kommer hem hoppas jag att jag fortfarande vill göra det jag känner nu att jag vill göra – dvs. NÅGOT. Anledningen till att jag åkte iväg var ju för att jag var trött på att göra INGET, så jag hoppas att denna mentala handlingskraft kommer bestå tillräckligt länge för att faktiskt åstadkomma något. Begriper ni?) Detta märkliga fenomen kan också återfås i det att många säkert trodde och kommer tro att jag istället för att jobba som au pair inbillade mig att det skulle vara någon slags betald semester, men det trodde jag inte. Jag var fullt på det klara med att jag åkte hit för att jobba. Jag såg fram emot att göra mitt bästa i nya utmaningar. MEN trots detta så gick luften ur mig när jag kom hit, jag blev osäker, förvirrad, tyst och blyg. Jag kände mig som den jag var när jag var 12. Ser ni? Jag reagerar på ett sätt som redan förutspåtts, trots att jag uppmärksammat problemet innan.

Detta, mina kära vänner, ska jag ta mig en ordentlig funderare på en vacker dag. Tillbaka till ämnet.

”Ensam” är jag knappast, jag är bortskämd med otroligt vackra och fantastiska vänner runt om i landet för att inte tala om en familj som stöttar mig i de flesta beslut jag tar, förutom de beslut som är mindre bra 😀

”krossade illusioner och drömmar”? Nej, det tror jag inte. Att drömma är en så stor del av mig att det inte går att avlägsna bara så där, och med mitt leende kommer nya drömmar. Och vet ni vad? Jag har redan lett idag! Krossade illusioner vill jag inte heller kännas vid. Jag har lärt mig något nytt om mig själv helt enkelt. Och jag visste att au pair inte var det ideala jobbet för mig, men jag kände för att satsa och ge det en chans ändå. Hoppa – trots att det egentligen var för långt till nästa sida. Vill du döma, eller tycka att jag varit onödigt besvärlig för en stackars engelsk familj, så gör det 🙂 Det är klart jag försatt dem i en besvärlig situation, men så blir det ibland.

”jag är ett misslyckande”. Återigen, nej. Jag tänker inte ta på mig hela skulden för det är inte bara mitt fel, punkt. Sjukdomar och att de gav mig såpass kort tid att visa mitt rätta jag – den jag identifierar mig med nu för tiden istället för mitt 12-åriga jag – har spelat in minst lika mycket. Och att göra ett misstag innebär väl ändå inte att jag som person förvandlas till ett misslyckade hela jag? Å nej, de tankarna släpper jag bara in när jag deppar för det finns verkligen inte mycket rätt i dem.

Och som sagt – jag skall jobba på att balansera på den gyllene vägen mellan hybris och total brist på självrespekt. Jag ska, i Gackans och mina föräldrars namn!

Min enda sanna kärlek

Min enda sanna kärlek, bortsett från choklad förstås, är böcker. Och det känns ju väldigt mycket trevligare att vända näsan hemåt igen när man har ett paket med böcker från Adlibris rea som väntar på en. Wiihoo! ^^ Adrenalinet pumpade som tusan när jag blev sugen på Nick och Norahs oändliga låtlista, klickade mig in på adlibris.se för att dregla lite över boken och insåg att den tillsammans med David Levithans andra böcker är med i årets bokrea. Shit shit shit. Stackars Joel och Max som jag chattade med har väl aldrig upplevt en liknande ordström från mig. Det, mina kära vänner, översteg alla slags ryck man kan få i klädbutiker.

Lyckan var total när jag beseglat köpet med de sista kronorna som fanns på mitt hårt åtgångna VISA-kort, och jag insåg att jag – jag! – nu var ägare till böcker så underbara att jag när jag för första gången jag läste Ibland bara måste man inte lämnade tillbaka den till biblioteket direkt utan istället läste den om igen, tittade förälskat på den, lät den ligga bredvid mig på kudden när jag sov och vid upprepade tillfällen bläddrade tillbaka till mina favoritstycken för att smaska i mig av dess härligheter ända tills lånetiden var slut.

Ååååh mina nyinskaffade älsklingar, mamma kommer hem snart och tar hand om er! ❤ ❤ ❤

Galenskap, säger ni? Ja, men vad vore väl livet annars xD

ångest

Kan inte sova. Vad för slags människa är jag? Var kommer allt hat ifrån? Bra gjort Mimmi, du har just gjort vad du förmodligen kan kalla ditt livs största misstag. Trots all uppfostran så har jag precis gjort bland det värsta man kan göra, mot en de viktigaste personerna i mitt liv.

Vad är det i mig som gör att jag alltid gör de sämsta valen? Och går det här att reparera? Tveksamt. Vissa saker kan man bara inte förlåta.