… GACKT!

Nu avslutar vi GACKT-sessionen, och vilken låt skulle jag annars tagit om inte en klassiker som denna?

Ps: alla som lyssnat på låten (eller någon av de andra jag lagt upp) måste kommentera här och skriva ”YEEAAAH! GACKT är bäst!” 😉 xD

Annonser

Att försöka hitta det bästa alternativet

Vad ska jag göra med mitt liv nu då? Ska jag börja plugga i höst eller? Det måste jag ju nästan göra, för jag är trött på att inte ha en utbildning, och jag börjar bli sugen på att utmana hjärnan igen. På sätt och vis tror jag att ett pluggpausår var precis vad jag behövde för att bli motiverad för skolan igen, och så har jag ju passat på att ta körkort också. Det känns rätt smidigt 🙂

I alla fall, nu när det är dags att ansöka till högskolorna runtom i Sverige grubblar jag fram och tillbaka på vad jag vill, vad som vore bäst, var jag vill bo osv. Ska jag läsa till farmaceut? Men jo, det ska jag väl, nu har jag ju bestämt mig för det och ska inte börja fundera på något annat nu igen när jag äntligen fattat ett beslut. Men var ska jag läsa det då? Utbildningen finns i Kalmar och Uppsala, och jag väger fördelar mot nackdelar och försöker avgöra vilken vågskål som blir tyngst. I Kalmar har vi närheten till min familj, ingen jättepress på att hitta bra boende, och Eskil. Jag VET att jag inte ska, inte borde, inte får ta med honom i vågskålen, man ska inte anpassa sitt liv efter en partner, men hur ska jag kunna låta bli? Hur ska jag inte kunna känna det som en otrolig lättnad att få ha honom i min närhet i fortsättningen av mitt liv, kanske inte som pojkvän men som vän? Vad som händer i framtiden vet vi inte men en sak är säker: flyttar jag till Uppsala kan vi säga tack och hej direkt.

Och Uppsala. En ny, spännande stad med vänner och ett självständigt liv. Vänner som Malin och Liza i Uppsala och resten av Job2 i Stockholm. Men klarar jag av att bo ensam i en stor stad 6 timmar bort från min familj? Jag har alltid varit smånervös över tanken på att bo själv och är inte helt förtjust i tanken nu heller, även om jag börjar längta efter att ha mitt eget hem.

Så. Vad säger ni? Jag är lika förvirrad som vanligt och uppskattar varje råd jag får. Finns det månne någon där ute som kan tänka sig att dela bostad med mig i Uppsala, eller Kalmar för den delen? Eller någon som har någon annan lysande idé? Just nu letar jag bara efter en enda liten sak som gör att den ena vågskålen tippar över åt ena sidan, nämligen.

Listelilistan

Så, nu har jag petat lite i min lista och strukit en del punker som jag tyckte det var dags för, tagit bort någon annan och ändrat på några stycken. Tjoo! Först upp ligger nu ”lifta” – kanske man skulle sätta livet på spel och försöka ta sig upp till Stockholm och Job2? ^^  Eller borde jag koncentrera mig på något mer konkret och försöka fixa jobb till sommaren? Jag kom ju hem så lämpligt till det nu… x3 Nä, ta mig tusan, det sparar vi till en annan dag. Skulle dessutom gissa på att jag kan gå tillbaka till min gamla ”position” på Hotell Björnbacka (oh, så flott det låter!) när jag vill. Och om någon har en fantastisk idé om något långdraget och tidsödande projekt man skulle kunna ta sig för, så hör av er. Mitt enda krav är att det måste antingen involvera tjäna pengar eller vara så gott som gratis, för pengar är inte min största tillgång just nu.

Fylla och känslor

Efter att ha läst ett blogginlägg av Hanna Fridén med tillhörande diskussioner i kommentarerna om fylla och vad som händer med vårt beteende när man druckit (Kåtslaget, att vilja slåss, skrytmånsen som tittar fram m.m.), så har jag en liten fundering :

Att folk ens pallar dricka när alkoholen gör att de beter sig på ett sånt sätt? Jag har väl druckit både lite mer och lite mindre vid olika tillfällen och har konstaterat att så jäkla kul att tappa omdömet och bete sig pinsamt är det inte, men det kan ju vara mysigt med en drink någon gång ibland. En högst medelålders och förnuftig åsikt med andra ord. Det fascinerande är dock att beteendena och känslostormarna som beskrevs har jag också råkat ut för, fast utan en droppe alkohol i kroppen. Nä, jag behöver verkligen inte alkohol för att förvandlas till Krigshetsaren, Kärleksbombaren eller råka ut för Regnet av Tårar, det gör jag titt som tätt ändå. Billigt och bra, förstås, men det skulle ändå vara kul att veta vad det är som triggar igång detta när jag nu inte kan skylla på alkoholen, speciellt med tanke på att gestalten jag mest kände igen var denna, den evige dumparen.

Den eviga dumparen
Ah, ett beteende som jag ser hos så många och som jag själv, dessvärre, varit väldigt drabbad av under mitt liv. Den eviga dumparen blir fylld av sorg och all sorg appliceras på ens partner. Ingen är bra, allting är skit, och det måste få ett slut. Antingen genom att dumpa eller att, såklart, provocera ens partner till att dumpa en själv.

För så himla kul att vakna upp och inse att man är singel är det faktiskt inte, även om det vid vissa tillfällen faktiskt varit dags för ett avslut ändå. Eller varför inte:

Regnet av tårar
Kanske, framförallt, vanligt hos kvinnor och då inte sällan under vissa perioder i månaden. Det är en inte helt ovanlig konsekvens av alkohol i kombination med ostabila hormoner, där alkoholen får dig att fokusera vid allt det dåliga i ditt liv, gör dig paranoid och får dig att tolka varje negativ signal eller avfärdande som början till slutet av ditt liv. Eller vaddå början? När du drabbas av detta är du rätt säker på att det alltid varit såhär. Alltid är såhär. Alltid kommer vara såhär. Resultat? Hundra pinsamma SMS, pinsama bloggbloster, offentlig gråt och möjligtvis, om det slår illa, ett halvdant självmordsförsök.

Ja, hej på dig med. Har inträffat vid många tillfällen, tillfällen då jag kan garantera att jag inte varit på flaskan och det enda jag haft att ursäkta mina dramatiska humörsvängningar varit halvdana bortförklaringar som ”stressad, trött och haft en dålig dag”.

Å andra sidan – vem känner inte för att ta till lipen efter en dålig dag? Nåja, nu ska vi inte se det så, utan det jag efterlyser är ett stabilare känsloliv med lite mera självbehärskning. Någon som sitter på något tips? Finns det någon därute?