Morgonen efter

Jag känner mig lite skyldig efter gårdagens – vad kallade jag det? – mindre mentala sammanbrott. Fast det var snarare ett utbrott… Det är trots allt ingen katastrof som inträffat, men efter att ha kämpat med diverse hälsoproblem kombinerat med att försöka lära mig en främmande familjs rutiner, som jag fortfarande finner luddiga. Ni vet hur jag är – jag vill ha allting förklarat in i minsta detalj, helst två gånger, för att inte vara rädd för att ha missuppfattat något. På torsdagen kände jag hur en förkylning kom krypande. När jag vaknar upp, mer död än levande, på fredag morgon hittar jag som grädde på moset ett sms från mamma där hon likt ett forntida sändebud meddelar att min läkare inte var tillfredsställd med det blodprov jag lämnat precis innan jag åkte, utan vill att jag ska komma DIT och ta FLERA PROVER. Vi har bara ett litet problem. Jag är i England.

Skall jag tvingas ge upp redan och återvända till Skammens Sverige? Göra mig till åtlöje inför hela min bekanskapskrets och svika familjen jag inte ens känt en vecka än?

Och, lyssna (läs?) noga nu, detta beror inte på någonting annat än min egen fruktansvärda, ödesdigra lathet och dumhet. Detta blodprov jag nämnt skulle nämligen tagits i december, men eftersom jag inte fått en bestämd tidpunkt att infinna mig på utan bara skulle hoppa in en dag, kan ni ju räkna ut själva vad som hände… Ingenting, alltså.

Jag tycks vara mentalt och fysiskt oförmögen att utföra någon som helst aktiv handling utan att någon står lutad över mig med en piska.

*hänger mig en kort stund åt självförakt*

Nåja. Det var i alla fall vid den tidpunkten som jag tappade besinningen och skrev ut mitt raseri mot mig själv på Twitter och bloggen, för er som undrar.

Så här morgonen efter känns det lite bättre, och jag får väl bara bita ihop och finna mig i att det som sker, det sker.

Ps. Är det någon mer än jag som lagt märke till att när jag skriver något negativt om mig själv, blir texten mycket längre än om jag berättar något positivt? Mina utläggningar om mina brister tycks vara oändliga.

Annonser

2 thoughts on “Morgonen efter

  1. … Och jag lägger märke till din fantastiska språkbegåvning. =.=; Jag menar, allvarligt kvinna, hur har du lärt dig uttrycka dig så väl!?
    Och om det är någon tröst så förstår jag lite hur du känner dig… har klantat till det för mig själv så många gånger att jag tappat räkningen och nu bara känner något slags tom acceptans inför det som skett. Men i slutändan brukar man kunna lösa det mesta och fortsätta framåt. Ibland på en annan väg än den man tänkt sig från början men likväl framåt! 🙂
    Kämpa på, det kommer gå braaa! ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s