jaha? javisst!

(det här är då en slags respons på mitt jaha-inlägg tidigare)

Självklart kommer jag hem eftersom jag misslyckats med att utföra ett jobb, men det är ett utmärkt tillfälle för mig att öva på att stå rak i ryggen, se folk i ögonen och säga ”Jag hade fel. Jag misslyckades.”, för om det är något som jag har svårt för så är det att erkänna att jag har gjort fel. Livrädd för att säga fel saker, skämma ut mig, göra fel sak eller begå ett misstag har jag förvandlats till en tyst, rädd och oambitiös person – för satsar man inte så kan man inte heller göra fel, eller hur? Det var så sjukt jobbigt att ta ett G+ när jag siktat på VG att jag hellre låtsades som att jag inte brydde mig, struntade i att plugga och fick IG eller G- på ett prov. Hellre än att åka iväg på något kul efter studenten tog jag det lugna före det spännande, det säkra före det osäkra, delvis för att jag verkligen inte visste vad jag ville eller vad jag skulle göra, men delvis för att det var enklast så. Enklare att stanna hemma från början än att åka iväg och kanske komma hemkrypandes igen efter ett tag…

Därmed inte sagt att det varit så slappt och lätt att vara hemma, men eftersom det inte är det jag försöker belysa här så sparar vi det till en annan gång xD

Jag kommer få stå med brännande kinder när jag kommer hem mycket tidigare än vad jag hade velat, men jag tänker inte titta bort. För det är mänskligt att göra misstag och det är okej. Jag har inte dödat någon och jag har inte skadat någon (utom de stackars barnen förstås, de har väl fått men för livet av att behöva utstå min närvaro en hel månad förstås XD).

Jag kommer få säga åt mig själv på skarpen att inte falla tillbaka i jag-är-så-patetisk-hålet. Jag vill tro att jag kommer försöka jobba hårt med att fylla ut min tid med något konstruktivt. (om ni undrar över krångligt formulerad mening: När jag kommer hem hoppas jag att jag fortfarande vill göra det jag känner nu att jag vill göra – dvs. NÅGOT. Anledningen till att jag åkte iväg var ju för att jag var trött på att göra INGET, så jag hoppas att denna mentala handlingskraft kommer bestå tillräckligt länge för att faktiskt åstadkomma något. Begriper ni?) Detta märkliga fenomen kan också återfås i det att många säkert trodde och kommer tro att jag istället för att jobba som au pair inbillade mig att det skulle vara någon slags betald semester, men det trodde jag inte. Jag var fullt på det klara med att jag åkte hit för att jobba. Jag såg fram emot att göra mitt bästa i nya utmaningar. MEN trots detta så gick luften ur mig när jag kom hit, jag blev osäker, förvirrad, tyst och blyg. Jag kände mig som den jag var när jag var 12. Ser ni? Jag reagerar på ett sätt som redan förutspåtts, trots att jag uppmärksammat problemet innan.

Detta, mina kära vänner, ska jag ta mig en ordentlig funderare på en vacker dag. Tillbaka till ämnet.

”Ensam” är jag knappast, jag är bortskämd med otroligt vackra och fantastiska vänner runt om i landet för att inte tala om en familj som stöttar mig i de flesta beslut jag tar, förutom de beslut som är mindre bra 😀

”krossade illusioner och drömmar”? Nej, det tror jag inte. Att drömma är en så stor del av mig att det inte går att avlägsna bara så där, och med mitt leende kommer nya drömmar. Och vet ni vad? Jag har redan lett idag! Krossade illusioner vill jag inte heller kännas vid. Jag har lärt mig något nytt om mig själv helt enkelt. Och jag visste att au pair inte var det ideala jobbet för mig, men jag kände för att satsa och ge det en chans ändå. Hoppa – trots att det egentligen var för långt till nästa sida. Vill du döma, eller tycka att jag varit onödigt besvärlig för en stackars engelsk familj, så gör det 🙂 Det är klart jag försatt dem i en besvärlig situation, men så blir det ibland.

”jag är ett misslyckande”. Återigen, nej. Jag tänker inte ta på mig hela skulden för det är inte bara mitt fel, punkt. Sjukdomar och att de gav mig såpass kort tid att visa mitt rätta jag – den jag identifierar mig med nu för tiden istället för mitt 12-åriga jag – har spelat in minst lika mycket. Och att göra ett misstag innebär väl ändå inte att jag som person förvandlas till ett misslyckade hela jag? Å nej, de tankarna släpper jag bara in när jag deppar för det finns verkligen inte mycket rätt i dem.

Och som sagt – jag skall jobba på att balansera på den gyllene vägen mellan hybris och total brist på självrespekt. Jag ska, i Gackans och mina föräldrars namn!

Annonser

2 thoughts on “jaha? javisst!

  1. Ping: Mimmis drömvärld – I live to dream 'cause that's all I've got - Tidspressen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s