Fylla och känslor

Efter att ha läst ett blogginlägg av Hanna Fridén med tillhörande diskussioner i kommentarerna om fylla och vad som händer med vårt beteende när man druckit (Kåtslaget, att vilja slåss, skrytmånsen som tittar fram m.m.), så har jag en liten fundering :

Att folk ens pallar dricka när alkoholen gör att de beter sig på ett sånt sätt? Jag har väl druckit både lite mer och lite mindre vid olika tillfällen och har konstaterat att så jäkla kul att tappa omdömet och bete sig pinsamt är det inte, men det kan ju vara mysigt med en drink någon gång ibland. En högst medelålders och förnuftig åsikt med andra ord. Det fascinerande är dock att beteendena och känslostormarna som beskrevs har jag också råkat ut för, fast utan en droppe alkohol i kroppen. Nä, jag behöver verkligen inte alkohol för att förvandlas till Krigshetsaren, Kärleksbombaren eller råka ut för Regnet av Tårar, det gör jag titt som tätt ändå. Billigt och bra, förstås, men det skulle ändå vara kul att veta vad det är som triggar igång detta när jag nu inte kan skylla på alkoholen, speciellt med tanke på att gestalten jag mest kände igen var denna, den evige dumparen.

Den eviga dumparen
Ah, ett beteende som jag ser hos så många och som jag själv, dessvärre, varit väldigt drabbad av under mitt liv. Den eviga dumparen blir fylld av sorg och all sorg appliceras på ens partner. Ingen är bra, allting är skit, och det måste få ett slut. Antingen genom att dumpa eller att, såklart, provocera ens partner till att dumpa en själv.

För så himla kul att vakna upp och inse att man är singel är det faktiskt inte, även om det vid vissa tillfällen faktiskt varit dags för ett avslut ändå. Eller varför inte:

Regnet av tårar
Kanske, framförallt, vanligt hos kvinnor och då inte sällan under vissa perioder i månaden. Det är en inte helt ovanlig konsekvens av alkohol i kombination med ostabila hormoner, där alkoholen får dig att fokusera vid allt det dåliga i ditt liv, gör dig paranoid och får dig att tolka varje negativ signal eller avfärdande som början till slutet av ditt liv. Eller vaddå början? När du drabbas av detta är du rätt säker på att det alltid varit såhär. Alltid är såhär. Alltid kommer vara såhär. Resultat? Hundra pinsamma SMS, pinsama bloggbloster, offentlig gråt och möjligtvis, om det slår illa, ett halvdant självmordsförsök.

Ja, hej på dig med. Har inträffat vid många tillfällen, tillfällen då jag kan garantera att jag inte varit på flaskan och det enda jag haft att ursäkta mina dramatiska humörsvängningar varit halvdana bortförklaringar som ”stressad, trött och haft en dålig dag”.

Å andra sidan – vem känner inte för att ta till lipen efter en dålig dag? Nåja, nu ska vi inte se det så, utan det jag efterlyser är ett stabilare känsloliv med lite mera självbehärskning. Någon som sitter på något tips? Finns det någon därute?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s