Drop dead magic night

Can I drop down dead now?

Was out a short walk with the dogs, and nearly died, my breath taken away.

The atmosphere was magical, like if the air itself could think, remember, and judge me if it so would want to.

I felt like all my senses suddenly came awake, and I nearly started to cry because of the beauty in the simple sunset.

The warm breeze that softly touched my naked skin seemed to go straight through my body and made my heart beat faster but at the same time slower, I felt every nerve in my body and wondered: is this how it feels to get drugged?

Poisoned by love, maybe.

Öh jävla slampa!

Då har man precis haft en mindre diskussion med en vän om one night stands, ligga runt och slampor. Och självklart är allt i betraktarens ögon, om man ser sex som något som ska väntas med till efter man gift sig så visst, då är dagens tjejer riktiga slampor som ligger runt hejvilt. Men det gör jag inte och jag tror inte det är många som tycker det heller. Men var går gränsen då? När man börjar ha engångsligg? Raggar upp okända killar och tar med dem hem varje helg? När siffran för personer man haft sex med överstiger 10, 20, 30, 50?

Jag skulle nog säga att jag befinner mig mitt i mellan och har en rätt normal syn på det: när man kommer upp i 20-30, då har jag inte så mycket att säga emot ifall man blir kallad slampa. Men är Y en slampa, som haft sex med tre killar sammanlagt? Nej, det tycker jag inte. Är X och Z slampor, som haft sex med totalt två personer vardera? Skulle jag inte heller vilja säga. Är F en slampa, som haft sex med 4-5 st?

Är man en slampa om man har sex med personer man inte är i ett förhållande med? I så fall skulle alla de jag räknat upp ovan vara hejdundrande lössläppta slampor hela bunten. Så näe, den definitionen känns inte heller helt korrekt, men hur ska man då definiera det, om man helt enkelt inte bara ska sätta en siffra och efter det är det stopp! Överstiger man siffran så är det kört, då är man för evigt dömd. I så fall måste ju siffran vara åldersbaserad också, för tänk om man levt ett liv med många trevliga relationer och när man blivit sisådär 50+ så upptäcker man att ojsan, nu måste jag leva i celibat resten av livet för nu är maxsiffran uppnådd. Hur kul skulle det vara? Men äh vänta lite, så gamla personer får ju inte ens ha sex, precis som fula eller feta personer, eller hur var det nu?

Vad säger ni därute?

Mina beslut, min skam

Jag vill bara att du ska vara som vanligt.

Jaha, vad vill du att jag ska göra åt det då, när jag inte ens förstår vad du menar? Jag är jag. Och jag ser inte förändringen du så envist fortsätter påpeka. Det enda jag vet, är att jag inte känner mig förändrad. När jag tänker efter känner jag mig bara bättre, äldre, starkare… Jag känner mig mer kapabel. För en gångs skull känner jag mig inte totalt onödig och inkompetent. Jag vill… inte vända tillbaka. Och allt eftersom hemresedatumet kommer närmare så börjar jag frukta mer och mer att jag kommer åter bli den bittra, odugliga och förvirrade varelse jag förvandlas till när jag inte är nöjd med min situation. Let’s hope it won’t happen.

Jag har fattat en del beslut, som kanske eller kanske inte kan betraktas som felaktiga, eller kanske helt korrekta å andra sidan.

Dessa beslut har jag tagit baserat enbart på vad jag velat, nästintill. I vetskapen om att en del personer skulle misstycka och ogilla mina handlingar, valde jag ändå att genomföra dem… Eftersom jag ville. Kalla mig ego om ni vill, det fr ni, för mitt eget välbefinnande kommer alltid gå före andras. Jag kommer sätta mig först* – och är det inte det det innebär att vara människa? ALLA människor tänker först på sig själv, och sen på andra.

Hursomhelst. Jag har hittills inte börjat ångra de beslut jag tagit, och det spelar ingen roll vad ni säger. Jag tänker inte vältra mig i självömkan eller skylla på något annat än mig, jag, som med ögonen öppna på egen hand försöker leva mitt liv på ett sätt jag inte kommer ångra.

* (off topic: det är bla. därför jag inte vill skaffa barn, uppfattar mig själv som alldeles för ego för att bli en bra mamma. Tillsammans med tusen andra anledningar.)

Vart är jag på väg?

Varför lyckas jag alltid skjuta de jag älskar ifrån mig? Genom obetänksamhet, klantiga handlingar och en märklig rastlöshet så åker jag världen runt i längtan på något mer, jag söker främmande mäns blickar på klubbar och flyr från obehagliga sanningar när jag ställs till svar inför hur jag betett mig. Jag lovar mer än jag kan hålla och krossar hjärtan i mina försök att skydda mitt eget hjärta.

Jag lämnar hellre än lämnas, jag går runt hörnet innan masken faller av, jag lämnar klubben och sitter ensam på en tunnelbanestation och låter tårarna komma. Jag tar och tar och ger bara av mig till de som redan glömt bort mig. Jag kan konstatera att jag velat stanna när flyget redan är bokat.

Du vill att jag ska ge mig ett svar men jag är lika förvirrad som du.

One week

Jag åker hem om en vecka.

Jag åker hem om en vecka.

Jag åker hem om en vecka.

Omg.

Det känns så sjukt stört alltså xD Jag har tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag kvar. Jag måste hinna med att gå ut och partaja någon mer gång innan planet går ♥

Vart tog tiden vägen?! Snacka om att det kommer kännas skumt att vara hemma i Sverige, jag kommer bergis börja prata på engelska med folk och förvänta mig att få höra franska och spanska omkring mig. Kommer sakna det ♥

Språk

Först läste jag bloggpost av Zände där hon skrev att hon håller på och lär sig persiska, och sen läste jag ett väldigt inspirerande blogginlägg av Amaia där hon skrev om hur hon lärde sig japanska, och jag blir återigen sugen på att lära mig franska och spanska, trots att jag gjorde allt jag kunde för att undvika lära mig det allra minsta lilla franska när jag faktiskt läste det i skolan, och att spanskaböckerna blivit öppnade typ två gånger under tiden jag varit här och att de båda gångerna blivit undanlagda med en suck efter 20 minuter.

Jag är helt enkelt inte motiverad och självdisciplinerad nog att lära mig saker på egen hand, även om jag hoppas att jag lärt mig lite under tiden här, i alla fall fått höra franska en del även om jag inte förstår allt och mycket av det som sägs är enkla saker – time to eat, do your homework etc. Det är samma sak med spanskan, jag förstår ungefär 5 ord känns det som. Men jag får tänka tillbaka på tiden i högstadiet då engelska kändes fruktansvärt meningslöst och man tragglade saker hela tiden utan att få någonting tillbaka, för på något sätt så kan jag ju nu prata i alla fall hyfsad engelska. Och Amaia säger: det tar ungefär 10 000 timmar att lära sig ett språk flytande.

Så jag borde inte ge upp, för jag är ju inte totalt ovetande, jag har bara lång väg kvar. Vi får se vad som händer i framtiden. Jag önskar jag kunde förbättra min engelska också men vet inte riktigt vad nästa steg skulle vara. Just nu känns det snarare som min engelska försämras när jag inte tänker igenom ordentligt vad jag ska säga innan jag öppnar munnen och pratar med folk som inte heller kan engelska ordentligt, suck.

I alla fall. Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga. Mest att jag önskar att jag inte vore så lat utan mer handlingskraftig av mig, tror jag xD Men språken står kvar på min lista, tillsammans med japanska, och jag hoppas jag får ett lååångt och lyckligt liv så att jag hinner lära mig dem o får kryssa av det, haha!

Jag åker hem om en vecka, men har under min vistelse här bara blivit mer sugen på att resa (förutom de svagare stunderna då man bara vill hem och få en kram av mamma, förstås) och träffa nya människor och uppleva olika platser på jorden, och har tappat lite av längtan efter att få börja studera i höst. Men jag måste ju göra något istället i så fall. Kan inte bara skjuta upp min utbildning på obestämd framtid i ett halvår till. Eller? Kan jag det? Nej, inte utan en jävligt bra anledning.

Genusglasögonen på

Jag har börjat tänka som Lady Dahmer. Hennes ord går rakt in i min hjärna och jag har börjat tycka att hon är fantastiskt smart och bra, även om jag stör mig lite på hennes kaxiga stil eftersom jag alltid blivit uppfostrad till att vara fin & lugn och inte sticka ut hakan och säga ifrån och vara 100% säker på att man har rätt. Nå, det är hon kanske inte, men hon ger det intrycket i sina texter.

Så jag blir hjärntvättad och kan snart citera henne i sömnen. Genusglasögonen sitter på dygnet runt, med andra ord. Min mellansyster tweetar om att det är så hemskt att lillsystern klippt av sig håret. Jag kontrar direkt och får nästan behärska mig för att inte hålla ett långt tal om hur onödigt det är att lära ett barn att utseendet betyder. Mycket bättre att hon har kortare hår, tänk själva hur skönt det är att slippa lite utav den där tyngden på huvudet, speciellt som min lillasyster är väldigt håröm och varje borstning orsakar ett mindre utbrott av ”Nej! A!j”. Varför ska en liten sjuåring behöva lida bara för att se fin ut? Mycket bättre att ha det i en mer praktisk längd då, tycker jag (och Lady D).