Varför man känner som man gör

Lady Dahmer bloggar om tafs, och jag fick precis en mindre ”Aha!”-upplevelse. Hon skriver om att bli intryckt i hörn i skolan, att känna en hand på rumpan, att redan i mellanstadiet bli tafsad på. Och ja ba’, what? Känner inte igen mig. Har inga minnen av att hårdhänt blivit grabbad på av skolkamrater, även om jag kan minnas att det var otroligt populärt att springa mellan omklädningsrummen på gympan. Eller, jag menar förstås att killarna försökte ta sig in i tjejernas. Tror det var typ en gång som vi skulle hämnas och försöka göra det motsatta, men hur det gick minns jag inte. Så som ni förstår brydde jag mig inte alltför hårt. En sak som däremot är knivskarp i mitt minne är när en kille i klassen frågade chans på mig, vilket var väldigt vanligt i skolan – små låtsasförhålladen som pågick hela tiden. Jag hamnade i ett mindre chocktillstånd och kände mig speciell och utvald. Någon frågade mig! Efter mycket funderade svarade jag dock nej, och bittert var mitt konstaterande att jag gjort rätt val när jag senare fick höra av min kompis att han frågat sig igenom hela klassen. Jag var visst sist på listan.

Sen läser jag ”… och minns det märkliga att förväntas bli förolämpad över att inte bli tafsad på. Jag trodde jag var mindre värd pga INTE utsatt.”, twittrat med taggen #tafs tillsammans med otaliga andra vittnesmål och bekännelser, och det går upp ett ljus för mig. Varför jag blir så glad när en bil tutar på mig eller någon busvisslar efter mig. Sen fanns det de tjejer vi valde att inte tafsa på. De vi exkluderade. Inte av välvilja. Signalen till dem var tydlig: Ni duger inte. Den kategorin tillhörde jag. Rätt så sent utvecklad och när jag väl började få bröst dolde jag dem i stora t-shirts och bylsiga tröjor, såg mig själv som totalt oattraktiv och helt utanför, avskuren på något sätt från hela det där spelet. När kompisar i högstadiet började berätta om pojkvänner, hålla handen och pussar lyssnade jag förvånat och fascinerat.  När de senare så småningom berättade om ”första gången” var jag fortfarande okysst och hade aldrig varit på dejt. Det var inte förrän i mitten av gymnasiet som jag började inse att jo, jag ser nog inte så illa ut i alla fall. Jag kanske är värdig, åtråvärd, knullbar som Lady D säger, trots allt.  Men jag blir fortfarande förvånad, lycklig och förvirrad när jag får komplimanger. Om jag börjar misstänka att någon är intresserad av mig flirtar jag tillbaka allt jag kan, för att jag kan. För att få det bekräftat än en gång att jo, jag är inte ett inget.

Va, vad menar ni, skulle jag kunna vara sexig? Njaaeee…

Försök till förbättring och beskrivning

Efter att ha postat förra inlägget insåg jag att det var det fjärde allmänt konstiga inlägget i rad, på det sättet att ifall man inte vet vad jag pratar om så fattar man inte ett dugg. Eller så fattar man ändå, och det vore ju väldans bra, om det inte vore så att vissa saker kanske vore bättre om man utelämnade ifrån vissas vetskap, haha! *flummar iväg igen* Hm, det kanske inte är meningen att jag ska skriva något sammanhängande idag?

Jag älskar livet här ❤ Undrar om jag kommer bli deppig när jag kommer hem? Jag hoppas inte det, för det är ju sommar! Då kan man ju inte deppa omkring! Men, jag kommer sakna Alicante. Jag har haft det så bra här och fått nya förebilder, iakttagit personer och tänkt ”Så vill jag bli!”. Jag kommer sakna ihjäl mig efter vissa personer också, min underbara värdfamilj till exempel. Känns jättekul att jag och mamman kan sitta och prata som två tjejkompisar, och att vi har ungefär samma humor och kan flumma iväg lite hur som helst, som igår, när vi skulle slänga den gamla mikron som slutat funka, och vi har lite problem med att bära den: Varför inte testa om man kan dra i sladden till den så att den glider fram på gatan likt ett skepp på havet? Men nej, det ville den inte, dörren åkte upp och det såg hysteriskt roligt ut när mamman försökte dra den efter sig som en motsträvig hund och samtidigt hojtar till mig ”Hjälp mig då! Stäng dörren! Det här funkar ju inte! Komsi komsi då, hunden!”, och jag kunde tyvärr inte göra mycket mer än att stå dubbelvikt och skrika av skratt.

En annan mening jag vill minnas: ”You are such an idiot!”, utbrister Sunil förundrat när jag trött och halvt hysterisk av skratt försöker förklara varför jag varit borta i över en timme när jag bara skulle ner på McDonalds en sväng och köpa mat. Åh herregud. Jag dör lite bara av att skriva ner det här ♥

Hoppas ni upplever det här inlägget som lite mer sammanhängande än de andra, nu är det bäst jag slutar för har på känn att jag kommer flippa ur totalt snart xD

I det blå, förvirrad och allmänt knasig som vanligt

Talking to the moon, try to get to you

in hopes you’re on the other side, talking to me too

or am I a fool who sits alone, talking to the moon?

I’m being mindfucked by you, even though I’m not sure how, or why, or even if it bothers me or not. I can feel already that I would have no problem whatsoever to spend my whole day just thinking of you, remembering what you said and try to figure out what you were thinking when you said something, smiled, or took a picture of me.

Yeah… What can I say? I just, I wonder what I will think about this in the future when I look back! Ahaha, you can’t take things so seriously…^^ Folks, don’t get worried, I’m just being silly old me as usual, doing weird stuff whenever I get a chance xD  ALALALALA ~

I think I was born this way

What can I say, what can I say? Jag har varit totalt borta idag och gått vilse, gått fel, hållit på att missa mitt tåg, missat ett annat tåg hem för att jag satt och åt glass, gått ner på fel perrong, tittat på fel tidtabell, fått folk att missuppfatta mig och undra vart i helvete jag tagit vägen, stannat upp, vänt mig om, insett att jag precis missat gränden jag går igenom för att komma hem och fått gå tillbaka. Jag har velat prata engelska med en svensk och pratat svenska med en indier, jag har legat på ett hotellrum och skrikit av skratt, jag har befunnit mig på en säng och fått lektioner i teknologi och brandväggar. Nu ska jag sova, hoppas alla haft det lika bra (men mindre förvirrat) som jag! ♥

True story!

Så. Galvet jävla awesome helg jag haft. Har lite av en känsla att Gud försöker säga till mig att jag är tramsig som klagar, för livet kan inte bli mycket bättre än så här. Jag är så otroligt glad över att jag valde att åka hit, för det kan nog vara bland det bästa jag gjort. Förutom att åka till London för att se Gackt då, hehehe.

Ni vet när något är så grymt kul att man känner i hela kroppen att detta blir ett minne för livet? Att man flera gånger påminner sig: Ja, jag är här och jag gör detta, det är verklighet, det är virrigt roligt och lite galet ibland, det är något jag bara måste berätta för mina kompisar!

Jag blev kär också. Eller förälskad. I ett par bruna glada ögon som verkade spegla den glädje jag kände, vi log mot varandra innan han sa Byebye, for real this time och lite senare även I’ll travel along the coast på min sista fråga, what are you doing tomorrow? Hans ögon sa så mycket mer i min snurriga hjärnas förvirrade tankar och jag försöker komma ihåg vad som hände. Om något hände? Det är bara minnen nu, magiska, magiska minnen.

Om inte…

Blergh. Shit vad jag inte är nöjd med mitt liv dagar som denna, då man har absolut ingenting att göra. När jag kommer hem ska jag fan börja med någon hobby att syssla med på lördagar och söndagar. Eller ja, det blir väl lite annorlunda om man har fullt upp med jobb eller skola hela veckan, då är det skönt, men det här jobbet, när jag är ledig så gott som varje förmiddag, gör att jag håller på att bli galen på min slappa livsstil. Jag tänker, om jag ändå sett till att skaffa lite vänner när jag kom hit. Om jag ändå varit lite handlingskraftig och kollat med värdmamman ifall någon kompis till mig kunde kommit o hälsat på över en helg. Om jag ändå inte varit en så tråkig människa och haft ett liv istället för att bara slöa vid datorn eller läsa en bok om dagarna så hade jag kanske haft något att göra. Om jag ändå inte varit så dålig på att göra saker på egen hand och sett till att planera in mina helger så att jag inte blev sittandes på mitt rum istället. Om jag ändå inte varit så dum att jag åkte hit helt på egen hand utan att känna någon, om jag ändå hade rest med en organisation som förmedlat kontakter med andra au pairer.

Om jag inte hade rest. Om inte, om inte… Jag kan racka ner på mig själv hur mycket som helst vid såna här tillfällen, det spelar ingen roll att det enda jag är missnöjd med är att jag inte haft något att göra den här lördagsförmiddagen. Förhoppningsvis lättar molnen, bildligt och bokstavligt talat, när jag åker in till stan. Och det tänker jag sannerligen göra, för jag håller på att bli vansinnig här med mina egna tankar som enda sällskap.