Ousch

Aj som in i helvete satans skit. Min maaage… Ja, det är den som krånglar och den som ska undersökas och diagnostiseras, har fått läkartid om någon vecka. Ska bara hålla ut tills dess. Aj. Aj. Aj. *dö lite o grabba tag i närmsta vägg för att få stöd*

Det mysko är att jag hade inte alls lika ont i magen i Spanien, så vad är det som triggar igång smärtan här hemma men inte där? Någon mat…? Men jag har gått igenom det mesta, och jag slarvade t o m MER med att äta helt glutenfritt och mjölk bälgade jag ju i mig som ett annat spädbarn när jag var där, så jag vet inte riktigt vad jag ska gå på härnäst… Det enda jag kan komma på mer är vatten, kranvatten. I Spanien är det ju vatten på flaska som gäller men här dricker jag kranvatten…?

Skumt.

Lite av varje

Allt är upp och ner och livet rullar på fastän det känns som en dröm. Jag tror det kommer bli en rätt bra sommar ändå, i alla fall ifall man lyckas stämma träff med vissa awesome personer som jag längtar ihjäl mig efter just nu.. Det måste gå, det måste gå, det känns som jag långsamt dör av längtan efter de delar av mig jag gett bort. Med öppna ögon har jag lämnat mitt hjärta och min lycka lite överallt, och nu är det svårt att hålla ihop allt, fortsätta leva trots att man känner sig amputerad.

Från en sak till en annan, fick ett samtal från läkaren idag, han skulle skicka mig vidare till en annan läkare. Trevligt trevligt. Jag vet inte riktigt om jag borde bli glad om jag skulle få en diagnos, det känns som den naturliga reaktionen borde vara att bli ledsen eller upprörd, eller åtminstone lite nedslagen? Men det enda jag känner just nu är glädje och lättnad… Jag är inte galen, det är verkligen något fel. Jag hittar inte på och inbillar mig, sjåpar och är en dramaqueen.

Kan man bli tacksam över att läkaren säger att man ska utredas?

Tack.

Vilken fetma!

Först åkte jag till Spanien i sex veckor och frossade i mat. Sen kom jag hem och vägde mig. Sen nojade jag i några timmar över att siffran på vågen var bra mycket högre än när jag lämnade Sverige. Sen, dvs nu, när jag stod och borstade tänderna, tänkte jag: Äh. Vafan. Nu får jag nog på min hysteriska hjärna, för vem bryr sig. Ser jag fet ut, eller? Nä, då så. Inget jävla vikttjafs nu, det är jag för bra för.

A memory for life

Söndag kväll, sista dagen och sista kvällen i Alicante…

Vi vaknade till regn, dundrande åska och blixtar över hela himlen, exalterat hängde vi ut genom fönstret och fick regndroppar i håret medan vi höll utkik efter nästa blixt. Vände blicken ner mot stadens gator och såg vattnet strömma ner i små forsar och kunde inte sörja att dagens utflykt blivit inställd. Begav oss hemåt och försökte återhämta oss så bra vi kunde, tog en sväng ner till stranden och åt glass med familjen. Sedan trotsade vi tröttheten (och blödande fötter) för att kliva på ett tåg in till city, för jag ville inte åka utan att ha träffat Captain en sista gång, åkt in till staden och gått på gatorna en sista gång. De ville att jag skulle bestämma, men jag skickade tillbaka ansvaret för kvällen på dem och det slutade med en fantastisk plan: Gå ut. Växla pengar. Köpa sprit. Handla kebab. Gå tillbaka till Captains lägenhet för att gå upp på taket och se solnedgången.

Kebaben var sjukt god, det var gaffelhändelser hit och dit (I got stabbed – omg! lol), det var gapskratt och gitarrspel. Sång och eftertanke. Jag satt tyst, tänkte, kände, ville stanna för alltid, ville minnas och aldrig släppa taget. Det tjocknade i halsen och ögonen började svida när Captain frågade vad jag tänkte på och jag svamlande försökte beskriva känslorna som tumlande runt inom mig. Att jag ville stanna, här, för alltid, med dessa två människor jag inte känt två veckor ens. Att jag skulle åka, att vi fick knappt en vecka, men att jag redan älskade dem så galet mycket att jag inte fattade hur det gått till. Det kändes som år. Det var några dagar.

Nu är jag hemma. Och jag undrar, vart tog de dagarna vägen? Min skrällade hosta är allt som påminner mig om hur det var.

Växjö

Sitter på stationen med 8 min återstående tid kvar på internet, hinner jag blogga på de tiden tro? Det vet man aldrig men jag kan ju göra ett försök. Mobilen har slut på batteri också så det blir en tråkig resa hem. Well, det hade det väl blivit ändå, men tanke på att alla mina smskompisar har antingen förvandlats till idioter eller så har jag betett mig som en och skrämt bort dem.

SNÄLLA, sluta kläng på min väska! Jävla dagisbarn som intagit hela stationen och för väldigt mycket oljud. Argh.

Då var man i Sverige igen. Det känns skumt och lite fel. Är sliten som fan efter enfantastisk sista helg i Alicante och undrar förvirrat varför alla omkring mig pratar svenska istället föe engelska, franska eller spanska. Nåja.

4 min kvar, och så jävla mycket förvirrade tankar som jag skulle vilja skriva av mig. Förbannat. Aldrig gör jag rätt utan lyckas bete mig som en jävla idiot. Hoppas det blir bättre med åldern, hoppas det är för att jag är ung och dum…

Önskar jag var kvar i Spanien. Alla problem kändes så mycket mindre där och vädret här är så jävla dåligt. GE MIG SOLEN TILLBAKA…. Blir ju självmordsbenägen i det här vädret. Måste sluta nu. Vi hörs, måste blogga om vad jag gjorde sista dagarna i Alicante och vad som snurrar i hjärnan nu.