I DID IT!

Jag gjorde det, jag focking gjorde det!

Nej, jag har inte uppnått något fantastiskt awesome mål, inte heller något på min lista, men ända sen en kompis till mig postade ett foto på pengar på facebook och skrev ”inte varje dag man står med så här mycket pengar i handen!”, så har jag bestämt mig för att försöka uppnå den nämna summan, bara för att bevisa för mig själv att jag kunde det, för att jag kände mig liten, fattig och tråkig när jag läste om det. Så jag har inte sparat till något, och nu under sommaren har pengar spenderats någorlunda frikostigt på äventyr och utflykter, så fastän jag var väääldigt nära att klara av det för några månader sen, så sjönk sedan siffran på mitt kontoutdrag ner till drygt hälften av summan, och jag tänkte för mig själv att nu håller jag allt på att sabba det här för mig, men nu – idag – så fick jag lön för de senaste månadernas slit och släp (och lite allmänt slösurfande på fb, men ja ja!) på hotell Björnbacka. Och. Vet ni. Summan är uppnådd och överstigen.

JAG ÄR RIIIIIK!

Känner för att hoppa runt i en glädjedans och vore jag inte så lat och det inte så varmt så skulle jag göra’t, men nu sitter jag mest och ler inombords istället, och hjärnan börjar omedelbart att tänka ut en mängd roliga saker jag borde göra av dessa pengar på. Jag tänker för en gångs skull säga: jag har råd! istället för jag har inte råd, vilket jag säger konsekvent, även när jag faktiskt har råd. Det jag då menar, är att jag visserligen har pengar, men inte så mycket att jag har råd att lägga dem på vad det nu är vi pratar om för tillfället. Men nu! jag har pengar, PENGAR, jag känner mig oövervinnerlig, möjligheterna är oanade!

I’M INVINCIBLE!

Sen kan vi ju också ägna en liten tanke åt ifall jag borde spara (har ni hört något så dumt?) pengarna eftersom den, något vaga, planen just nu är flytta till Kalmar och plugga i höst, men tja… haha ^^ såklart jag kommer lägga undan dem till i höst och dessutom är det inga miljoner vi pratar om här, men det är ju roligt att tänka på vad man KUNDE ha gjort annars 🙂 tihi! 😀 *återgår till att lyckligt flumma runt i min egen hjärna* Jag skulle kunna hälsa på mina kompisar, köpa kläder, köpa en ny mobil, köpa nya skor, nya glasögon, köpa godis! Gå ut och festa och faktiskt köpa drinkar ute också! Notera att jag inte FÅR dricka just nu pga mediciner, har haft min mammas gamla mobil i ett halvår för att min pajade, och inte köpt något nytt i klädväg sen i höstas. Mina glasögon är urgamla de med…. xD

… Sova? Nu? Klockan 23? När alarmet ringer vid 6 imorgon för att det är en jobbdag då med? Näe, det tror jag väl ändå inte…. 😀

Midnattsprat

Jo men dagarna rullar på ändå och jag kan vid vissa tillfällen konstatera att livet är rätt najs. Små diamanter av ögonblick som fastnar i minnet och de dåliga stunderna, de glömmer vi bort. Nu är det mitt i natten och detta är roadtriparnas sommar, fara fram på vägen bakom ratten eller tryggt tillbakalutad i passagerarsätet. Känna total frihet och inte det minsta rastlöshet alls, det dominerande är endast här och nu.  Här och nu. Vad gör vi nu?

Vi kör till Nässjö!

Vi åker till Kalmar!

Jag iakttar solen som stiger upp över trädtopparna på ett ställe jag aldrig varit på förut.

Vi går på fest hos Sandra!

Vi pratar hela natten lång trots att jag ska upp och jobba imorgon, och jag sluter ögonen med leendet fortfarande kvar.

Lyckotips, for sure.

Jag läste i en veckotidning hur man tar tillvara på sommaren, med tillhörande små tips som att njuta av vädret och bla bla bla. Den sista punkten fångade däremot mitt intresse till fullo: Ha inte för höga förväntningar. Man är sällan så där extremlycklig som vid enstaka tillfällen, utan lite bättre men inte bäst är det tydligen man ska satsa på, för annars blir man missnöjd och tycker att det kunde varit bättre, även om allt är så gott som perfekt.

Där slog de ta mig tusan huvudet direkt på spiken. Jag har varit framme och petat på den där alöfkdkfj-omg-jag-dör-är-så-lycklig-känslan så många gånger att jag blivit helt besatt av att uppnå det, tänker hela tiden på ställen jag borde vara på, saker jag borde göra, och även om jag har en helt perfekt ledig eftermiddag med glass och en god bok så är det ändå en liten, liten del av mig som envist, tjurigt, och missnöjt påpekar att det kunde varit bättre. Va! Har ni hört. Jo, jag vet att jag egentligen bara borde hålla käften eftersom detta inte är något annat än ett i-landsproblem, men jag blir ändå så frustrerad när jag lockar och pockar på hjärnan för att få en känsla av tillfredsställelse men den aldrig kommer. Likt en förtvivlad matte så erbjuder jag min hund/hjärna allt möjligt för att få den nöjd utan något resultat. Godis? Shoppa böcker? Köpa glass?

Men nu när jag skriver det här märker jag att jag är rätt nöjd ändå, och det är ju huvudsaken. Det finns alltså fortfarande något som kan göra mig helt nöjd, och det är att blogga. Hahaha! xD

Del 19.

Kom igen nu Mimmi, bryt inte ihop. Även om du känner dig svag så är sjukhus och diagnoser och symptom vardagsmat för dig, eller hur?

Men jag blir så förbannat trött…

Och det som verkligen knäcker mig är att jag ens går så långt att jag kallar det vardagsmat. Så skrämmande att jag känner mig hemma på sjukhuset nu.

Alldeles för stort för en liten vilsen flicka som jag.

Näst bäst är inte längre lika bra

Funderar på om jag ska sluta gilla X Hostel Alicantes sida på facebook, för varje gång en ny bild kommer upp i nyhetsflödet, varje gång jag ser ett ansikte jag känner igen, varje gång jag ser en plats jag befunnit mig på… Då kommer en saknad så stor att jag inte fattar vad det var som hände.

När jag skulle hem var det enda som fick mig att gå på planet den upprepade meningen: Jag kommer tillbaka. Jag kommer tillbaka. Det är inte för alltid, det är ett kort vi ses och snart kommer jag vara här igen. Men nu hemma känns allt som förut och jag vågar inte åka dit, för att åka och hälsa på en vecka… Jag kände mig som hemma där och då skulle jag bara vara en besökare. Jag skulle gå runt med ångest hela vistelsen och räkna ner inför hemresan. Tänk om det inte är samma? Samma lycka, samma känsla av… Åååh, det går inte att beskriva. Och jag gråter, för jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Fan. Det måste gå att lösa. Ska jag leta efter en ny familj? Kolla runt efter andra jobb?

Fan. Jag hade ju tänkt fortsätta mitt liv här i Sverige nu.

Men jag undrar hur länge jag ska bära på saknaden.

Sjukhuset del 18

Jaha imorn är det dags igen. Det rullar på med prover, mer prover, samtal och nya tider titt som tätt. Lär bli kvar där några timmar imorgon och ska testa på en ny grej jag aldrig varit med om förut, ska bli skoj om man nu kan kalla det det xD *galghumor* Men förmodligen kommer det mest bli segt, ska vara där från 9 till typ 12 eller så…

Kan uppdatera mera imorgon kväll, haha xD Är lite tveksam hur mycket jag ska skriva ut, egentligen har jag väl inget emot att prata om mina problem, tvärtom, jag älskar att klaga och plåga folk med detaljerade berättelser, men samtidigt känns det ju inte så privat med en blogg.. ^^’