Grå dag

Jag tänkte prova att använda ord på ett sätt jag inte är van vid. Hissa eller dissa’t! Det ska vara uppdelat i fyra verser men det blev stort mellanrum mellan varje rad så orkar inte börja krångla med det nu.

det är en grå dag

en sån dag

där varje låt får mig att tänka än mer på dig

minnas

sakna

det är en sån dag

där huvudet blir tungt av tårarna jag håller tillbaka

det är en sån dag

som levs i en grå värld

du brukade lysa upp

men nu är det mörkt

det är en sån dag

idag

det gör ont att döda tid, låta den gå bara för att man ska få glömma att man inte gjorde något vettigt av dagen

Och sakta, plågsamt och förnedrande har ännu en dag passerat då jag inte gjort någonting förutom att sitta i min säng och knappt orka tänka tanken att gå upp från den. Det är så lustigt, när klockan ringde var det sååå svårt att lämna den varma sängen bara för en gruppövning, och utan större eftertanke slog jag av larmet med ursäkten att jag kan få mer gjort hemma än om jag ska sitta på en buss fram och tillbaka till kalmar. Somnade om, vaknade, drog upp datorn från golvet, kopplade upp mig och surfade runt några timmar. Plockade med mig frukosten till sängen. Läste boken jag lånade på bibblan igår. Timmarna gick och för varje tio minuter så fick jag mer o mer dåligt samvete för att jag inte tog vara på dagen, för andras skull men för min skull också. Hur kan jag egentligen bete mig så här när jag blir så ångestfylld av det? Slutligen, nu, är klockan fyra och jag har ägnat dagen åt att få tiden att gå. Det borde vara förbjudet att stanna hemma från skolan. Till skillnad från hos andra så blir jag inte motiverad att gå upp och sätta igång med något utan istället blir jag bara mer sugen på att dra täcket över huvudet. Vad hade jag tänkt göra idag? Gå på gruppövning i skolan, skriva klart min labrapport och skicka in den, göra riskanalys mm inför labben imorgon så jag får vara med på den, plugga in något av allt jag måste plugga in… Städa rummet, gå och simma och hälsa på mormor eller farmor. Vill kräkas. Måste MÅSTE sätta igång med riskanalysen och det nu genast, annars får jag inte ens delta imorgon.

Början på nånting nytt

Det känns som början på nånting nytt, ändå så välbekant. En framtid som är o möjlig.

Alla mina drömmar virvlade vilt, blomstrande, svårdefinierade, fåfängda, hoppfulla.

De smälte bort som snö när du kom.

Nu finns bara en kvar, ögonblicket jag somnar, sekunden när jag vaknar.

Genom dagarnas långsamma vandring.

Du.

Tystnaden gör mig galen, krama mig, krama mig.

Fan ta dig din satans jävla skithög som inte märker mig. Eller om du gör – bara skiter i mig. Dra åt helvete, jag hatar dig!

Var kommer all ilska ifrån…? Jo ÅÅÅHH jag blir så arg när jag säger typ ”lämna mig ifred” och folk faktiskt gör det. Är det ingen som känner mig väl nog för att se att jag helst av allt inte vill vara ensam just nu? Är det ingen som märker att jag bara säger så för att jag vill att någon ska säga ”Jo men det är klart Mimmi, klart du ska med, du är viktig, vi behöver dig i gänget!”? Nej, ingen. Hur kan jag känna mig så otroligt långt bort ifrån alla runt omkring mig? Hur kommer det sig att personen jag tycker om mest av allt bara finns ibland på sms, ett futtigt textmeddelande där så mycket känslor och tankar går förlorade att han faktiskt inte förstår när mitt nej inte betyder nej? Eller – åh fy fan vad ont det gör att tänka så – så ser han visst men tänker ”nåja det är nog inte så viktigt”. Fy fan. Fy fan vad jag saknar E vid såna här tillfällen. Mycket var han inte speciellt bra på men se vad folk behövde, se vad jag behövde (en kram) det var han expert på. Hur många gånger har han inte räddat mig. Från tomheten. Tills en dag då jag krävde för mycket, kaputt så försvann han!

På något vis räcker det inte att min mamma kramar mig och tackar för att jag plockat ur diskmaskinen. Jag vill ha något mer, någon mer.

Trams

Jag skypear med Joel. Han blottar ett knä och jag säger ”Hej knä!”

Joel: Haha, nu har du snart sett allt xD

Jag: Men inte det mest intressanta! 😀 *skrattar elakt*

Joel: *allvarligt* .. Man ger och tar!

Jag: *förskräckt* hmm.. euhm.. Vad menar du? *låter som om jag ertappats med handen i kakburken*

xD

Lördag kväll, tjohej

Ska man skratta eller gråta? Jag tror vi kan konstatera en sak: Elin och jag ska verkligen inte festa tillsammans. Vi har försökt planera in utgångar hur många gånger som helst, och antingen så slutar det med att vi lyckas göra varandra så opeppa att vi ställer in innan vi ens kommer iväg, eller så slutar det i totalt kaos. På ett inte vidare bra sätt, förutom att det är rätt komiskt såhär i efterhand då xD

Som den där gången jag, Elin, Eskil och Rasmus bestämde oss för att festa loss i Oskarshamn. Det slutade med att vi blev jättefulla allihop, jag och Elin tillbringade halva tiden inne på damtoaletten, Rasmus blev kärlekskrank nåt så otroligt och Eskil bestämde sig för att gå iväg på egen hand och fick hämtas upp med bil flera kvarter utanför Oskarshamns centrum klockan halv fyra på morgonen. Ingen vet hur han kom dit, allra minst han själv.

Nu i lördags så var jag i alla fall på besök hos Elin i Jönköping och oförskräckta hade vi självklart planerat in en utgång! Och det blev ju en upplevelse i sig kan man säga. Jag tappade mitt ID-kort och bankkort men återfick det turligt nog av någon hjälpsam själ som lämnat in det i baren. Elin köpte shot efter shot och lyckades tillslut lura till sig en gratis av bartendern. Jag å andra sidan köpte ingenting för det räckte gott och väl med några cider och den Mintu som Elin frikostigt bjudit på innan vi gav oss ut, tillräckligt frikostigt för att jag knappt skulle kunna gå rakt.

Det i sig gör är väl ingen katastrof men plötsligt stod vi utanför klubben och stortjöt i armarna på varandra medan tre killar går förbi och en av dem hånfullt säger ”Men vad gulligt” åt vår omfamning. Hur vi hamnade där, är en gåta än i dag, men hem kom vi och jag och Elin kan gemensamt konstatera att hon och jag, är inte menade att gå ut varandra, och det kan nog vara bra att ta det lugnt med spriten till nästa gång.

O ja. Mycket lugnare nästa gång. Men vi har ju något att skratta åt i alla fall!