Skapa sin drömkropp

Ja, nu låter det ju lite som om jag tänkte berätta för er att jag tänkte börja styrketräna, eller försöka gå ner i vikt. Nej nej, det handlar det inte alls om. Vikten är jag nöjd med, vilket jag misstänker mestadels beror på min mages rutin att med jämna mellanrum få dramaqueen-utbrott och vägra ta hand om maten jag stoppat i mig utan istället gör sig av med den så plågsamt och våldsamt som möjligt, helst så det ställer till massa besvär också. Men. Till saken.

Jag syftar på andra saker man kan drömma om, som till exempel rött hår, massa hål i öronen eller en kropp fylld av text, som visar vad jag varit med om, var jag står och vilka drömmar jag har. Och i måndags tog jag ännu ett steg närmare att få min kropp att se ut som jag vill ha den.

Jag tatuerade mig. Förra tatueringen är nu ett år gammal, och inte längre fräscha nyheter, och mitt tredje hål i örat är likaså över ett år gammalt och inget att förundras över. Min andra tatuering, som nu är en vecka och en dag gammal och har börjat tappa sina skorpor (och även en del färg med dem, vilket är jättesynd) ligger på foten och består av tre kattassar, alltså tassavtryck. De kunde sett bättre ut, det är sällan man får något som inte kunde sett bättre ut tycker jag, men jag är absolut nöjd och ser verkligen ingen anledning att ångra mig. Men det där får du ju leva med hela livet tjatas det men, det är ett beslut som alla andra. Alla beslut jag fattar som över huvud taget berör mitt liv, kommer jag ju få leva med. Jag ängslas livet ur mig huruvida min utbildning är rätt val för mig, och var jag ska bo, och så vidare. Jag bröt med en av de människor som stått mig närmast i höstas, det kommer jag också få leva med, för det som är sagt är sagt och i mina ögon är det ett val som väger betydligt mer än ifall min fot ska ha tassar på sig eller inte.

Det finns saker som betyder mer. Att en tatuering speglar de tankar och åsikter man hade vid det tillfälle man skaffade den, även om man förändrats sen dess, tycker jag inte skulle vara ett argument för att ifrågasätta tatueringar. För även om man ändrar sig nu, inte älskar samma rockband eller tycker att vego-mat är det enda rätta, så har man ju tyckt så. Det är något som förankrar det förflutna. Som påminner mig om vem jag är. Vad jag en gång drömt om, de förhoppningar jag haft och tårar som fällts. Jag har velat ha svart bläck på huden när min själ känts svart. Jag har velat ha något som förklarar min kärlek till Gackt, hur man kan leva och andas och låta hela sitt väsen vara behållare för en sån kärlek, som får en att gråta när han står på scenen och talar om att vi är en familj. På höften står det Greatest happiness of life, livet kan vara hårt men just därför betyder små glädjeämnen så mycket mer.

På foten har jag tassar. Om de ska stå för något mer förutom min kärlek och beundran för våra stolta, vackra, knäppa katter så får det väl vara dessa djurs egenskaper. Lekfullhet. Tillit och kärlek. Katt-fnatt, Picassoexpressen.

Annonser

Relationer

Hur fan har jag kunnat låta hela hösten gå och tiden splittra upp både mig själv och mina relationer till människor, eftersom det är mina vänner jag definierar mig utifrån?

Chattar med en vän på facebook, och hon berättar om uppbrottet med sin pojkvän, som hon haft en lång och varaktig relation med. Jag tänker tillbaka och minns att senaste gången jag träffade henne var när hon dejtade honom. Så stora förändringar i livet hos både henne och mig, och vi är nästan som främlingar för varandra.

En annan, som jag ser som nära vän till mig, ringde oväntat till mig igår. Hon stod och väntade på bussen och kom på att  det var länge sen vi hörts av och bestämde sig för att slå en signal. Jag blev halvt chockad av att höra hennes röst, eftersom jag inte pratat med henne sen i somras. Men varför har jag inte det? Och hur har jag låtit detta hända?

Så dumt, så himla dumt. 2013 ska fanimig användas till att återknyta kontakter, hela hösten har använts till att ängslas över skolan och det orkar jag inte med mer nu, det får faktiskt bli som det bli. Så länge jag har tillräckligt med pengar att leva på och kanske äta pizza någon gång, så räcker det väl.

Jag ska prata, flamsa och skratta. Tvinga det allvarliga i livet att rätta sig efter det som i mina ögon är viktigast: mina relationer till folk, och att njuta av livet.

Det löser sig.

Om en och en halv vecka drar jag till Stockholm över helgen, och i slutet av mars sätter jag siktet mot Falun, även om det är mer en njae-väg och kompromiss vi, jag och Joel, tar, än att lasta flyttlasset och gasa på helt med en gång. Vi ska känna oss för. Jag kommer tillbringa mer tid där i längre perioder (istället för att pang bom flytta dit), så får vi se vad som händer.

I feel so fucking lonely.

Kommer någon nånsin ta väck den känslan från mig? Så tyngande den är, så känns det omöjligt att jag skulle kunna ta mig genom livet med den.

Queen i högtalarna, tända ljus på bordet, tomma stolar bredvid mig. Jag undrar varför jag envisas med att tända ljusen varje gång jag lagat dukat, som om den mysiga bilden av levande ljus skulle kunna lätta upp stämningen mellan oss också. Jag dukar undan, ställer in i kylskåpet och diskmaskinen, blåser ut ljusen.

Queen tar slut.

Låt tystnaden tala.

Inte rätt taktik, mamma

När jag nervöst lade fram idén om att flytta som fötts hos mig efter otaliga dagdrömmar om Joel och att tanken på att få slippa Oskarshamn för ett tag, blev bistra miner och motargument hennes svar. Hur ska ni lösa det ekonomiskt? Skolan då? osv. Medan hon klivit uppför trappan hör jag hennes trötta, uppgivna ‘varför förstår hon inte sitt eget bästa’-röst meddela Bengt Erik: Hon har fått för sig att hon ska flytta till Falun nu, ungen. Som om det vore världens ände och en ovanligt dum idé som kommer gå i stöpet innan den ens tagit sitt första stapplande steg mot att bli verklighet. Alternativt att jag kommer fara gråtandes hemåt inom några månader och böla ”vi har gjort sluuuuuut uhuhu”. Hennes ton av ogillande gör mig tyvärr bara ännu mer motvalls, uppstudsig och envis och jag vägrar att lyssna på hennes logiska argument. Jag kan tyst konstatera att ville hon att jag skulle bli tusenfalt bestämd i frågan om att flytta, har hon lyckats. Annars var det helt enkelt inte riktigt rätt taktik, det där med att himla med ögonen och sucka surt åt mina högtflygande planer.

Högtflygande planer, ja. Here we go. Jag vill flytta till Falun! Och efter en första webbtitt på bostäder Falun har att erbjuda, en förfrågan till programansvarige om huruvida det vore möjligt att byta från Campus till Distans och när detta skulle kunna ske i så fall, anser jag härmed att tärningen är, om inte kastad, så åtminstone petad lite på. Dess material har blivit analyserat, nu återstår bara att se om vi kommer fortsätta undersöka den för att slutligen ge den en knuff, och nu räcker det med metaforer för idag tror jag xD

Sent. Så här sent är det inte bra för mig att vara uppe när jag ska upp tidigt dagen därpå. Jag vet inte varför men jag blir ofta deppig när jag är vaken senare än jag borde vara.

Vad fan håller jag på med?

Jag känner mig helt jävla oförberedd på allt man ”ska göra” eller ”ska klara”.

Jag vet inte ens vad jag vill.

Åh, hur lockar inte Falun

Just nu känns det som om ordspråket ”Stor i orden, liten på jorden” passar mig rätt bra. Jag ska göra det och det och det, jag kom nyss hem från Teneriffa men drömmer redan om nästa resa, när och vart det nu blir, jag har ett ton skolarbete som ligger och väntar på mig medan klockan tickar och tiden går, jag har en lång lista på saker jag vill göra, jag har ca 5 labrapporter som ska skrivas och en litteraturuppgift som ska utföras, jag vill till Joel, jag vill göra roliga saker, men jag vill inte göra något vettigt, som se till att plugga till omtentan så att jag slipper få ytterligare en kurs liggandes till i Augusti. Men vad gör jag? Jag lagar mat, läser julklappsböcker, ligger i sängen och filosoferar, klappar katter, biter ner naglarna, skickar tramsigt förälskade sms till Joel, äter godis och slösurfar på nätet. Den enda fördelen värd att nämna med att jag till varje pris undviker att plugga är att jag också får saker som annars brukar klassas som tråkiga gjorda: jag städar toaletten, tvättar och viker ren tvätt, betalar räkningar och sorterar gamla papper.

Men mest av allt dagdrömmer jag. Synd att man inte kan få jobb som det! Mimmi, leg. Dagdrömmare. Drömmer stort och smått, färgglatt och grått. Få dina idéer precis som du vill ha dem!

Jag drömmer om Joel. Jag drömmer om att få krama Joel, pussa på Joel, sova med Joel, vakna bredvid Joel, äta med Joel, flytta ihop med Joel och slippa känna det som jag lever ett halvt liv, ett liv på paus. Jag har tryckt in ”Stand by”-knappen tills vi ses igen. Den allra största julklappen jag fick i år var den 6e, när jag trött satt på tåget hem och får ett sms med frågan ”Vill du bo med mig?”, även om sms:et genast följdes av ett till sms med förklaringen att ja, så fort det är möjligt då. Men ändå! Den dagen, när den kommer, om den kommer, jag får ställa ner mina väskor på golvet i mitt och Joels hem…. Den tanken räcker långt att drömma på just nu xD

2013

2/1 2013. Hemma från en vecka med fina Joel på Teneriffa, Puerto de la Cruz. Vi chillade mest hela veckan men passade även på att göra ett besök på Loro Park, den stora djurparken som ligger i närheten. Nu är semestern slut, vi är hemma, vädret är trist och det är långa sega januari som ligger framför oss. Men lovet är inte slut än, Joel har inte åkt hem än så ett litet tag till går det nog allt att hålla uppe humöret ^^

Kort inlägg idag, nu ska jag pussa på älskling som ligger uttråkad bredvid mig i sängen ^_^v