Äntligen… Snart är allt det här ett minne blott…

Är hungrig och rastlös, men att skippa middagen och stanna på hotellrummet sista kvällen i Washington DC kändes som ett pris värt att betala för att få lite avskildhet. I två veckor har jag bara varit själv när jag gått på toa, och blev nästan yr av lättnad en kväll när jag stängt badrumsdörren för att duscha och insåg att jag fick vara ensam en stund och kunde slappna av.

Jag har rest med folk jag inte känt speciellt väl innan förut, men 13 dagar med frukost – sevärdheter – lunch – turistande – middag varje dag blev något ansträngande. Att försöka lära känna och bygga broar till pappas särbo och hennes dotter, samtidigt som vi gick på bröllop och sa hej till alla utan att veta vem en jäkel var och försöka hitta någon som skulle vilja prata med en en stund och känna sig totalt utanför när resten av gästerna kramades och utbrast ”ååh vad kul att ses igen!!”, det gick väl ändå någotsånär bra. Alltså, jag hade rätt trevligt ändå när jag hade någon att prata med och lyckades tränga undan den där känslan av otillhörighet.

Sen semester och turistande. Det är en jävligt påfrestande grej, har jag kommit på, det här med semester. Det kommer alltid tillfällen då man vill dunka sitt eller sitt sällskaps huvud i väggen upprepade gånger och påminnelsen att ”om tusen år är vi alla döda och då spelar ingenting av det här någon roll” känns livnödvändigt att komma ihåg för att inte bli komplett galen.

Dessa tillfällen har tyvärr uppkommit något fler gånger än vad jag hade velat under denna vistelse, men i morgon är äntligen helvetet över. Bara 8 timmars flygning tillsammans kvar, yay…! Men åh, lyckan att få vinka hejdå åt detta värdelösa SWAT-team som jag ingått i de senaste dagarna och få sätta sig på ett tåg (eller buss?) därifrån. Ensam! Till Joel! Hip-hip-hooray!

(SWAT-teamet var pappas försök att skämta om vår totala oförmåga att genomföra den allra minsta aktivitet på något sätt som hade någon som helst avlägsen liknelse med smidighet. Om det så handlade om att gå ut och köpa yoghurt till frukost så komplicerades projektet utan tvekan med delade åsikter, tjabbel och försök till nya initiativ och ändrade planer, glömda nycklar på rummet, problem med att läsa kartor, debatter om vilken sorts yoghurt som smakade bäst och tvivel kring det mesta, och ständigt, ständigt fyra personers fundamentalt olika åsikter som alla måste luftas i just detta ögonblick. Jag lärde mig så småningom att göra mitt bästa för att bara försöka hålla käften förutom enstaka försök till medling.)

(skämtet var faktiskt riktigt roligt, tyckte jag och pappa i alla fall. Ytterligare orsak till ansträngd stämning mellan medlemmarna i vårt team: inte samma uppfattning om vad som är bra humor.)

Jag har köpt en tavla också. Okej, det är ett fotografi. Men det är inramat! Och skitsnyggt, och absolut värt eventuella problem med att frakta hem det, det har jag redan bestämt. För jag nämnde väl att det är större än mitt handbagage och att jag omöjligt törs lägga det i resväskan pga skaderisken? Okej, det är kanske större än resväskan också. Men det är bara för att jag reser så kompakt! (vem försöker jag lura?)

Annonser