How do I want to live? How do you want to live?

Living has become too much of a conceptualized term. Eat ecological food. Dress properly. Stick within the cultural frames. Get a career! Where in all this do all the important questions get to be answered? Understanding why we smile or a spontaneous burst of energy leading to dance or tears. On a somewhat considered trivial wonder and daydream when on the way to work? Why are emotions being taken into consideration as rarely as we get to hear positive stories on the news in our society?

We like to say that we live in a free society but all of us know the model of treatment thrown in our face if we react to conditioning. A lesson in moral saying something like: ”When I was your age, we all had to work hard and do this and that!”, immediately jamming the natural evolution of a person who is not so confident. Where and when are we to be allowed to really explore the value in being a human being? My own understanding is that it is a journey which you have to fund yourself. There’s not many people who really want to clap your shoulder and say: ”Go on a discovery through your own body, mind and spirit!” as they probably never tried themselves or only started but never went the whole way.

The responsibility is ours to find what song our heart wants to sing. There are guides who can point you to a path but following someone else’s path is a deviation from your own composition. Follow the small clues. That which makes you giggle when you’re alone. Your daydreams. Your intuition. Your very own emotional compass which takes you on a journey free from cultural and biassed notions.

Our lives can be a result of ingenious artwork or a lobbyist’s file. The choice lies in our own hands and how far we dare to deviate from the opinions of the masses.

Zdravko Stefanovic

Annonser

Blåbär ~

Efter att ha suttit och oroat mig i några timmar gjorde jag lite pommes och bearnaisesås som jag proppade i mig innan jag sprang ut för att akutplocka lite av sommarens sista blåbär innan Joel kom hem. Hittade några nere vid vägkanten när jag var ute och gick med Joel igår, och hungrig som jag alltid är så kunde jag inte låta bli att plocka lite xD Tyvärr hade vi jag (jag plockade och Joel såg på och tog tramsiga foton av mig med ändan i vädret) ju inget att plocka i igår men smet iväg med en Tupperwareburk i handen idag. Helt underbart, jag trodde det var för sent för blåbär nu men får ytterligare några frukostar med färska bär i år^^ Lyx!

Och jag märker nu att jag surfat runt på alldeles för många amatörbloggar och vill skriva ”jag gjorde blabla sen gjorde jag blabla och sen blabla” istället för någonting man faktiskt tänkt igenom innan. Sjukt störande xD

Haha, detta hade jag tänkt posta igår men datorn bestämde sig för att stänga av sig eftersom jag inte anslutit laddaren och orkade inte sätta igång den igen så kommer det upp idag istället. Stör mig något enormt på att datorn bara stänger av sig istället för att varna när den börjar få lågt batteri, gaah x_x

Vad tycker ni förresten om utseendet på min blogg? Var inte nöjd men nu är jag mer tillfreds, bilden i (på?) sidhuvudet är från Alicante, utsikten ifrån mitt sovrumsfönster. Kommer aldrig att glömma det, det är mitt paradis ❤

Åhh nej

Sitter och har ångest och mindre panik. För att jag fått en tid för intervju på ett säljföretag i Uppsala. Bara telefonsamtalet försatte mig i upplösningstillstånd, visste inte vad jag skulle säga, hörde hur tveksam personen i andra änden blev. ”Såå.. Du verkar inte så intresserad av det här jobbet..?” Och det stämmer ju, jag blir fullständigt panikslagen av tanken på att sitta och ringa upp okända människor varje dag och försöka sälja saker till dem. Alltså, ni hör ju hur dumt det låter!!

Det kommer aldrig att gå. Bara att visa mig där, tanken får mig att vilja kräkas. Fan, fan, varför sket jag inte bara i att ringa upp när jag såg att jag hade ett missat samtal på mobilen?

För jag behöver något att gå upp till på morgnarna. Jag vill ha, nej, BEHÖVER ett jobb. Och arbetslösersättningen jag har rätt till ger mig så dåligt samvete – jag får pengar för att söka jobb, då måste jag ju göra det också – att jag pinat mig igenom den nästan fysiska smärtan att söka ett tiotal jobb. På tre veckor. Jag hatar det här, jag orkar inte.

Jag vill inte gå dit.

De kommer se hur värdelös jag är.

Det kommer aldrig att gå.

Naglar

Eftersom jag tillbringat alldeles för mycket tid inne på Joels rum här i Falun har jag inte kunnat motstå begäret att tugga på naglarna, så nu är de sorgligt korta och trubbiga. Men det är bara att ta nya tag och försöka låta dem växa ut igen, så nu sitter jag och utför lite amatörmanikyr på mig själv. Det är nämligen enda sättet för mig att låta dem vara i fred – att naglarna ser så bra ut att jag inte vill förstöra dem. (alternativt att de är målade i en oaptitlig färg som inte ser tuggbar ut.) Letade fram mitt favoritlack, Mavalas nr 2 ”Madrid”.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i rött nagellack eller i färgen röd över huvud taget, så att detta lacket ligger mig varmast om hjärtat beror bara på att det blir så sjukt bra när jag lackar med det. Jämnt, utan streck och bubblor eller spår efter penseln, felfritt helt enkelt. Jag har sedan jag upptäckte det fantastiska med detta lack köpt många Mavalalack i tron att de ska vara lika bra, men inget av dem ger ett lika enastående resultat. Ett vitt Mavalalack jag har ger ett rent förfärligt resultat, ojämnt och man ser både nageln under det och spår efter penseln. Det verkar alltså handla om både märket och färgen. Mitt fantastiska och enda röda lack bland en uppsjö av blå, grönt och svart börjar sorgligt nog ta slut och jag håller tummarna för att nästa kommer vara lika bra. Jag kommer inte chansa utan köpa samma färg, men tänk om det är just denna flaska magin sitter i?

Troll

Jag ser ut som ett riktigt troll i huvudet nu för tiden, med hår i en kort frisyr som vuxit sig alldeles för lång för att det ska se bra ut. Det spretar åt alla håll och kanter och jag vill verkligen få långt hår igen men börjar frukta att jag inte kommer stå ut med att gå runt och se förfärlig ut länge till utan rätt som det är få nog och klippa bort allt igen. Och sen börja om med valet och kvalet om några månader när det börjar se knäppt ut igen. Åååh jag vill ha långt hår! Men samtidigt… Värst vad tungt och liksom nästan smutsigt mitt huvud börjat kännas på sista tiden. Håret bara hänger ju. Och det tar ju jättelång tid för det att torka nu helt plötsligt! Haha, jag tror inte jag är redo för långt hår xD

Jag försökte ta en bild med camen på datorn för att visa hur håret ser ut nu, tyvärr blev det ju sämsta kvalitén ever och jag vet inte om det är något jag kan göra något åt eller om det bara är kameran som är kass. Buhu! Jag saknar min dator. Har (tillfälligt, hoppas jag) tagit Martins förra dator i bruk då den stod oanvänd och min egna blev sjukt seg och inte bättrade sig vad vi än gjorde med den. Men jag saknar den..

Hursomhelst. Jag blev galen på min ganska mörka utväxt – mörkare än den egentligen är, intalade jag mig och alla som orkade lyssna, eftersom blonderingen gjorde att det blev en sån stark kontrast mot mitt förhållandevis ljusa hår – så gick och velade en vecka och köpte mig sedan en förpackning med ”kastanjebrunt”. Hmpf! Jag tycker det blev mer rödbrun med lila toner än kastanj. Ser inte alls lika fräckt ut som kvinnan på förpackningen! Ser fräckare ut… Jag menar, hon hade ju en fin, normal, diskret brun färg. Inte rödlila.

Joel, min käraste, visade sig också vara tämligen kass på att färga. Han varnade mig upprepade gånger men envis som jag är satte jag ändå färgflaskan i handen på honom och jag har nu ca 80% brunrödlila hår och resten i varierande blonda nyanser. Förtjusande! Jag blev ju av med min gråtrista utväxt, i alla fall ^^