Gamla bilder

SAM_1234 SAM_1145 Båstad 2011 Montacute 2012 74196_10150303559835324_577925323_15172636_3731954_n DSC03528 DSC09103 DSC00075 Vvv-21 cropped-DSC00121.jpg Picture0003 IMGP0444 268625_10150251213808570_707403569_7455498_3555366_n DSC03200 DSC03654 20100821008 Foto859 DSC01244

Åh herregud. På förra bloggsidan så såg jag aldrig ”mitt bibliotek”, men här så upptäckte jag plötsligt alla bilder jag lagt upp på bloggen förut, sparade tillsammans. Såg dem när jag skulle lägga upp bilden på mina fötter. Tänka sig. Vilka minnen. Här kan vi också applicera regeln ”Never regret something that once made you smile.” Wow. Jag tycker ofta att det känns som att livet segar sig fram, utan att speciellt mycket händer. Men här ändå, inom loppet av fyra år, så finns allt detta och mycket mer. Det är nog tur att livet går långsamt ibland, så att man får vett att uppskatta alla underbara stunder som plötsligt dyker upp och passerar innan man hinner blinka.

Annonser

Självpepp

2014-10-20-1402_54455c4f2a6b229600ec1c82 (1)

Den här bilden gillar jag och den sätter ord på regler jag försökt leva efter ett tag. Till exempel försöker jag ibland förklara varför jag aldrig kommer ångra mina två tatueringar, men jag har aldrig lyckats så bra med det. Här har vi allt i en enda mening: ”Never regret something that once made you smile.” Hell yeah! Så fort jag får syn på tatueringen på min högra fot så kommer världens minsta pil av lycka och genomborrar mig och jag stannar ofta upp och beundrar min fot som nu ser tusen gånger coolare, vuxnare och mer spännande ut. Trots att jag haft den i ett och ett halvt år så känns den fortfarande som ny, kanske för att jag oftast har sockor på mig som den döljs av 🙂

2013-01-28 07.25.45

Mina fötter är fantastiska, precis som resten av mig! 😀

Längtan efter en sagolik natt

Jag gjorde nåt jag kanske inte borde gjort, jag gick genom stan på väg mot tåget och kände höstens hopplöshet och tristess hänga över mig. Jag ville verkligen prata med Malin, Alice eller Liza. Så jag skickade iväg ett kortfattat sms och nu väntar jag på svar. Men, den här otrevliga känslan i magen kanske äntligen försvinner. Jag avskyr att vara ovän med folk och har känt mig elak och ensam sen tre veckor tillbaka. Jag kommer kanske fortfarande känna mig ensam men inte elak. Oavsett om det nu var jag eller dem som agerade fel, så har jag nu tagit ett litet steg för att återknyta banden, och kan de inte göra detsamma har jag verkligen inget mer att göra eller säga dem. Det är upp till dem nu.

Och förlåt mig, framtida Mimmi (och eventuellt folk som kikar in här), för att jag ältar det här i det oändliga och knappast bloggar om något annat. Men både jag och du vet att det här är mitt andningshål där man kan älta vad man vill tills det inte behöver ältas mer 😉 Jag bara önskar att jag kunde skriva om magiska kvällar igen. Men även om livet i sin helhet blivit mer magiskt så var det länge sen jag rörde mig i en dröm. Och mitt pass är borta. Jag vill ut i världen och befinna mig i en drömvärld igen… Andas luft som känns så levande att man vill bevara varje minut, känna sömnbristen förvandla omgivningen till en färgrik hallucination och önskan att vilja bevara varje minut. Låta det smälta samman med ens sinne så att det färgar av sig på en själv så att man aldrig blir sig lik.

Den där vandringen hem genom spanska gränder, röda blommor på vita murar. Den är långt borta nu.

Att glömma personer

Något jag har märkt är att jag har otroligt svårt att lägga saker bakom mig, både när det gäller en oförrätt jag tycker någon har begått gentemot mig och när det kommer till personer som av olika anledningar gjort uttåg ur mitt liv. Killar jag dejtat, klasskompisar som man inte pratar med längre, alla får gott om utrymme i min hjärna och, kan man tycka, onödigt mycket tid på sig att ältas om och om igen. Jag tycker det i alla fall. Varför ska jag bry mig om personer, som inte ens medan de ännu fanns i mitt liv, spelade speciellt stor roll och definitivt inte gör det nu längre?

Hade jag ett indiannamn eller något sånt så skulle jag förmodligen heta Grubbly-Plank, för så mycket som jag grubblar känns helt otroligt.

Ännu värre är det när det kommer till personer som betytt mycket för mig. Första pojkvännen, kompisar jag, ja, nästan avgudat, i min lycka att få tillhöra någonstans. Kort och gott, personer som jag trott, inbillat mig, ska finnas i mitt liv för alltid och så plötsligt inte gör det längre. Hur hamnade vi här? Varför finner jag återigen mig själv ensam och utan personer jag värdesatt så?

Okej, nu låter jag ensammast i världen, och så är inte fallet xD Att man glider isär och att människor försvinner ur ens liv är ju helt normalt, men jag gillar inte att jag har så svårt att vänja mig vid det. Det känns konstigt och sorgligt.

Päls

Jag står på en stege för att nå högsta hyllan i mormors garderob och plockar ut en hattask.

”Vad är det i den här då? En hatt?”

”Ja det är det säkert”, säger mormor och börjar knyta upp snöret runt kartongen. Två pälsmössor ligger där i. Jag blir lite illamående och fascinerad på en och samma gång och tänker på döda små djur.

”Mink, äkta. Den är varm och skön på vintern.” bekräftar mormor.

Jag tittar tveksamt på dem och känner mig skuldmedveten, men till slut tar nyfikenheten överhanden och jag jag tar försiktigt upp den ena för att prova den. Den har som ett skimmer av gamla minnen runt sig och jag föreställer mig mormor eller andra släktingar jag aldrig träffat stolt bärandes den på stan, kanske tillsammans med en likadan pälskrage till. Ut till hallspegeln för att ta en titt. Majestätiskt tronar den ovanpå mitt unga ansikte och jag provar snabbt den andra också och drömmer mig bort till andra tider, när det här var bland det finaste man kunde ha och var ett säkert tecken på att man hade det gott ställt.

Tänk, att promenera på stan med en sån på huvudet, tänk bara! Eller en pälskappa, en mjuk och varm kappa i skinande brun päls.

Men nu, ja nu är det ju 2014 och päls ser man sällan ute, bara på äldre gamla damer i storstäderna. Vad ska jag göra med mössan, då? Vågar man ens ha på den utomhus eller kommer någon extremist att slänga färg i ansiktet på mig?

”Folk är ju dumma, var och varannan människa har skinnjackor och skinnhandskar på sig och det är ingen jäkel som bryr sig om, men nåde dig om du har päls på dig”, kommenterar mamma.

Men en ynka liten mössa. Törs man ha den på sig utan att bli lynchad?

Det är ju bara en liten mössa, med gammaldags skärning som borde tyda på återvinning snarare än barbarisk slakt. Om nu någon orkar kolla så noga på den.

Åh, vad jag kunna bära den mössan och känna mig välställd och avundad av omgivningen. Men, det enda som kommer hända om jag tar på mig den och promenerar ut är väl att folk tycker jag är ett pucko som går runt med en gammal dammig minkmössa.

Kung i baren

Då finns det ingen som tar en, bara kung-kung-kung i baren. Det är värt att leva fattigt ett tag om man får vara kung för en dag…

I fredags så kom Therese och Sabina hit, och det var starten på en grym helg! De bilade upp så kom fram vid åttatiden, jag fixade lite mat och så satt vi i köket och vardagsrummet och pratade i några timmar. I lördags så åkte vi ut till Gränby Centrum efter att jag stolt visat Sabina Lush-butiken och Rituals i St. Pers-gallerian. Hon blev lycklig och jag med för att någon mer än jag hade vett att uppskatta dessa underbara butiker 😀 ”stink affärer” som Therese kallade dem haha xD Ja, Lush är lite för mycket och jag tycker de flesta av deras grejer luktar lite skumt, men Rituals har ju helt underbara dofter på sina grejer! 🙂

Joel som jobbar där har ett rabattkort och så lånade han ut det till Sabina när hon skulle betala inne på Rituals och Lush för att hon skulle få rabatt… Det var bara det att på Lush gäller inte det kortet och hon i kassan sa ”Nej det gäller inte här. Var jobbar du?” och stackars Sabina fick improvisera och drämmer till med ”Ja, här mittemot” och pekar på hårsalongen mitt emot Lush xD Hahahaha, inte lite genomskinligt. Men bra improviserat ändå tycker jag, hon lät ganska övertygande och trovärdig xD

Sen gick vi ut på kvällen och på söndagen var det dags för dem att börja den långa bilresan hem till Oskarshamn. Jag gillar att bo hemifrån men jag gillar verkligen inte att det ska ta sig så lång tid att åka mellan Oskarshamn och Uppsala >_< Alltså, självklart är det skönt att bo en bit hemifrån så att man får stå på egna ben men tre-fyra timmar hade gott och väl räckt, sex och en halv är bara tröttsamt :/ Speciellt nu när jag lyckats bli ovän med i prinip alla mina stockholms- och uppsalaboende vänner x) Nu har det gått två veckor och jag är inte lika rasande arg men fortfarande lika fast i åsikten att det inte är jag som borde be om ursäkt, jag har inte gjort något fel. När jag satt och filosoferade över det på jobbet (ja, praktiken då) idag så var det dock en tanke som slog mig som jag läst någonstans, jag minns den inte ordagrant men ska försöka förklara vad den gick ut på: Folk som gör fel, har fel åsikter eller beter sig illa, de är oftast otroligt säkra på sig själva och tvivlar inte på att de har rätt. Medan andra som ständigt frågar sig själva ”Gör jag rätt nu? Är detta moraliskt/etiskt acceptabelt?” och har självtvivel oftast brukar lyckas göra det rätta eller i alla fall någorlunda röra sig i rätt riktning, kanske just på grund av att de hela tiden checkar av och kontrollerar med kanske både omgivningen och sin inre kompass att det de gör känns riktigt. Skulle man då applicera den här idén på min situation, skulle det innebära att det faktiskt är jag som har fel i den här frågan, eftersom jag aldrig tvekat i min känsla av ”Jag har rätten på min sida”? Det är en intressant frågeställning och just den typen av problem som jag gillar att fundera kring. Jag har dock så otroligt svårt för att böja mig i det här fallet att det känns som att det vore att göra ett brott mot min natur. Jag vet inte om det beror på mig själv, samhället eller bara den situationen jag befinner mig i just nu med livets alla aspekter inräknade, men det är bara något jag inte kan göra och respektera mig själv samtidigt. Det är två andra tillfällen som jag kommer att tänka på spontant där min instinkt lika tydligt sagt ”NEJ” och det finns säkerligen fler. Hur som helst, hur mycket jag än ogillar att bryta med folk så känns det som jag fått lite mer sinnesro nu. Livet går vidare liksom, bäst att bara fokusera på det som ligger framför mig och ta vara på stunderna man får.

Och tänk bara, för ett år sen hade jag precis lämnat Sverige och bosatt mig hemma i min au pair-familj. Och nu sitter jag här i en lägenhet med Joel. Livets förunderliga förändringar upphör aldrig att fascinera mig.

Ja, igår var jag äntligen på ett yogapass. Bestämde mig på impuls för att satsa på en studio som heter Winwin Yoga istället för den jag ursprungligen tänkt anmäla mig till (Ashtanga Uppsala) för stod inte ut med tanken på att få en irriterande lärare som jag tror jobbar där, hehe. Hur som helst, jag ångrar mig inte en sekund för det var ett väldigt mysigt litet ställe och de har massa olika klasser som jag tänkt prova på och mycket bättre tider än det andra stället 🙂 Men, vad ansträngande passet var x) Åh, mina muskler är så otränade att jag var tvungen att sätta mig ner vid ett tillfälle för att inte trilla ihop på mattan. Det var den mest djävulska ställning jag nånsin stött på och mycket mer avancerad än de andra yogaklasserna jag provat på xD Man skulle stå med ett ben utsträckt framåt och det andra utsträckt bakåt och så på tå, jag minns inte vad det hette men jösses.

Aja, tror det är dags att skicka iväg det här innan det blir så oändligt långt att inte ens jag kommer orka läsa igenom det i fortsättningen – jag behövde verkligen prata av mig – och det är strax dags för mig och Joel att gå och lägga oss. Tycker jag i alla fall, får väl se vad han säger om det xD

Godnatt! ^^

Födelsedag

Jippi, tjoho, nu är Mimmi tjugotvå år gammal! Bästa tre presenterna:

  1. Från ödet: En hel natts sömn. Vaknade upp sömnig men utvilad, så underbart.
  2. Också från ödet/mig själv: Gick till biografen och frågade efter min vante som försvann i torsdags när jag och Joel var där. Och den var där! Lyckan när man hittar ett borttappat föremål som betyder mycket för en ❤
  3. Från Joel: Handkräm från Rituals och en tvål från Lush, precis de som jag pekat ut för honom i butikerna att jag ville ha. Bästa pojkvännen 🙂

Det har varit en ganska bra dag. Besökte just en blogg som en av huvudpersonerna i helgens dramatik har, som jag omöjligt kan sluta läsa, om så bara för att få känna mig nära, och tyckte mig se mellan raderna att vi inte kommer kunna bli vänner snart. På något sätt lugnade det mig istället för att göra mig mer upprörd. Jag finns. Jag är en person på riktigt och inte bara i mitt eget huvud. Låter knäppt, jag vet. Jag hoppas bara mitt undermedvetna också kan slappna av, för i natt var andra gången jag drömde om dem sen i helgen. Antar att det är för att jag verkligen hatar att vara ovän med folk och att tappa kontakten med människor man haft i sitt liv.

Nej, nu ska jag plocka upp min bok igen och fortsätta mitt bokmaraton. En bekant frågade mig nyligen ”Läser du fortfarande lika mycket?” och jag svarade nej, vilken gjorde mig lite deppig. Så nu är jag igång igen, med

  1. Betvingade
  2. The other side of the story
  3. Hemlösa hundar och… blablabla… krossade hjärtan eller nåt sånt, av Lucy Dillon.
  4. Divergent
  5. Cocktails för tre
  6. och nu: the maze runner.

Har sju böcker till som ligger och väntar på mig, färska (eller ska jag säga sunkiga? haha) direkt från bibblan! Det är nåt som verkligen ger mig en nöjd känsla i hela kroppen 🙂