Längtan efter en sagolik natt

Jag gjorde nåt jag kanske inte borde gjort, jag gick genom stan på väg mot tåget och kände höstens hopplöshet och tristess hänga över mig. Jag ville verkligen prata med Malin, Alice eller Liza. Så jag skickade iväg ett kortfattat sms och nu väntar jag på svar. Men, den här otrevliga känslan i magen kanske äntligen försvinner. Jag avskyr att vara ovän med folk och har känt mig elak och ensam sen tre veckor tillbaka. Jag kommer kanske fortfarande känna mig ensam men inte elak. Oavsett om det nu var jag eller dem som agerade fel, så har jag nu tagit ett litet steg för att återknyta banden, och kan de inte göra detsamma har jag verkligen inget mer att göra eller säga dem. Det är upp till dem nu.

Och förlåt mig, framtida Mimmi (och eventuellt folk som kikar in här), för att jag ältar det här i det oändliga och knappast bloggar om något annat. Men både jag och du vet att det här är mitt andningshål där man kan älta vad man vill tills det inte behöver ältas mer 😉 Jag bara önskar att jag kunde skriva om magiska kvällar igen. Men även om livet i sin helhet blivit mer magiskt så var det länge sen jag rörde mig i en dröm. Och mitt pass är borta. Jag vill ut i världen och befinna mig i en drömvärld igen… Andas luft som känns så levande att man vill bevara varje minut, känna sömnbristen förvandla omgivningen till en färgrik hallucination och önskan att vilja bevara varje minut. Låta det smälta samman med ens sinne så att det färgar av sig på en själv så att man aldrig blir sig lik.

Den där vandringen hem genom spanska gränder, röda blommor på vita murar. Den är långt borta nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s