Vidare

Åååh, så skönt det var att vakna upp i morse. Vakna upp till en ny verklighet, utan hälften så mycket smärta som igår. Höften ömmar lite men bortsett från det slog jag upp ögonen till en underbar tystnad. Att veta att jag är helt ledig hjälper självklart också till, idag ska bli en helt stressfri dag! 😀

Och nej, mitt liv är inte riktigt så hemskt som jag fick det att låta igår kväll. Men dagarna varierar så mycket, och vissa dagar som känns tunga blir så mycket värre eftersom jag inte vet vad jag kan göra för att fixa det. Vågar knappt svälja en vanlig Panodil och får ont i magen av cox-hämmare. (ursäkta ”fackspråket”, jag menar då Ipren, Naproxen, och alla andra antiinflammatoriska preparat som är receptfria.) Dessutom så hjälper de inte vidare bra mot ont i en vrist eller rygg, eller fingrar som känns ömma av kylan. Jag har i alla fall tagit första steget nu och varit hos en sjukgymnast, och fick ett återbesök inbokat till på måndag. Jag frågade om rehab-vattengymnastik då det är något jag tycker hjälper bäst, även om jag kanske inte har besvär nog att kvalificera mig till något sånt, men det kunde han inte fixa, bleeeh.. Han skickade istället vidare mig till Friskvårdslotsen, alltså friskvård på recept, får ta och ringa upp dem eller maila nästa vecka och se om det kan bli något bra av det. Jag ska också få prata med en kurator, tror jag.

Uuuuuh, har tenta på torsdag OCH på torsdag nästa vecka. Som om det inte räckte med allt annat så oroar jag mig hur det kommer gå, och för första gången sen jag började den här utbildningen så lyckas jag inte vända oron till plugg-energi. Jag står istället bredvid och tänker ”Det här kommer inte gå bra.” Dock kände jag av det inför förra tentan också, och den gick ju bra, så får försöka plugga på och hoppas det går bra den här gången också. Så länge jag blir godkänd spelar det ingen roll.

Wow, chattar med Eskil och ”skapade” just, eller om jag läst det någonstans och kom ihåg det först nu, en sån där mening som går rätt in i hjärtat och, tja, jag vet inte hur jag ska beskriva det men ni vet när ni hör eller läser en sak som känns så rätt och stämmer så bra att man blir helt stum och bara typ vill instämma i vad som redan sagts, man vill göra det till sitt ordspråk, klistra upp det på väggarna och säga det till alla man möter? Haha okej nu blev det lite överdrivet men jag vet faktiskt inte hur man ska beskriva känslan xD

Jag såg en sån mening i en bok jag läste på pendeln hem för några veckor sen, och jag tog en bild på den.

2014-11-17 17.02.07

”…den påtagliga, lummiga känslan av att allting runt mig liksom andades precis som jag själv.” Den här känslan har jag själv försökt beskriva här i bloggen så många gånger, utan att veta om jag riktigt lyckats.

Medan jag var på praktik och satt och läste i en veckotidning dök den här meningen upp. Det var precis i samband med att jag hade den där, incidenten, med Liza och dem.

2014-10-09 13.42.17

”Det värsta som kan hända en människa är att bli utesluten ur en grupp.” Och det kändes det som också, just då. Usch, det var inte så kul. Men! Om vi då äntligen ska ta oss vidare till dagens favoritmening, som likt den första är lite mer positivt inriktad, och ganska upplyftande, om jag får säga det själv.

”Du kommer klara dig fint, du vet bara inte om det ännu :)” Men eller hur! Jag vet ju inte om att jag kommer klara mig fint – eller nu vet jag, men när jag känner mig deppig och ledsen och allt är bara hemskt – då vet jag inte det, och allt känns förfärligt. Man ser inte slutet på den här jobbiga perioden. Men plötsligt, när en del tid passerat, inser man att man gått vidare, utan att veta hur det gick till, och att man faktiskt klarar sig rätt fint. Tja, ibland inser man också att man mådde sämre än man faktiskt insåg just då, men att man mår bättre nu, och det är ju huvudsaken. Svamlar jag nu? Poängen är ju att när man är i en dalgång så kan man inte se resten av världen utanför bergen som blockerar sin väg. Men plötsligt dyker horisonten upp igen, och man kanske ser nya berg och dalar framför sig, men man kan även se bakåt och konstatera att man inte är nere i samma dal där man nyss var. Okej, jag svamlar definitivt xD

Dags att avsluta. Trevlig lördag allesammans ^_^

Fysisk smärta ger ju mental trötthet

Jag. Har. Så. Satans. Ont.

Andas in. Andas ut. Fortsätt gå, fortsätt leva, fastän dina höfter varje sekund skriker till dig att det gör ont.

Lägg dig ner på sängen och förvänta dig lite lättnad, en andningspaus. Istället får du behärska dig för att inte börja gråta eftersom när höfterna plötsligt fick vila kom de andra signalerna äntligen fram. Signalerna från knäna och vristerna, från ryggen, och du har istället ont-ont-ont skrik från fyra ställen av kroppen istället för ett.

Gradera smärtan och du har ju faktiskt inte större smärta än två, kanske tre, på skalan noll till tio. Men det är varje sekund. Du hör ropen från din höft, dina fötter, dina knän hela tiden. Utan avbrott. Nu. Nu. Nu. Du blir trött av att lyssna på det och du blir trött av att försöka trycka undan det och ignorera det. Som nu, när du lade dig ner och barriärerna föll.

Det går inte. Upp med barriärerna igen. Koncentrera dig. Avsluta blogginlägget och dyk in i en bok. Verklighetsflykt.