Tomt i sängen

Åh jag trodde nog aldrig att jag skulle skriva det här men vad jag är trött på att sova ensam! Det här året som jag har bott med Joel har jag verkligen vant mig vid att sova bredvid en annan människa – speciellt sen vi skaffade större säng och man slipper slåss om utrymmet – och det är ju så myyysigt. Att vara hemma i Oskarshamn medan Joel är i Uppsala och tvingas värma sängen helt själv och krama gosedjuren i brist på någon annan är inte alls roligt. Resultat: Jag sitter uppe tills jag är helt snurrig av trötthet varje kväll och kollar sen facebook på mobilen tills ögonlocken faller ihop och jag inte orkar scrolla mer. Fast trots det blir det inte speciellt sena kvällar för mig för nu när det är så mörkt (äntligen, äntligen har den 21 december varit och nu går vi mot ljusare tider! Håll ut för snart är solen här igen!) så blir jag trött redan vid femsnåret och måste typ äta konstant för att inte somna framför datorn, hehe.

Nej nu får jag ta och sluta babbla och gå och sova! Upp ur värmen och gå och borsta tänderna inför natten, hu…

Annonser

Slut

Så trött. Jag är trött hela tiden, missmodig och utan hopp. Min ork är slut nu, kan inte den här helvetesvintern bara vara över snart? Jag kollar min nedräknare på mobilen och det är fortfarande mer än 10 dagar kvar till vintersolståndet. Det känns som en evighet och tårarna börjar rinna när jag tänker att jag måste fortsätta i det här mörkret så länge till.

Sen lägger jag ifrån mig mobilen, snorar, torkar tårarna och tar upp en bok eller datorn för att tänka på något annat. Det blir kväll och jag faller lättad in i sömnens glömska. Morgon, stressa till tåget, gå i skolan, och ännu en dag har gått.

Jag äter lunch ute och blir på bra humör. Jag läser mina fjantiga Harlekin-böcker och kan till och med skratta högt åt den fjantiga handlingen, något som kändes omöjligt. Och ännu en dag går.

Jag kommer ta mig igenom den här hösten också. Men jag önskar fortfarande att den inte behövde vara så smärtsamt lång, så fruktansvärt hemsk.

Snart-är-det-över-snart-är-det-över bultar hjärtat. Jodå, ni behöver inte oroa sig. Livet går vidare. Men fråga inte varför jag hatar julen; alla glada (och smått ansträngda) leenden och tillrop får mig bara att känna mig ännu mer missanpassad och som världens största Grinch, hehe.