Tomt o tyst

Ja det blir verkligen inte så mycket bloggande nu för tiden. Jag vill ju, vill bevara tankar och känslor och information om allt som händer, för min egen skull i framtiden och samtidigt nu också antar jag, för det är ju kul att blogga även om de flesta läsarna har försvunnit. Men jag har fastnat i ekorrhjulet, alla dagar är vakna, frukost, ta sig till praktikplatsen, jobb, lunch, jobb, hem, äta, kolla något tv-program på netflix och sen somna som en stock. Och de eventuella tankar och funderingar som råkar uppkomma under tiden luftas antingen med Joel eller så funderas de på i tysthet när det är lugnt på jobbet och glöms sen bort i stressen.

Jag har börjat obsessa helt galet mycket över tv-serier också… När jag var liten följde jag Veronica Mars och Dr Who när det gick på tvåan, men sen var det inte så mycket mer än så förutom en kort period i högstadiet eller gymnasiet försökte följa både Pan Am, Chuck och Vampire Diaries på tv:n, men det varade inte så länge. Allting drog igång när jag var i Spanien för ett år sen, då hade jag mycket fritid och började kolla på Sex & the City för att se vad det var som alla pratade om. Jag lyckades kolla igenom hela serien och blev ganska fast även om många avsnitt var helt värdelösa med Carries tjafsande med den där fjanten Mr Big. Efter dett flyttade jag ihop med Joel och upptäckte att det var ganska mysigt att kolla på serier tillsammans, och såhär ett år senare så har vi bränt igenom Chuck, Make it or Break it, Glee, How I Met Your Mother, Veronica Mars, Dr Who, Avatar, och säkerligen några fler som jag inte kommer på nu. Senast nu har vi kollat på Being Human, och fyyy vad bra den var. Var. Snyft. Det är över nu. Buhuhu. Jag FATTAR inte att man kan bli så indragen och besatt av en serie! Det är ju sjukt! Jag kände sorg när How I Met Your Mother var slut, typ som att jag förlorat riktiga kompisar, men nu har det nått nya nivåer. På jobbet de senaste två-tre veckorna när vi tittat på Being Human har jag gått runt om dagarna och bara ”åh shit, jag fattar inte att det där kunde hända/att han gjorde så i avsnittet vi kollade på igår. Jag undrar vad som kommer hända nu? Måste hem o kolla vidare ikväll!”

Och nu. Nu är det slut. Buhuhu. Alltså. Jag måste skaffa mig ett liv som inte involverar lika mycket påhittade karaktärer. x)

Och! I tisdags. Det var det här jag egentligen skulle blogga om. The Script, har jag nu sett för andra gången! Tjoho! De var så himla awesome. Men jag kommer nog aldrig komma över att jag missade första gången de var i Sverige. Det var en sommar full av misstag, usch. Får fortfarande en hemsk känsla av att tänka på det.

Men! Nu har jag i alla fall sett den på svensk mark, Globen, Annexet, en mycket mindre och mysigare arena än förra gången då jag, Samina och Fia såg dem på O2 Arenan i London. Där kan vi snacka om att se dem på avstånd xD Men detta var riktigt nära och härligt och de var stora som riktiga människor den här gången och inte små som små myror långt borta på en jättescen. Jag vill ha meeeeer! Mer The Script! Mer konserter. Mer Gackt! Det är verkligen helt underbart att gå på en konsert, även om man mest känner sig stressad (över att komma dit för sent eller missa allt), uttråkad (kan det börja någon gång?) och utmattad (värmen! pressen från alla runtomkring… och känslosvallen xD).

Jag vill ha meeeer The Script…

Also, vi åkte på kryssning till Tallinn. Det var mysigt :3