Tack Gackt

Precis som vanligt så träffar Gackts (översatta) ord mig rätt där det känns.

”Well, I won’t know unless I try going.
Though I hear that several of the roads have already been closed…
Thinking about it won’t help,
so I feel like just going to see…
Ahahaha”

”Y’know,
there’s no use thinking about things before you act
in a big muddle in your head, right?
Once you act, then the answers will come little by little.
It’s much more important to take those answers as they come,
and decide at that point how you’re going to deal with it.”

Åh Gackan ❤

Natt

Jag vill sova… Kommer vara så otroligt trött imorgon på jobbet. Men det struntar tankarna i. De kör på, runt runt runt i sina spår, både nya och gamla. Jag förstår inte… En fin lägenhet (nåja.. När den är städad), ett okej jobb, en bättre än bra pojkvän som jag sällan bråkar med. Börjat få vänner att träffa på helgerna, hittat fritidsaktiviteter som är roliga. Finn ett fel… Det går inte hitta något fel i det för det finns inte, ändå har jag bara blivit mer och mer missnöjd med mig själv och Joel under de senaste månaderna. Är det här allt? Undrar jag. Men mest av allt: Nu när allting är så gott som helt perfekt, varför känns det som någonting saknas?

Det är den där känslan som kommit och gått ända sen jag varit liten, som kanske alla människor känner ibland? Vilsenhet och tomhet, rastlöshet. Jag vet inte vad jag letar efter och jag vet inte hur jag ska hitta det… Det enda jag vet är att här finns det inte och det ger mig inget val. Eller valet är väl att försöka tysta tankarna men ju mer jag anstränger mig för att döva dem och låtsas som att allt är bra desto ljudligare blir de.

Jag känner mig så misslyckad, jag vill inte vara en idiot men varje beslut jag fattar känns idiotiskt. Hela min rationella sida skriker åt mig att jag gör fel som går. Vad gott ska komma ut av att jag krossar ett förhållande, avslutar min timanställning, säger hejdå åt mitt liv och de rutiner som bildats under 1,5 år och flyttar hem, börjar om, upptäcker mig skälv ståendes på ruta ett igen?

Jag vet inte.

Men tärningen är kastad. Det är väl därför jag inte kan sova. Åh gud, varför? Varför känner jag mig tvingad till att ta ett sånt här beslut? Jag är så rädd att jag kommer falla ner i ett djupt hål så fort jag kommer hem till Oskarshamn efter min Japanresa. Jag vet inte vad jag ska göra, eller vad jag håller på med. Är det rätt eller fel? Förstör jag hela mitt liv genom att be mina föräldrar komma upp och hämta mina grejer nu, packa ner allt i flyttlådor och försöka glömma hur mitt liv sett ut här?

Jag vill inte uppdatera min status på facebook, jag vill inte ha folks medlidande, deras skvaller. Jag vill inte lämna Joel och vara ensam, ensam, ensam. Går det att skrika till världen STOPP! Ta en paus, jag orkar inte tänka, vet inte vad som är bäst eller hur jag ska göra.

Gah! Hade tänkt skriva av mig lite funderingar och sen få sova, stället har jag stressat upp mig ännu mer genom att ge luft åt mina rädslor. Det här är ju inte klokt. Herregud. Nu måste jag sluta.