Jag är så fruktansvärt trött men jag kan inte somna. Jag hämtar datorn och startar den.

Broome is a coastal, pearling and tourist town in the Kimberley region of Western Australia, 2,240 km (1,390 mi) north of Perth, går det att läsa på Wikipedia. En vacker dag ska jag dit igen, och jag ska gå ner till Cable Beach en varm natt och leta efter en man som kysser som jag aldrig blivit kysst förut.

It was the best of times; it was the worst of times.

 

Bilden med läsken, ser ni den? Den dagen fick jag en av mina största visioner hittills, angående hur jag vill leva mitt liv alltså. Kände bara ”THIS…!” och något slog an en sträng i mitt hjärta när jag iakttog folket på stranden. Det verkade vara det ultimata sättet att leva sitt liv på.

Jag ska tillbaka. Det är bara så.

Uptown Funk

The City of Perth, CBD, central business district. Eller snarare Northbridge. (Kommer dessa ord någonsin förlora sin mening och jag titta tvekande på dem utan att minnas den starka solen, sushi, flipflops mot asfalt, utspökad i Halloweenkostym, vandrar genom natten?)

Låt mitt liv för alltid vara fyllt av glädjen lika stark som när jag komplett nykter men berusad av livet började dansa till Uptown funk you up-låten mitt på gatan utanför en nattklubb! (Brass Monkey.) Med en kille som jag tittat på solnedgången med och dansat Dance Dance Revolution och blivit utklassad. Snälla!

Låt mig aldrig glömma hur hjärtat dunkar när vi trycker oss mot varandra och håller hårt om varann istället för att säga hejdå, med läppar klistrade mot läppar istället för att gå.

Jag har nog haft ett tiotal Den Mest Magiska Natten på denna resa. Ett tiotal En Helt Perfekt Dejt… En miljon ögonblick av när jag tänkt tanken Detta Är Meningen Med Livet och Jag Är Så Lycklig Nu. Och jag vill ha mer….

Mind blown

Jag vet inte ens var jag ska börja.

Japan. 5 veckor, 5 otroliga veckor.

Sen. Australien. I 3 månader. Var jag verkligen där i hela 3 månader?! Så många minnen tumlar runt inom mig att det är svårt att fatta att jag går på svensk mark igen, med min familj runt om mig, och träffar gamla vänner igen. Sover jag verkligen i en gammal säng i mitt gamla rum hos mina föräldrar? Äter jag svensk mat? Ostbågar, lakritsnappar, risgrynsgröt.

Det känns ännu mer surrealistiskt att jag ska bo här i fyra månader nu. Vad hände med Uppsala?

Kommer jag våga ge mig av igen i April? Tillbaka till Japan? Det känns så avlägset att jag tvivlar på att det verkligen kommer att hända.

I mina ögon är Oskarshamn ett träsk. Jag riskerar att sugas fast här och vakna om 30 år, 50-plussare och titta mig omkring med nyvakna, förvirrade ögon och tänka ”Var det så här allting blev?”.

Inte enbart negativt om Oskarshamn, förstås. Min familj, som jag älskar att kunna söka stöd från och umgås med närhelst jag behöver (även om de är påfrestande ibland). Gamla vänner, som blivit till stabila kontakter genom åren. Att allt är bekant. Att vandra genom en främmande stad helt på egen hand har fått mig att inse hur tröttande det är, och hur icke-tänkande man behöver vara för att vandra på de gator där man växt upp.

Men det är väl just det som gör träsket så farligt. Att en stor del av mig skulle trivas och ha lyckliga stunder här. Men en annan del av mig skulle få sättas på paus och sova. Likaså som glädjen av att få tillhöra min familj, en familj, sätts på paus när jag befinner mig på andra sidan jorden. Måste jag alltid dela mig själv? Finns det nåt sätt jag kan bli hel på?

För tillfället har del 2 av mig frodats. Och nu dör den så sakteliga.

Spice Girls. OutKast. Dancing in the moonlight. Big Yellow Taxi. Uptown Funk. Somebody to lean on. Alla sätter igång saker, jag blir först kall, sen varm. Gåshuden sträcker sig ner över benen, upp till nacken och ut i benen igen. Hjärtat tar ett glädjeskutt och hakan darrar betänkligt, jag kan inte bestämma mig för om jag ska dansa eller gråta. Hur kan man bli så glad av något som samtidigt gör en så ledsen.