All drunk all night

Tokyo, visar det sig, is all about att komma hem i ett förfärligt tillstånd frampå morgonkvisten. Och sen lida för det hela dagen eftersom jag aldrig lyckas sova när jag väl kommit hem till sängen xD Hur många morgontåg kan man egentligen ta?? Nå, vi har varit här i tre veckor nu, men ändåå… Är inte van vid det här missbruket av dygnets mörka timmar xD Natten är till för att sova på har jag alltid ansett, men tydligen är det inte längre så.

Och nu har vi Golden Week framför oss också! The Hub för Linnea och Wasabi i förrgår, the Hub för mig igår och the Hub för mig/oss ikväll. Och Ageha på lördag kväll. XDDD wooop woooop.

Frågade Linnéa nu ”Ska du med till Hub ikvälll?” och hon svarade ”Ja jag kan väl följa med då, men jag tänker inte dricka något!” ja, ja… xD

Att följa dåliga idéer

Att följa dåliga idéer, står det som rubrik i utkastet, och ingenting i texten. Jag tror jag menade att skriva detta förra gången i veckan när vi satt nere i matsalen och bestämde oss för att ja, vi är bakis. Ja, vi har grov sömnbrist sen förra natten. Och ja, det vore förmodligen ett oerhört dåligt beslut att gå ut och festa hela natten igen. Men… vi gör det ändå. Och så drog vi till Ageha med Sebbe och So som jag träffade förra sommaren. I know what you did last summer. Japp, har i princip återberättat hela förra sommaren minut för minut för stackars Zakaria och Linnea som jag hänger med. XD

Vi drog dit med dem och ett gäng halvdryga amerikanare. Och upplevde äntligen den famösa Ageha med fem dansgolv. Eller – det femte var mer som en uteterass med en pool, som det var förbjudet att bada i. Fråga min inte vad meningen med en pool är som man inte får bada i, för det låter som det mest onödiga som finns i mina öron xD Men antar att bad och alkohol är en överlag dålig idé så såå konstigt är det ju inte.

Mitt bästa minne är helt klart när jag sitter med Linnea som köpt vatten till mig och nästan typ gråter av smärta (hade mina svarta högklackade skor på mig – båda nätterna i rad. Ännu ett dåligt beslut.) och trötthet och verkligen, verkligen vill att vi ska åka hem. Och då kommer So förbi och bara hey, vi ska ut på terrassen nu för solen håller på att dra upp. Och ni förstår ju vilken underbar idé det var. Maroon 5’s ”Sugar” spelades precis när vi kom dit. Kallt som satan i bara tunn klänning en aprilmorgon nere i hamnen. Solen som sakta tar sig förbi molnen och upp på den väntande himlen. Havet ligger grått därunder. Skyskrapor i fjärran. This is what I’ve been waiting for. Hela natten kändes som ett väntande på att huttrandes och slitna som satan få stå och se solstrålarna sakta spridas över skyn. Den nya dagen hade börjat.

Titel

Plötsligt fick jag en släng av hemlängtan. Kanske för att jag pratat väldigt mycket om Oskarshamn och Uppsala under de senaste dagarna. Linnea har även börjat gå på några försiktiga dejter med samme kille som jag nämnde i förra texten, och det ger mig en välbehövd känsla av frihet och lite egentid på rummet, men betonar även att I’m in this on my own även om vi bestämde oss för att göra detta tillsammans.

Jag vet inte riktigt… Jag gillar ju att jämföra mig med personer i min närhet och hennes assimilering till vår tillvaro här får mig att känna mig udda och ensam.

Har även gått runt men jäkla halsont i någon dag nu vilket alltid får mig på kasst humör -.- Ja, det låter bra. Vi skyller allt med det här miserabla känslotillståndet på förkylningen. XD

I can do this. I can follow my dream. I’ll be here in 6 months (or more) and then I’ll contiune to Australia at one point and go back to those lovely beaches and the sunshine. Maybe Perth. It’d be like balm for my soul to see Jamie again.

… Och. Om någon vill fläta samman sitt liv med mig med den här planen så vore det trevligt, för att inte säga förträffligt och underbart. Men jag kan inte tvinga folk att joina mig på denna resa och folk som har andra vägar att vandra måste få göra det. Let it go, let it go.

Missanpassad

2 veckor i Tokyo nu. Jag fortsätter ha min hemliga rädsla att jag inte kommer klara alla 6 månader som vi bestämt oss för. Skolan känns supersvår, jag hänger knappt med, och Linnea som jag är här med verkar ha mycket lättare att hänga med och kan redan skriva hiragana m.m. Dessutom har hon redan haft 2 killar intresserade av henne i huset där vi bor, hon följer i princip alla svenskar här på snap, instagram och fb, och har hittat en tjej att börja springa med. Wasabi som vi umgås med går i samma klass som Linnea och det känns redan som det blivit dom 2 och sen jag bredvid.

Självklart missunnar jag henne inte att hon hittar vänner här, det är ju superbra, men jag får sån stark känsla av att det är något fel på mig när jag bara sitter och bevittnar hur folk binder band emellan sig. Varför ”klickar” inte jag med någon? Typ samma med sommarkursen här. Vi kom hit samtidigt och deltagarna blev snabbt supertajta. Förutom typ jag som mest hängde med. Det känns som att när jag väl försöker, så försöker jag för mycket. Är så rädd för att vara efterhängsen. Och sen vill jag inte alltid heller. Folk kan verka så himla tråkiga till en början. Vad ska vi prata om? Jag vill hellre sitta på rummet och varva ned i tystnaden, surfa lite på datorn eller läsa och äta godis. Är jag för introvert för att klara detta att ge sig ut och resa och bilda ett socialt nätverk från grunden? Samma med de sista dagarna i Australien. Jag var helt tömd på energi och orkade verkligen inte försöka prata med fler främlingar. Stannade en vecka på ett vandrarhem och pratade inte med en enda människa som bodde där utan hängde med en belgisk kille (Greg) och en fransk tjej (Lisa) som en annan tjej (Franzie) introducerade mig till. Och när Sung Jin hade åkt hem och jag hade två dagar kvar i Sydney så gick jag runt själv på stan på dagen och satt på rummet om kvällarna.

Jag gjorde bort mig igår också när en kille (Steve) försökte skämta lite med mig och jag typ ”vaa?” eftersom jag inte förstår sarkasm så han fick förklara. Känner mig urtöntig och som en idiot 😦

Oh well oh well. Jag är ju inte helt ensam utan har mina kära vänner i Sverige och lite annanstans också. Det lööööser sig.

Head over heels

Ja, jag är i Japan nu, men detta inlägget ska handla om något som inträffade månaderna innan jag och Linnea kom hit. Jag fick heltidsjobb på apoteket på Maxi, Therese, Josefin och Sabina hade hoppat på barntåget och jag drog för första gången nytta av att jag bjudit med min bror på en del fester i Oskarshamn förut, och slank med när han hade fest med jobbkamraterna från Scania i samband med ett julbord. Sen fick jag följa med en annan kväll ut, tror det var juldagen, och återupptog mitt umgänge med Fia och Filip mer än jag nånsin trott jag skulle göra. Utan att jag visste hur det hade gått till så blev jag medräknad som en i gänget bestående av Fia, Filip, Henke, Håkan och Hampus. Vi körde lite middagar och sådär.

I kväll tittade jag in på en gammal bekants utdöda blogg. Han hade skrivit ”det hade varit skönt om man kunde få en kram någon gång ibland.” och det lät så hemskt. Så ensamt. Jag tror stenhårt att bortsett från några enstaka undantag så är vi människor menade att vara tillsammans. Vi är sociala. Vi vill ha bekräftelse, någon att tycka om och någon att hålla om.

Och det var det som fick mig att falla. Jag är har blivit van vid att idka byteshandel – jag får lite omtanke av dig så får du lite sex av mig. Jag slipper sova ensam ikväll mot att jag ligger med dig på morgonen sen. Jag får hålla din hand på stan mot att jag kallar mig din flickvän och slutar spana på andra.

En kväll i januari så bestämde jag mig för att dricka vin. Linnea var hemma hos mig och jag sa ”nu gör vi fest av det här!”, skickade iväg lite sms sådär spontant och under över alla under, fyra personer gav positiv respons. Det blev hem till Erika med Håkan och Per, och så jag och Linnea förstås. Kvällen slutade med att jag och Håkan stupfulla sitter och diskuterar livet i hans soffa och jag får sova över i hans säng fast med eget täcke och sådär.

Så började det.

Jag lade ut mina krokar och hur det nu gick till så började vi sova bredvid varandra några kvällar i veckan. Vi kom hem till endera av oss, borstade tänderna, bytte om till pyjamas och sade godnatt. På morgonen blev det en kram och hejdå.

Han krävde ingenting, men gav mig allt.

Går det ens att begripa hur otroligt värdefullt något sådant kan vara?

Januari, februari, mars.

Nuärvihäääääär

Så mycket motgångar vi hade på resan hit (enkelsäng på rummet, att vi missade år meet up…) och så mycket grejer det måste grejas med, men.Vi är i alla fall här nu!!! Tokyo ❤ Det känns så sjukt orealistiskt, fantastiskt underbart att försöka ta in att jag vandrar på Tokyos gator igen. Att ISI Language School ligger vid Takadanobaba Station och att vi gick runt på Big Box idag. Och i lördags samma dag som vi anlänt så promenerade vi runt i Yoyogi Park och Shinjuku. Har tampats med en förkylning också.

Snart ska vi återupptäcka och utforska resten av Tokyo. Jag kan knappt vänta.

Risbollar, innetofflor och varma toalettsitsar.

Japan.