Head over heels

Ja, jag är i Japan nu, men detta inlägget ska handla om något som inträffade månaderna innan jag och Linnea kom hit. Jag fick heltidsjobb på apoteket på Maxi, Therese, Josefin och Sabina hade hoppat på barntåget och jag drog för första gången nytta av att jag bjudit med min bror på en del fester i Oskarshamn förut, och slank med när han hade fest med jobbkamraterna från Scania i samband med ett julbord. Sen fick jag följa med en annan kväll ut, tror det var juldagen, och återupptog mitt umgänge med Fia och Filip mer än jag nånsin trott jag skulle göra. Utan att jag visste hur det hade gått till så blev jag medräknad som en i gänget bestående av Fia, Filip, Henke, Håkan och Hampus. Vi körde lite middagar och sådär.

I kväll tittade jag in på en gammal bekants utdöda blogg. Han hade skrivit ”det hade varit skönt om man kunde få en kram någon gång ibland.” och det lät så hemskt. Så ensamt. Jag tror stenhårt att bortsett från några enstaka undantag så är vi människor menade att vara tillsammans. Vi är sociala. Vi vill ha bekräftelse, någon att tycka om och någon att hålla om.

Och det var det som fick mig att falla. Jag är har blivit van vid att idka byteshandel – jag får lite omtanke av dig så får du lite sex av mig. Jag slipper sova ensam ikväll mot att jag ligger med dig på morgonen sen. Jag får hålla din hand på stan mot att jag kallar mig din flickvän och slutar spana på andra.

En kväll i januari så bestämde jag mig för att dricka vin. Linnea var hemma hos mig och jag sa ”nu gör vi fest av det här!”, skickade iväg lite sms sådär spontant och under över alla under, fyra personer gav positiv respons. Det blev hem till Erika med Håkan och Per, och så jag och Linnea förstås. Kvällen slutade med att jag och Håkan stupfulla sitter och diskuterar livet i hans soffa och jag får sova över i hans säng fast med eget täcke och sådär.

Så började det.

Jag lade ut mina krokar och hur det nu gick till så började vi sova bredvid varandra några kvällar i veckan. Vi kom hem till endera av oss, borstade tänderna, bytte om till pyjamas och sade godnatt. På morgonen blev det en kram och hejdå.

Han krävde ingenting, men gav mig allt.

Går det ens att begripa hur otroligt värdefullt något sådant kan vara?

Januari, februari, mars.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s