Svamp

Jag svampar igen. Japan vill verkligen ta död på mig. Jag har fått svamp på alla möjliga ställen man kan få det. Utom mellan tårna, eller mellan skinkorna, haha. Men det är kanske bara en tidsfråga 😛  Det är ju så äckligt. Hårbotten är en katastrofzon. Gick in på toa och stack av en händelse ut tungan och ja, den var vit. Gick i min upprördhet ändå bort till Seiyu och köpte mineralvatten och nu blir det tvärstopp med sockret, så får vi se vad som händer. Har fasen panik, har aldrig haft torsk förut och det känns supersnuskigt. Det räcker ju med att hårbotten mjällar igen, det är tillräckligt vidrigt det. Sen finns det ytterligare ett ställe där det kliar och ”brinner som eld”, mer än så behöver jag inte säga. Åherregud. Vad händer.

Godnatt.

Annonser

NewDays

Gah, gah, gaaaaaah! Jag blir tokig på den här datorn, sämsta köpet ever. Har väl haft den i snart två år och det har inte gått en enda sekund av stunder då jag försöker använda den och den jävlas med mig istället för att göra som jag vill. Nu, till exempel, då jag försöker lägga över foton från mobilen till datorn. Något jag gjort massa gånger förut. Koppla in sladden, gå in i filhanteraren, klippa ut dom från mobilen och klistra in dem i datorn. Nemas problemas. Fast nu när jag försöker göra det på den här datorn så går det självklart inte till så smidigt. Allting går bra fram tills att datorn ska flytta över filerna, då går det plötsligt så sjuuuuukt långsamt och det står att det ska ta 1,5 timma att föra över bilderna. Huuuuuur?!? Det har ju alltid gått på ett litet kick förut, varför måste det ta flera timmar nu? Förstår ingenting ._.

Also. En annan grej jag funderat mycket på. Hur kan folk falla för människor som så tydligt inte är bra för dem? Hela Bad Boys-grejen och det. En sak, som verkligen får mig att känna mig dragen till en kille är detta: förtroende. Jag träffar en människa och jag får en känsla av att jag skulle kunna göra vad som helst med dig, du skulle ändå inte göra något för att göra mig illa. Jag kan kliva in i deras bilar utan att börja fundera över om någon vet vem jag är med eller vart vi ska, jag kan i princip dricka mig medvetslös och jag vet att det enda som skulle hända är att de skulle ta hand om mig. Trygghet. Förtroende. Tillit. En känsla av att oavsett vad som händer, i vilken situation han hamnar i, så kommer den här människan alltid, alltid försöka att göra det som skadar folk minst. Tja, hur ska jag beskriva det. Någon som vet vilken glasbutik människors känslor kan vara och därför rör sig med försiktighet. Killar, som umgås med människor med återhållsamhet. Som är ganska tysta och pratar med låg röst, för de vet att de inte behöver hävda sig.

Det gillar jag 🙂

promenad och prat

Efter att ha ägnat hela gårdagen åt att återhämta mig från fyllefesten i fredags så blev det en heldag ute idag. Cyklade till Sayama Park via Tamako Biking Road och hängde där ca 2 timmar innan jag mötte upp en kille jag pratat lite med, vi tog oss en långpromenad runt halva sjön och sen satt vi och pratade en stund. Vet inte riktigt vad vi ägnade all tid åt men nu är jag hemma i alla fall, och klockan är halv tio på kvällen. Jag har nog aldrig träffat på så många killar som letar flickvän förut, det sägs ju att det ska vara svårt att finna någon t.ex. i New York och såna saker, men här fullkomligt kryllar det av män som bland det första de säger till en är: Jag letar efter en blivande fru. Galet!

Men ärligt talat, är jag utmattad. Det är jobbigt att gå på dejter och oroa sig över hur man ser ut, vad man ska prata om, vad den andra personen gillar, vad man själv tycker om den andra personen… Det känns som att jag ägnat så sjukt mycket tid åt att gå på dejter med folk men det leder aldrig någonstans, blir inte ens vän med dem utan det är bara tack och hej, nu hörs vi aldrig mer. Hur orkar folk ha en så stor omsättning av folk i sina kretsar? Det är inte realistiskt. Jag är utmattad av att umgås hela dagarna med folk som inte känt mig längre än max 3 månader. Och dejtingkulturen här gör mig helt matt; det är norm att umgås med sin dejt/partner hela dagen, även när det är någon du inte alls känner väl.

Vi ses i dimman på Mist

See ya in the Mist at Greenland… Hahaha. Kass punchline. Så ligger jag här i sängen, omgiven av godis, med ett aggressivt magknip (det kom innan godiset åkte fram), och försöker återhämta mig från ett massivt fylleslag.

Så här är det. Man åker till Roppongi, går nerför min älskade gata och svänger vänster, så kommer man till en bar som heter Mist, eller Greenland. Har inte riktigt förstått varför den svänger sig med två namn. Där löser du in en tusenlapp (ca 80kr) mot ett armband, och sen är det öppen bar resten av kvällen, eller fram tills halv tolv i alla fall.

Och jävlar vad jag drack för de pengarna!

Shots, shots, shots… Tappade räkningen  på både dem och drinkarna jag fick i mig, och de snålade inte på alkoholen. Kom in i en behaglig salongsberusning, passerade den och gick vidare till en lullig fylla, lämnade även den bakom mig för att träda in i Fyllan med stort F, där vad som helst kan hända. Inte ens det räckte utan jag fortsatte häva i mig glas efter glas och hamnade slutligen så långt in i dimman att jag inte ens är säker på vad som hände igår…

Jag fick en tjejkompis som jag dansade runt med, sen stod jag med pannan mot kranen ett bra tag och försökte att inte börja spy och när jag lyfte på huvudet så snurrade allt så våldsamt att jag omedelbart fick sätta tillbaka det och stå så en liten stund till. Tänkte ”inte bra, inte bra” och vacklade ut från toan, över golvet, uppför trappen och ut på gatan, där jag tog en liten promenad och försökte klarna till lite i knoppen i alla fall. Bytte några ord med de svarta män som jobbar som inkastare och en jättesnäll japansk tjej som jag gick fram till och frågade om hon hade lypsyl, vilket hon hade och som jag fick låna av. Hur gulligt! Sen vandrade jag tillbaka igen och mådde i princip bra. Gick in på toa och hittade en tjej halvdäckad på golvet, försökte göra en räddningsinsats och ta med henne ut på promenad också men tyvärr tog vi oss inte längre än till trappen innan hon började spy ner den – mindre lyckat! Slog mig själv mentalt för pannan och bad om ursäkt till vakten som fick torka upp det, sen kom hennes tjejkompis så då lämnade jag henne i deras händer och fortsatte dricka. Vad hände mer.. Jag hejade lite på en bartender som jag händelsevis hade hittat på Tinder, men han hade ju fullt upp med att just jobba. Hade det obligatoriska vänskapshånglet med en tjejkompis. Bytte skor till mina gympaskor när vi skulle hem och tappade mina hörlurar i den vevan. Minns att jag trampade på något och upptäckte att det var mina lurar, hängde dem om halsen och la sedan ner dem i väskan, eller försökte i alla fall, de ligger inte i väskan längre…

Sen sa Danni, en nyinflyttad, en grej som gjorde att jag lackade ur så drog från gruppen, tog mig till Baba, skulle vänta på tåget och hade ca en kvart på mig, sen inne på toa upptäcker jag att klockan ju visst har hunnit passera tiden när tåget gick och märker att min klocka stannat. Tvingas vänta 20 min TILL på nästa tåg och grät lite krokodiltårar över det, allt kändes väldigt jobbigt just då med att vara ensam, trött, full, ha tappat bort sina hörlurar och trasig klocka. Kommer hem till slut, ringer Joel när jag gått av tåget, vågade inte gå upp och störa Linnea så la mig på golvet i skorummet på bottenvåningen och däckade till lite där, gick upp till sängen och gled in och ut ur medvetslösheten ett tag, sen vaknade jag till av att Linnea kom in och skulle lägga sig. Kände att jag var för full för att kunna sova så jag drog med henne (eller hon drog med mig) ut på en kortis promenad och så snackade vi lite skit, kom slutligen i säng vid femsnåret.

Det var den kvällen det! Romantik, intriger, vänskapsband som knöts och knöts upp, spyor, drama, tårar, borttappade prylar… Hahaha.

Oh, somebody

Can anybody find me somebody to love?

Det är nu tre dagar sen jag såg GACKT. Jag saknar honom. Jag vet att andra GACKTfans förstår, men de som inte förstår, kan de någonsin fatta? Hur det känns att vakna, ta på sig kläderna, äta frukost, göra sig i ordning, virra runt lite, dubbel- och trippelkolla att man verkligen har med sig biljetterna (biljetterna!!) och sätta sig på ett tåg, vänta, vänta, komma fram, se folket, få en pil POFF i hjärtat och pulsen går upp, man hör hans musik spelas och man brottas med sin vilja att köpa allt som finns i merch-shopen, pulsen går upp ännu lite mer och man väntar, väntar, kan se lugn ut på ytan men rätt som det är får man små mini-ryck och bara omg jag ska se GACKT ffs, is this really happening!!!. Man väntar lite till, skiljs från sina pengar och köper sitt merch till slut, blir insläppt, hittar sin sittplats eller försöker tränga sig längst fram i publiken. Blodet känns som det injicerats med något sprakande silvrigt som är gjort av stjärnstoft för det rusar genom ådrorna på ett helt annat vis i vanliga fall. Han är sen, men plötsligt släcker de ner och BAM nu är det inte bara en liten POFF utan nu känns det som en käftsmäll, det är nu det händer, shit, det känns som att bli träffad av en truck. Du glömmer allt, reser dig upp och kan inte tänka, blicken är fastnålad på scenen och där, där är han. Den stora, feta idioten GACKT med alla sina dumma idéer och stora ego. Han står där och ser ut som han stigit ned direkt från dina drömmar. Han öppnar munnen, hjärtat sjunger i bröstet och det finns inget annat än nu, nu, nu.

Kan livet vara så här bra?

Kan livet vara så här fantastiskt, underbart, lysande magiskt?  ♥

Jag hade aldrig ens kunnat önska mig det här. Det är mer än vad jag någonsin bett om. I should be smiling, after all. Jag är ju den lyckligaste personen på jorden.

And he will be my forever reason to smile ~