Jag har känt mig väldigt ensam sen jag kom till Japan. Jag älskar Tokyo över allt annat och jag har fått en del personer som jag vill kalla vänner här, men till och från är det inte nog. Jag undrar ibland om jag är stark nog att klara mig själv? Vara Bara Mig? Jag vill ha min frihet, jag vill stå på egna ben…

Det här tumultet som pågår nu. Är det inte alltid något kaos på gång? Är det inte alltid svårt från och till? Bara sov. Gråt ut, och trilla ner i det där hålet. Tids nog kommer jag upp igen, jag har ännu varit lycklig lottad nog att inte ha större problem än att jag kan komma upp igen, om det tar någon timma eller någon dag när man är på kasst humör så är det okej. Gud. Måste vara okej att vara arg någon gång då och då. Lära sig mera saker om sig själv.

Godnatt. Imorgon ska det vara soligt väder. Jag hoppas det! Då ska jag springa, bada, h vackra kläder och vara glad.

Annonser

morgon

Jag brukar oftast vakna ganska tidigt på helgmorgnarna, oavsett om jag lagt mig tidigt eller varit ute och festat hela natten och enbart sovit ett par tre timmar. Så nu sitter jag här, i en soffa, och knappar på en skärm och väntar. Funderar .Vad gör man med tidiga morgnar när alla andra sover?

Jag skulle egentligen gått ut med folk ifrån huset igår kväll, och är irriterad på mig själv som missed out, men jag var sliten p å fyra timmars sömn och dröjde mig kvar hemma hos Brice all för länge och plötsligt var klockan halv tolv och det var för sent att göra något, t o m för sent att åka hem. Så nu sitter jag i hans rum, i mörkret och tystnaden, och fungerar på vad jag gör med mitt liv egentligen. Jag har känt mig så alienated från allt och alla ett tag nu, On My Own liksom. När vi kom hit i April var det Vi Tre som gjorde allt samtidigt, men sen träffade Linnea Morgan och Zakaria Moa. Och vad har jag själv gjort? Sprungit runt på massa tinderdejter, hårmodellandet, dragit mig undan folk i allmänhet. Ibland undrar jag vad fasen det är fel på mig. Längtar efter sällskap, vänskap, mänskliga band och relationer så jag kan dö, men när jag väl har chansen så förvandlas jag till grinig gubbe och ba ”nääää”, ”trött”, ”verkar tråkigt” osv och så går jag upp på rummet och sätter mig eller gör något annat konstigt på egen hand som igår då när jag fastnade här. I Fussa. Undrar om det kommer leda någonstans?

Återbesök

Idag var det dags att bege sig till sjukhuset igen och nu sitter jag i skolan på min dator eftersom mobilen är sönder.. Skrev precis det här till Joel:

Måste bara skriva o berätta, är klar på sjukhuset nu och sitter i skolan med min laptop som jag släpade med mig haha, jag kommer kunna sova i natt för det är pga kortisonet som jag inte kunnat sova!! Så ska äntligen börja ta det på rätt sätt nu så det ska bli awesome 🙂 måste börja trappa ner på det också så det känns lite läskigt men GUUUUD så skönt med en engelsktalande läkare, jag kom ihåg att ställa alla frågor jag hade och har ett återbesök inbokat… allt känns bara så himla bra nu trots att jag bara sovit 4 timmar haha 🙂
 Och det är väl ungefär så jag känner. Jag är utmattad, snurrig av sömnbrist för jag låg uppe till två och pratade med Joel i natt och sen ringde klockan vid sex eftersom jag skulle vara på sjukhuset vid åtta, så jag har sovit fyra timmar i natt och resterande två veckor tillbaka i tiden har jag sovit mellan 5-7 timmar varje natt med massa uppvak, kunde inte förstå varför men jag hade problem med hur jag skulle ta min kortisondos, mitt älskade kortison som jag längtade efter det när jag mådde som sämst och hur sjukt mycket det har gett mig livet tillbaka nu… Jag tror på fullt allvar att om jag inte hade fått det, eller någon annan medicin, ja om jag hade levat på den tiden då man inte kunde diagnosticera och behandla ulcerös kolit som det nu verkar som jag har, så hade jag varit död nu eller iaf legat på min dödsbädd. Sååå det känns lite som att jag fått en andra chans och det gör mig så grymt lycklig att jag bara kan få finnas till, stå upp och gå ut och gå utan att vara i så svår smärta att jag tror jag ska tuppa av. Livet är fantastiskt. 🙂
Hur som helst, sömn var det ja, eftersom allt stod på japanska och jag är för styvnackad, eller bara rädd för att ställa till problem kanske, så frågade jag ingen japan om det utan läste bara 4 x 2 på tabletterna, eller ja, första dosen jag tog blev ännu mer fel för då hade jag blandat ihop det med en annan medicin som de också skrev ut, men efter ett dygn var jag i alla fall på det klara med vad jag skulle ta hehe även om det nu visade sig att jag tagit det fel, har tagit 4 på morgonen och 4 på kvällen men jag är ganska säker på nu att det stod 4 på morgonen och 4 till LUNCH på det där papperet, och det är därför jag inte kunnat sova! Och jag visste ju hela tiden att man ska ta kortison på morgonen, så, frågan är varför jag inte gjorde det! Ja jag visste inte vad som var bäst helt enkelt och jag var livrädd för att få ont på natten så då blev det att jag gjorde som jag gjorde. Och det är ju lite knasigt i efterhand såhär att man går runt i två veckor utan att kunna sova, men men, nu ska ingenting mera tas på kvällen i alla fall och i natt ska jag sova som en baby!! Jag är helt hyped över framtidsutsikterna över att få sova hela natten igenom XD greatest news ever, hahaha. Äääääääänligen kommer allting ordna sig 🙂
Eller ja. Inte riktigt. Jag kommer få gå dit på fler återbesök, mera samtal, fler tabletter, så typiskt nu när jag hade börjat fundera på att kolla om man kanske hade kunnat sluta med Azathioprinen när man nu tagit de i ca 4 år redan och inte känt varken bu eller bä.. Istället blir det nu att oroa sig över ifall inflammationen kommer hålla sig borta eller inte nu när jag ska trappa ner på kortisonet (nooo… vill helst äta det hela tiden, dygnet runt, resten av livet ut nu ❤ men det förstår jag ju att det inte går, och att det går bra nu med så hög dos pga att det bara gått veckor men att det inte är bra att äta en längre tid, men men) för tänk om allt flammar upp igen? Rädslan för den smärtan är stor… The suffering was real.
Och, vad händer nu? Fortsätta med Azathioprin, samma dos, ökad dos, gå över till asacol eller vad den hette som läkaren tycker att jag borde äta istället, han undrade varför jag inte fick den från första början istället för Azathioprin och det är ju en bra fråga så nu ska jag fråga mamma om hon vet eller om hon kan tänka sig att göra lite detektivarbete åt mig så vi får svar på det… Historien går vidare och det suger ju bajs om det här är något som kommer återkomma med jämna eller ojämna mellanrum igenom hela mitt liv, ulcerös kolit är ingen diagnos jag är så nöjd med att ha fått nu, speciellt när man googlar/hör/läser om hur svårt det kan va, men vadå, jag är ung, vi får se vad som händer, oavsett vad så har det trots allt gått 4 år sen förra gången allt gick åt helvete med min lilla tjocktarm så kan jag få fyra, sex eller tio år till utan att behöva bry mig om detta så låter det ju bra, kommer det tillbaka kommer det tillbaka då får vi se vad som händer då, på något vänster kan man ju alltid hoppas att dessa två gånger bara var en droppe i havet och att jag aldrig mer får problem med min mage, och går det inte att förutsäga när det ska bli problem så kan ju lika gärna låtsas som att problemet inte finns över huvud taget 🙂
Nu MÅSTE jag göra läxan. Hahahah. Hejs 🙂

Intensiv vecka

Idag är skolan inställd för det är storm, och det har jag ingenting emot för veckan som varit har gått i ett kör. Minns inte när jag var hemma och bara hade tiiiiiid senast xD I lördags förra veckan? Eller hade jag jobb då? Nåja, det är bara trevligt med lite saker som händer, bättre än att bara sitta och häcka på rummet. Har faktiskt hunnit med så mycket att jag själv är lite förvånad, till och med på sommarlovet när jag var så dålig så hann jag med att bestiga Mt Fuji, gå på Edogawa Hanabi med jobbet (har jag bloggat om det? Bästa och slappaste jobbet ever! Så sjuuuuukt nöjd med att Sebastian frågade om jag ville hjälpa till med sommarkursen :)), varit några vändor till den där utomhuspoolen (för barn, haha) som ligger mellan vårt hus och stationen…. Vad mer? Ja, ett antal dyyyra sjukhusbesök då. Sen har jag varit i Tokyo Tower, Tokyo Sky Tree, Asakusa, Odaiba x 3, sett DMM planets utställningen, åkt pariserhjul och chillat, gått på karaoke med gogonihon en kväll och med Linnea en kväll, var på Round 1 med ett gäng från huset då Lucas fyllde år, varit på Izakaya med jobbet också… och i lördags åkte vi till Enoshima med jobbet. Igår var jag, Linnea och Emma på SUMMER SONIC! Som vi har peppat 🙂 Mest Linnea och Emma då, eftersom vi skulle se The 1975 vilka de älskar. Jag sov över hos Brice lördag till söndag morgon, sen blev det stress-tågande ut till oerhört heta och kvalmiga Chiba Prefecture där jag lyckades möta upp med Linnea så småningom, och så träffade vi Emma inne på festivalen. Så nu har jag äntligen varit på en riktigt musikfestival och kan bocka av det från min bucketlist, haha 🙂 Trots att vi var sjuuukt stressade haha och kom dit vid tre, så hann vi med att se lite av Two Door Cinema Club, The Yellow Monkey, James Bay, Mark Ronson, pyttelite Suede, Flo Rida och så The 1975 förstås. Vi hade sån himla tur att två av scenerna var precis bredvid varandra så det gick snabbt och lätt att förflytta sig mellan banden på kvällen. Lite synd att Flo Rida gick på ca 20 minuter sen bara, för jag hade väldigt gärna sett mer av honom! Hann höra Good Feeling som de öppnade med, Hello Friday, någon som jag inte minns riktigt hur den gick men nånting om att keep crushing into you, och – här var min lycka gjord – Low. Den enda låten som jag verkligen gillar med honom xD Så grymt glad över att de gjorde den ^^

Sen var det dags att överge lilla Flo Rida, stackarn, det kändes som att halva publiken gick nästan, eller fler än vad jag hade förväntat mig i alla fall, och gå över till den andra scenen för att vänta in 1975. De var också sena, förstås, med en tio minuter eller så, så det var inte så farligt förstås, men jag kunde inte låta bli att tänka damn it då hade jag hunnit se en eller två låtar till från Flo Rida xD men Linnéa och Emma ville stå långt fram så då fick vi väl göra det ^^

Hur som helst så var det en väldigt bra dag och hela veckan har varit riktigt bra faktiskt, så jag är på väldigt bra humör och idag blir en uppskattad vilodag! 😀 Eller ja, ska ge mig ut i regnet och hoppas att mobilbutiken är öppet trots stormen, och kanske ta mig till HardOff och kolla in deras mobiler… Köpte en ny mobil ca en månad efter att jag kom hit, men nu har den dött… I regnet… För att jag ville ta en selfie hahahaha. God jag vill ha en vatten- och stötsäker mobil… I really do…

Livet

Har återvänt till mig. Kan knappt beskriva hur sällsamt lycklig jag känner mig över att få vakna upp utan smärta, äta frukost och faktiskt ha energi att göra saker, enkla saker som att sitta upp och prata med sina vänner, orka göra sig i ordning ordentligt och gå till skolan, och även hitta på saker utöver det som att tex idag när vi var på aktivitetscentret Round 1 med folk från huset för att fira Lucas som fyller år. Mycket trevligt!

Jag är så glad över att få finnas till 🙂

Fängslad av magen

Jag känner mig som en fånge i mitt rum, förhindrad av magen att ta mig längre bort än 10 sekunder från en toalett, för att inte tala om hur sjukt ont det gör att ställa sig upp och promenera en bit.. Blir så oerhört trött på allt krångel också. Gick till ett annat sjukhus i onsdags och var där från 12 till 5, fick prednisolon och jublade över att kunna se fram emot att må bättre snart. Genomled den natten, tog första dosen… Okej, det är ingen mirakelmedicin, men mådde ändå hyfsat bra under största delen av dagen. Sen kom en helvetesnatt utan like. Konstant smärta, sömnen avbruten ca en gång i timmen av att behöva springa upp på toa, yr och förbi mig av trötthet och illamående. Och nu på morgonen, tror ni inte jag upptäcker att jag ju tagit min medicin helt fel igår. Gaaaaaaah. Får nu då lägga till YTTERLIGARE en dag innan jag kan börja må bättre… Ibland tvivlar jag på att jag någonsin kommer må bra igen. Kommer jag någonsin kunna njuta av att äta taco, pommes, kött, en pizza, utan att få så ont att jag nästan tuppar av och känner att jag konstant vill spy? Ååååhhh… Kött… Vill ha. Det är verkligen helt otroligt att det är mindre än en månad sen som jag oberört (nåja, nästan iaf, problem med magen har jag ju länge haft bara inte på detta viset) kunnat smaska i mig grillad kyckling på Torikizoku eller en gyoudon från Matsuya. Jag och Brice gjorde taco hemma hos honom för några veckor sen, ni anar inte hur mycket jag går tillbaka till det minnet och ser det liksom genom en stjärndis, omgivet av glittrande guld… Hur kunde jag, helt omedveten?! Nja, helt omedveten var jag ju inte, för redan då hade magen börjat krångla, men ändå, vilken otrolig skillnad. Jag fattar verkligen inte att jag kunde börja må så sjukt dåligt på bara tre, fyra veckor… från att ha upptäckt att jag får lite ont i magen när jag äter, men att det på det hela taget ändå går bra och maten smakar gott, till att ligga och vrida sig i plågor i sängen och tänka ”nä, nu är allt över, jag kommer inte ta mig igenom detta.” och trots att man är törstig dra ut på det i det längsta med att dricka vatten då även några oskyldiga klunkar vatten får det att göra så ont i magen att jag nästan blir tårögd. Jesus.

Så, jag hoppas jag kommer må bättre snart… Nu är jag för tillfället helt urlakad av den här natten – det känns värre än att ha en bäbis, som så många av mina vänner nu skaffat – och mår bläää, men gogonihon ska till Tokyo Tower i eftermiddag och jag VILL verkligen följa med, så jag ska väl ta mig igenom den här dagen också på något vis, men men… Jag har fortfarande en stor tvekan inom mig ifall jag kommer bli av med den här skiten någon gång snart, eller om jag kommer ge upp först och åka hem? Det är så. tröttsamt. att vara sjuk utomlands på egen hand… Inte lika på sjukvården eller läkaren, kan inte prata med dem och de kan inte prata med mig, betala dyra pengar, inte ha någon familjemedlem att vända sig till som kan dela bördan med mig. Life is so fucking unfair sometimes. Vill inte gärna tänka på det med vill ändå skriva ner att den här 3-4 veckors sjukhushistorien har kostat mig över tre tusen kronor i läkarbesök och mediciner. Det är ta mig fan inte klokt. Detta är alltså med den allmänna japanska sjukvårdsförsäkringen som både jag och linnéa skaffade när vi kom hit. Jag önskar ju hett att jag hade skaffat ytterligare försäkring som kunde täckt upp resten av summan också, men med alla sneaky kryphål som försäkringsbolag sysslar med… Litar inte på att det hade täckt något av detta ändå >_>

Bu-hu. <- där har ni mitt liv just nu.

Små ljuspunkter i tillvaron:

-Brice kom och höll mig sällskap från lördag kväll till söndag kväll förra helgen. Underbart.

-Lukas av alla har hört av sig två dagar i rad och frågat hur det är med mig och ifall jag mår bättre än.

-Miral har lagat mat till mig två gånger och varit allmänt som Miral verkar vara, generös, varm, omtänksam.

-Alla som reagerat såhär ”Mimmi! Var har du hållit hus? Hur mår du? Inte bra? Vad har hänt?” när jag visar mig nere i köket.

Det värmer.

Brist på livslust

Har jag drabbats av. Min tillvaro står mig upp i halsen just nu – bokstavligt talat. Jag är illamående och har fruktansvärt ont i magen dygnet runt. Ja, när jag sover så märker jag ju inte av det, men magen ser till att väcka mig minst en gång per natt för att påminna mig om att jag minsann inte mår bra. I morse vaknade jag, och drog ett lättat andetag. Jag var smärtfri. Jag låg helt still och försökte insupa varje del av det här underbara ögonblicket, för snart nog skulle det vara slut ändå. Och ja, ca 3 sekunder efteråt så började det hugga till i magen igen.

Igår kväll var nog en av mina bästa stunder på tre veckor, för jag fick en kodeintablett av Zakaria, så jag kunde äta lite potatis utan att ha ont och plågas igenom det. Sen efter några timmar så blev jag rejält snurrig så då gick jag och la mig, men herregud, det var underbart att vara smärtfri i några timmar i alla fall.

Resten av tiden så växlar det mellan lite ont, precis så mycket att jag inte ska glömma bort det och som ett mörkt moln som svävar hotfullt borta i horisonten, till kramperna då jag akut behöver en toalett, till så intensiv smärta att allting snurrar för mig och jag tror att jag ska kräkas och nästan hoppas på att jag ska svimma så att jag slipper vara med längre.

Skrattretande nog med min konstiga mage så har jag alltid älskat mat, och nu när jag är så rädd för smärtan att det är läskigt bara att dricka vatten, då t o m något så oskyldigt som vatten drar igång kramperna och akuta behov på en toalett, så känner jag livslusten tyna bort mer och mer. Om jag inte ens kan dricka vatten utan att få rasande ont, vad finns det då för mening med livet?