Fuji, fuji.

Så, trots att min mage förvandlats till djävulens sändebud och torterat mig i ca 2 veckor, var jag fast besluten att följa med och klättra uppför Mt Fuji tillsammans med en grupp folk från share houset där jag bor. Vi begav oss i söndags morse, beväpnade med regnkläder, mössa, vantar, varma kläder – tja, så varma som jag nu kunde ta med mig eftersom min packning från Sverige enbart valts ut med sommar i åtanke, vatten och en påse fylld med snacks från Daiso, ficklampa, vandrarskor som jag panikköpte på Don Quiote tillsammans med en ordentlig ryggsäck… Sammanlagt lade jag ca ¥10,000 dvs ungefär strax under tusen kronor, på utrustning, sen tillkom kostnaderna för själva resan och sova i huten uppe på berget. Dyrt med äventyr.

Mina rädslor inför klättringen var bland annat att inte få tag på mat jag kunde äta, att jag skulle få höjdsjuka, att jag helt enkelt inte skulle orka gå upp eftersom jag hade så grymt ont i magen. Men jag tog mig upp! Jag kan knappt tro det själv. Det var bland det värsta jag varit med om, att klättra uppför ett fucking berg med grymma magsmärtor och yrsel, en otrolig sömnbrist, regn, kyla och gud vet allt. Den där huten vi sov i var så sjukt dålig att man knappt kunde tro det, folk sprang in och ut hela tiden och en av oss i gruppen blev dålig, förmodligen av höjdsjuka, så jag kunde inte sova dels pga var orolig för henne men även för att jag hade så sjukt ont. Det var helt overkligt.

När vi väl började nå toppen och solen långsamt steg så blev allting värt det. Det var en utav de mest fantastiska upplevelser jag någonsin varit med om, och jag längtar redan efter nästa gång jag kan göra om det. Då ska jag vara ännu mer förberedd, mer vältränad, ha med mig både mer mat och mer vatten och viktigast av allt att jag tänker aldrig mer bestiga ett berg med en mage som är lika kaos som den var nu xD Det var den framför allt som befläckade min upplevelse.. Och sömnbristen då, men den går inte att undvika om man vill se soluppgången. Du måste helt enkelt vandra genom natten… Antingen stanna och vila några timmar i en hut halvvägs upp, eller klättra hela berget genom natten. Båda alternativen är dåliga och jag kan inte bestämma mig för vad som är värst. Att ha en hut att pausa i är i alla fall något mer sensibelt.

Här vill jag lägga upp bilder nu, men mina bilder är just nu fast i min mobil som ligger och uppdaterar sig själv här bredvid. Hoppas inte de försvinner i uppdateringen… Då avlider jag xD

Tog lite andra foton från facebook så länge som andra personer tagit:

13680677_10154402861844595_6327451135332866796_n13912496_10154402852059595_8918363909259772944_n13912876_1231774856844870_8945775483535081057_n13920858_10154402852329595_15749380826230977_n13935130_10154402852394595_956676787653870219_n

This is life. Jag kan inte formulera i ord den stoltheten över mig själv som kom när jag tog mig igenom det. Helvetet ner var en annan femma… Så många i vår grupp som mådde dåligt, och jag och Rei blev kvar sist uppe på berget för hon var så dålig att hon knappt kunde gå. Det var himmel och helvete, det där dygnet på Fuji.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s