Feberfri <3 <3 <3

Äntligen känns det som att jag är på väg att vakna upp ur den hemska dimman som jag vandrat runt i ända sen starten av 2017… Jag vaknade upp och kände mig inte konstig, brast inte heller ut i gråt. Klockan är faktiskt elva och jag har både klätt på mig och ätit frukost utan att känna det som att jag ska avlida, jag är så glad ❤

Jag vet inte riktigt vad som pågick. Jag var förkyld. Det får nästan gälla för hela mitt år här i Japan. Jag har aldrig varit mer förvirrad i mitt liv, och kasten mellan glädje och tårar har aldrig varit starkare. Men idag känns det som jag äntligen kan andas och fungera igen, och jag ser fram emot vad 2017 kommer att bjuda på. Oavsett vad som händer, så är det bara lyssna på musik och gråta, så tar man sig igenom det.

Det ska väl påpekas att min näsa fortfarande är täppt och det gör fortfarande ont att gå nånstans. Men jag har hopp igen, en skimra av hopp som får lysa upp hela min värld just nu ❤

Hur kan man sakna något man aldrig haft?

He did warn me, after all. Still so, I feel unprepared with this pain hitting me.

”If you’re wanting me to fall for you, that’ll never happen. I’m too emotionally involved with my ex for that.”

And then, later today, I mean yesterday, has it already been a day? Will time pass no matter what, slowly making this less and less important? I’m not ready to move on.. To be honest I think I was never ready for this man to enter my life anyway. So much pain, so many tears, the bad moments outweighing the good ones.

I could see in his eyes how uncomfortable he felt around me. Not showing any kind of romantic affection.

I thought it was okay as long the past was in the past. As long as we was still here, with me. Men nu är han inte det, inte längre, han är med henne. Och nu har de börjat bygga på något igen.

Åh gud, det var dödsdömt från början. Jag vill bara hem…

Nyår

Mitt nyår var lite upp och ner, som vanligt. Precis som på julafton så är min spontana reaktion ilska, stress och tårar istället för glädje. För att citera Zakaria ”Årets mest överskattade kväll”. Hade jag följt hans råd och stannat hemma hade det kanske varit bättre, billigare i all fall. Hursomhelst, i sista minuten ändrade jag mig och följde med ett gäng från huset med till izakaya i Roppongi. Det sög. Enda anledningen till att jag följde med var för att spanska Antón brukar vara väldigt rolig, men han hamnade på andra sidan bordet. Jag satt bredvid Zakaria men humöret dalade snabbt, jag blev så extremt uttråkad och på dåligt humör att jag nästan fick ett utbrott. Tog min chans och smet iväg när Danni bredvid mig lyfte på ändan och gick på toa. Gick runt ganska länge i Roppongi och letade efter två Illuminations som ska vara där, men hittade ingen av dem. Fick en fin utsikt över Tokyo Tower från Roppongi Hills i alla fall. Sen var plötsligt klockan 11 och jag började oroa mig för att missa sista tåget hem, så gick snabbt till tunnelbanan och tog Oedo Line till Shinjuku. Väl på Seibu Shinjuku Line mot Hana-Koganei så pluggade jag i lurarna  och så började tårarna strömma. Jag satt där och snyftade och mitt i allt så får jag ett meddelande från Lukas där det är en bild på en flaska som det står ”baisu” på i katakana. Bajs </3 hahaha. Sitter och skrattar och gråter omväxlande ända tills jag är framme i Hana-Koganei, 11:57. Tre minuter till tolvslaget, jag är ensam på en tågstation, klädd i långklänning och med söndergråtet ansikte. Vad gör man? Det fanns bara ett alternativ. Jag satte på EXO – Love Me Right, gick in på toa, snöt mig, gick ut från stationen och dansade ut de sista minuterna av 2016 och välkomnade 2017, samtidigt som jag gick hemåt i kylan. Det var det enda sättet att gå in i 2017. Att blunda för alla sorger, all ensamhet, allt kaos inombords…. Sluta ögonen och låta musiken uppfylla mig och min kropp.

När jag kom hem och in i köket mötte jag Sophie och hennes pojkvän som precis skulle gå iväg till templet och de frågade om jag ville följa med. Självklart. Vi promenerade den korta sträckan dit och ställde oss att köa för att få be om lycka inför 2017. Vi fick vänta ungefär en timma innan vi kom fram och jag bad om det jag alltid ber om: att allt ska fortsätta precis som detta, att jag ska få fortsätta vara uppleva lika mycket kärlek och lycka som jag gjort de senaste åren. Att jag ska ha styrka nog att följa den vägen som känns mest rätt för mig, oavsett vilka val det kan föra med sig. Sedan fick vi varm ris-sake och stod och värmde oss vid ett bål bredvid templet. Det var oerhört mysigt och kändes som svenska valborg, iskallt och mörkt med en sprakande brasa att värma sig vid.

Sen hem, varmt bad, lite mat framför tv:n som visade Kiaryi Pyamu Pyamu (stavning??) och sängen ❤