Mamma

I onsdags var jag på begravning och jag kan fortfarande inte fatta det. Det är ofattbart att hon bara är borta och istället tänker jag att hon måste tagit vägen någonstans, vilket ofrånkomligen leder till frågan; Var är hon???

Jag vill ha min mamma tillbaka. Varför var hon tvunget att dö nu? Jag är bara 25. Mamma blev bara 57. 57! Mamma kommer aldrig bli tant. Jag tittar på tanterna och gubbarna som kommer in på apoteket och vill ömsom krama dem och ömsom skrika åt dem för att de fick bli gamla medan hon inte fick.

Det spelar ingen roll hur mycket jag satt där och höll hennes hand, hur hårt jag än håller fast vid minnena av de saker vi gjorde tillsammans… Jag kommer för alltid ångra att vi inte gjorde mer, att jag inte sa mer till henne, berättade hur viktig hon var. Jag tror hon dog i ångest över att inte räcka till. Att inte klara av att vara där för sin yngsta dotter tills hon blivit vuxen, hennes dementa mor, vi andra barn och hennes man, alla saker hon tänkt sig att hon skulle göra / ta hand om. Det var en ofattbar dödsångest hon kämpade med när hon själv såg klart hur illa det var på väg att gå. Vad sa vi till henne? Hur hanterade vi det? Vi gick omkring i en panik och oro de där sista veckorna, försökte ta det lugnt och hålla modet uppe men i andra stunder tänkte ”Kommer jag förlora henne nu?”.

Hon grät inte medan jag var där. Hon tittade mig i ögonen en gång och sa ”Tror du jag kommer komma ut härifrån, få komma hem?”. Jag trodde inte det men vad kunde jag svara? Jag tittade tillbaka in i hennes blå ögon och sade ja.

Ögonblicksbilder fyller mitt huvud tills det känns som jag ska explodera.

Jag vandrar genom korridorerna klockan tre på natten festsminkad och uppklädd tillsammans med en äldre sköterska. Innan vi kommer fram till mammas rum frågar hon mig hur det är med mig, om jag vet hur situationen ser ut. Jag ser min chans att fråga det jag egentligen inte vill veta… ”Jag vet ju att det är dåligt men… Kommer hon gå bort inom de närmaste dagarna eller?” ”Ja, det ser ju så ut.”

Martin kommer in i rummet för att hälsa på, övernatta kanske? Dagarna har redan flutit ihop i mitt minne. Jag visar på min säng att han han sitta och hålla henne i handen.

Att hon vinkar när jag säger hejdå trots att hon inte orkat prata med mig den dagen.

Att jag och Molly hjälps åt att reda ut det mardrömsskatbo som hennes hår blivit av att ligga otvättat på kudden dag efter dag. Det lossnade så extremt mycket hår och var så smutsigt att jag tvättade händerna efteråt.

Att jag börjar kalla henne lilla mamma, lilla mamsen.

Att vi bara kan stå bredvid och titta på hjälplösa medan hon blir sämre och sämre för var dag. Köper läsk och isglass till henne och försöker vara på sjukhuset så mycket som möjligt.

Hur kan hon bara vara borta?

Varför nu?

Det gör ont att minnas. Jag vill sluta existera.

Annonser