Jag har känt mig väldigt ensam sen jag kom till Japan. Jag älskar Tokyo över allt annat och jag har fått en del personer som jag vill kalla vänner här, men till och från är det inte nog. Jag undrar ibland om jag är stark nog att klara mig själv? Vara Bara Mig? Jag vill ha min frihet, jag vill stå på egna ben…

Det här tumultet som pågår nu. Är det inte alltid något kaos på gång? Är det inte alltid svårt från och till? Bara sov. Gråt ut, och trilla ner i det där hålet. Tids nog kommer jag upp igen, jag har ännu varit lycklig lottad nog att inte ha större problem än att jag kan komma upp igen, om det tar någon timma eller någon dag när man är på kasst humör så är det okej. Gud. Måste vara okej att vara arg någon gång då och då. Lära sig mera saker om sig själv.

Godnatt. Imorgon ska det vara soligt väder. Jag hoppas det! Då ska jag springa, bada, h vackra kläder och vara glad.

Återbesök

Idag var det dags att bege sig till sjukhuset igen och nu sitter jag i skolan på min dator eftersom mobilen är sönder.. Skrev precis det här till Joel:

Måste bara skriva o berätta, är klar på sjukhuset nu och sitter i skolan med min laptop som jag släpade med mig haha, jag kommer kunna sova i natt för det är pga kortisonet som jag inte kunnat sova!! Så ska äntligen börja ta det på rätt sätt nu så det ska bli awesome 🙂 måste börja trappa ner på det också så det känns lite läskigt men GUUUUD så skönt med en engelsktalande läkare, jag kom ihåg att ställa alla frågor jag hade och har ett återbesök inbokat… allt känns bara så himla bra nu trots att jag bara sovit 4 timmar haha 🙂
 Och det är väl ungefär så jag känner. Jag är utmattad, snurrig av sömnbrist för jag låg uppe till två och pratade med Joel i natt och sen ringde klockan vid sex eftersom jag skulle vara på sjukhuset vid åtta, så jag har sovit fyra timmar i natt och resterande två veckor tillbaka i tiden har jag sovit mellan 5-7 timmar varje natt med massa uppvak, kunde inte förstå varför men jag hade problem med hur jag skulle ta min kortisondos, mitt älskade kortison som jag längtade efter det när jag mådde som sämst och hur sjukt mycket det har gett mig livet tillbaka nu… Jag tror på fullt allvar att om jag inte hade fått det, eller någon annan medicin, ja om jag hade levat på den tiden då man inte kunde diagnosticera och behandla ulcerös kolit som det nu verkar som jag har, så hade jag varit död nu eller iaf legat på min dödsbädd. Sååå det känns lite som att jag fått en andra chans och det gör mig så grymt lycklig att jag bara kan få finnas till, stå upp och gå ut och gå utan att vara i så svår smärta att jag tror jag ska tuppa av. Livet är fantastiskt. 🙂
Hur som helst, sömn var det ja, eftersom allt stod på japanska och jag är för styvnackad, eller bara rädd för att ställa till problem kanske, så frågade jag ingen japan om det utan läste bara 4 x 2 på tabletterna, eller ja, första dosen jag tog blev ännu mer fel för då hade jag blandat ihop det med en annan medicin som de också skrev ut, men efter ett dygn var jag i alla fall på det klara med vad jag skulle ta hehe även om det nu visade sig att jag tagit det fel, har tagit 4 på morgonen och 4 på kvällen men jag är ganska säker på nu att det stod 4 på morgonen och 4 till LUNCH på det där papperet, och det är därför jag inte kunnat sova! Och jag visste ju hela tiden att man ska ta kortison på morgonen, så, frågan är varför jag inte gjorde det! Ja jag visste inte vad som var bäst helt enkelt och jag var livrädd för att få ont på natten så då blev det att jag gjorde som jag gjorde. Och det är ju lite knasigt i efterhand såhär att man går runt i två veckor utan att kunna sova, men men, nu ska ingenting mera tas på kvällen i alla fall och i natt ska jag sova som en baby!! Jag är helt hyped över framtidsutsikterna över att få sova hela natten igenom XD greatest news ever, hahaha. Äääääääänligen kommer allting ordna sig 🙂
Eller ja. Inte riktigt. Jag kommer få gå dit på fler återbesök, mera samtal, fler tabletter, så typiskt nu när jag hade börjat fundera på att kolla om man kanske hade kunnat sluta med Azathioprinen när man nu tagit de i ca 4 år redan och inte känt varken bu eller bä.. Istället blir det nu att oroa sig över ifall inflammationen kommer hålla sig borta eller inte nu när jag ska trappa ner på kortisonet (nooo… vill helst äta det hela tiden, dygnet runt, resten av livet ut nu ❤ men det förstår jag ju att det inte går, och att det går bra nu med så hög dos pga att det bara gått veckor men att det inte är bra att äta en längre tid, men men) för tänk om allt flammar upp igen? Rädslan för den smärtan är stor… The suffering was real.
Och, vad händer nu? Fortsätta med Azathioprin, samma dos, ökad dos, gå över till asacol eller vad den hette som läkaren tycker att jag borde äta istället, han undrade varför jag inte fick den från första början istället för Azathioprin och det är ju en bra fråga så nu ska jag fråga mamma om hon vet eller om hon kan tänka sig att göra lite detektivarbete åt mig så vi får svar på det… Historien går vidare och det suger ju bajs om det här är något som kommer återkomma med jämna eller ojämna mellanrum igenom hela mitt liv, ulcerös kolit är ingen diagnos jag är så nöjd med att ha fått nu, speciellt när man googlar/hör/läser om hur svårt det kan va, men vadå, jag är ung, vi får se vad som händer, oavsett vad så har det trots allt gått 4 år sen förra gången allt gick åt helvete med min lilla tjocktarm så kan jag få fyra, sex eller tio år till utan att behöva bry mig om detta så låter det ju bra, kommer det tillbaka kommer det tillbaka då får vi se vad som händer då, på något vänster kan man ju alltid hoppas att dessa två gånger bara var en droppe i havet och att jag aldrig mer får problem med min mage, och går det inte att förutsäga när det ska bli problem så kan ju lika gärna låtsas som att problemet inte finns över huvud taget 🙂
Nu MÅSTE jag göra läxan. Hahahah. Hejs 🙂

Brist på livslust

Har jag drabbats av. Min tillvaro står mig upp i halsen just nu – bokstavligt talat. Jag är illamående och har fruktansvärt ont i magen dygnet runt. Ja, när jag sover så märker jag ju inte av det, men magen ser till att väcka mig minst en gång per natt för att påminna mig om att jag minsann inte mår bra. I morse vaknade jag, och drog ett lättat andetag. Jag var smärtfri. Jag låg helt still och försökte insupa varje del av det här underbara ögonblicket, för snart nog skulle det vara slut ändå. Och ja, ca 3 sekunder efteråt så började det hugga till i magen igen.

Igår kväll var nog en av mina bästa stunder på tre veckor, för jag fick en kodeintablett av Zakaria, så jag kunde äta lite potatis utan att ha ont och plågas igenom det. Sen efter några timmar så blev jag rejält snurrig så då gick jag och la mig, men herregud, det var underbart att vara smärtfri i några timmar i alla fall.

Resten av tiden så växlar det mellan lite ont, precis så mycket att jag inte ska glömma bort det och som ett mörkt moln som svävar hotfullt borta i horisonten, till kramperna då jag akut behöver en toalett, till så intensiv smärta att allting snurrar för mig och jag tror att jag ska kräkas och nästan hoppas på att jag ska svimma så att jag slipper vara med längre.

Skrattretande nog med min konstiga mage så har jag alltid älskat mat, och nu när jag är så rädd för smärtan att det är läskigt bara att dricka vatten, då t o m något så oskyldigt som vatten drar igång kramperna och akuta behov på en toalett, så känner jag livslusten tyna bort mer och mer. Om jag inte ens kan dricka vatten utan att få rasande ont, vad finns det då för mening med livet?

Idag blir det sängen

Blöö.. Känner mig låg idag igen. Vet inte vad som är fel, men… Jag trodde aldrig att jag skulle vara så usel men nu verkar det komma fram. Känner mig som en värdelös andrahandsperson och en hemsk, jobbig, störande individ som alla helst vill slippa undan. Linnéa är så trevlig och rar och nästan alltid på gott humör (utom när hon ser blonda personer på tåget, hahaha) och jag tror folk bara hänger med oss för att de tycker om henne och att de helst skulle slippa mig om de fick välja. Ett Onödigt Påhäng, är vad jag är.

Nu har vi varit lediga en vecka och jag har glatt ignorerat allt plugg så jag åtminstone inte känner mig dum i huvudet som inte får in det där förbannade språket och alla tecken i hjärnan.

Ser och hör om alla andra som läser japanska, vissa för skojs skull och helt på egen hand, på sjukt mycket högre nivå, och man undrar vilken typ av genier de är och hur satans puckad jag själv måste vara som inte klarar det ens med hjälp av en skola.

Jag måste sluta jämföra mig med andra OMEDELBUMS för annars kan jag ju lika gärna gå och ta livet av mig med detsamma.

…Ofta hela min självbild hänger på att jämföra mig med andra och komma fram till att jag är bättre än de. Vilken fruktansvärt usel människa jag måste vara i så fall.

Missanpassad

2 veckor i Tokyo nu. Jag fortsätter ha min hemliga rädsla att jag inte kommer klara alla 6 månader som vi bestämt oss för. Skolan känns supersvår, jag hänger knappt med, och Linnea som jag är här med verkar ha mycket lättare att hänga med och kan redan skriva hiragana m.m. Dessutom har hon redan haft 2 killar intresserade av henne i huset där vi bor, hon följer i princip alla svenskar här på snap, instagram och fb, och har hittat en tjej att börja springa med. Wasabi som vi umgås med går i samma klass som Linnea och det känns redan som det blivit dom 2 och sen jag bredvid.

Självklart missunnar jag henne inte att hon hittar vänner här, det är ju superbra, men jag får sån stark känsla av att det är något fel på mig när jag bara sitter och bevittnar hur folk binder band emellan sig. Varför ”klickar” inte jag med någon? Typ samma med sommarkursen här. Vi kom hit samtidigt och deltagarna blev snabbt supertajta. Förutom typ jag som mest hängde med. Det känns som att när jag väl försöker, så försöker jag för mycket. Är så rädd för att vara efterhängsen. Och sen vill jag inte alltid heller. Folk kan verka så himla tråkiga till en början. Vad ska vi prata om? Jag vill hellre sitta på rummet och varva ned i tystnaden, surfa lite på datorn eller läsa och äta godis. Är jag för introvert för att klara detta att ge sig ut och resa och bilda ett socialt nätverk från grunden? Samma med de sista dagarna i Australien. Jag var helt tömd på energi och orkade verkligen inte försöka prata med fler främlingar. Stannade en vecka på ett vandrarhem och pratade inte med en enda människa som bodde där utan hängde med en belgisk kille (Greg) och en fransk tjej (Lisa) som en annan tjej (Franzie) introducerade mig till. Och när Sung Jin hade åkt hem och jag hade två dagar kvar i Sydney så gick jag runt själv på stan på dagen och satt på rummet om kvällarna.

Jag gjorde bort mig igår också när en kille (Steve) försökte skämta lite med mig och jag typ ”vaa?” eftersom jag inte förstår sarkasm så han fick förklara. Känner mig urtöntig och som en idiot 😦

Oh well oh well. Jag är ju inte helt ensam utan har mina kära vänner i Sverige och lite annanstans också. Det lööööser sig.

whyyyy

Varför loggade jag in mig på lnu:s hemsida för att sitta och vältra mig i mina misslyckanden? Sitter och stirrar på kurserna som stirrar tillbaka i hånfullt rödmarkerad text. Endast den första är välsignat grön men ger väldigt lite tröst. Jag känner mig som en idiot. Och den gamla envisheten – så jäkla svårt kan det väl inte vara – dyker upp och gör sig påmind, den envisheten och min oförmåga att borsta av mig ett litet felsteg som gjorde att jag inte slutade direkt utan fick kurs efter kurs att byggas på i rödmarkerat istället för att stoppa fiaskot medan tid fanns.

Ugh. Jag blir tokig. Tänker, jaja, men den och den kursen var jag ju faktiskt inte allt för långt ifrån att klara man kanske skulle.. innan hjärnan skriker STOPP STOPP nuuu lägger vi ner det här va. Släpp det, se framåt och gå vidare. Du har precis påbörjat ytterligare en utbildning, se till att ta hand om den först va och sen får vi se? Okej? Det vore ju jäkligt härligt att sätta de där poängen som grämt mig så länge men det känns ju lika troligt som att jag plötsligt skulle bli modebloggare.

Jag tillbringar för mycket tid med att tänka och för lite tid med action.

På samma sätt som jag typ gav upp inredningen i det här rummet så fort sängen var hopmonterad av Joel och böckerna på plats i bokhyllan. Vårt rum är en katastrof och utanför hörs byggarnas oväsen, på natten skiner starka byggarbetslampor in genom vårt fönster och glasdörr till den (ännu ofärdiga) balkongen. I morse hördes ljuden av en dammsugare i rummet ovanför och jag kan inte säga att jag uppskattar de aspekterna av lägenhetslivet något vidare. Att pendla med tåg som verkade så spännande har redan fått mig att sentimentalt minnas Oskarshamn-Kalmar-bussarna (som jag för det mesta suckade och stönade över att behöva ta, uppfatta mig rätt, jag är glad över att vara här).

Det ska bli skönt när januari, februari är slut och peppen kommer åter 🙂

Chockad

Update efter ”the big fight”: Det har nu gått närmare en timma sen den stora uppgörelsen, pulsen har gått ner men ett enormt behov av chips har infunnit sig och jag känner mig allmänt bedrövlig. Vill lyssna på musik men känner mig för låg för att våga slå på ljudet på datorn, så sitter bara här med min dator och mitt sadface. Gå ner och smyga till sig lite chips kanske? Japp, I’m all in för att tröstäta. Undrar förresten om hon kommer tvingas äta upp till slut eller om maten är slängd vid det här laget? (pappan kom hem för en stund sen) Och undrar när jag och Ingrid kommer bli sams? Hon är långsint och jag lika så…