Uppfostran och trotsiga barn

Jag brukar säga att jag i nuläget inte nånsin kan se mig själv skaffa barn, och som au pair får jag det verkligen bekräftat. Jag är absolut inte redo för att skaffa barn och tror aldrig jag kommer bli det. Med detta menar jag alltså att jag absolut inte heller har lust med några sketna ungar. Hursomhelst. Hade just en stor fajt med flickan här, som kan vara extremt trotsig. I de flesta fall orkar jag helt enkelt tjafsa utan brukar bara ”let it go”, det ordnar sig till slut. Men det är inte alltid så lätt och vad gör man när barnet är rent ut sagt otrevlig och respektlös emot en? Fine, jag kan ta en del skit innan jag säger ifrån bara för att undvika bråk, men går jag med på vad som helst får ju au pairen som kommer efter mig ett helvete istället..

Efter några kommentarer som löd ”Du är inte min mamma” (klassikern), ”Om du inte gör som jag säger häller jag vattnet på ditt huvud” (oh really?) och ”Det är du som ska gå till ditt rum!” (vem är det egentligen som uppfostrar vem här? -_-) hade jag fått nog, blodtrycket sköt i höjden och måttet var rågat. Några minuter senare stod jag chockad i rummet och undrade vad som hänt. Lyckligtvis fanns Sandra (fd au pair) tillgänglig på Skype så jag kunde prata ut.

J: ”Men.. Som en så enkel sak att äta upp det man tagit till sig på tallriken.. I det här fallet. Det var absolut inget avancerat, det var bara enkel princip. Mamman brukar låta henne slippa, medan pappan gör tvärtom. I detta fallet kändes det som att jag skulle insistera, men en halvtimmas ilsket stirrande och skrik var nog o sen slet jag ungen från bordet och skrek att hon skulle gå till sitt rum. Blir typ värsta utomkroppsliga upplevelsen, en del av hjärnan tänker ”Herregud, vad jag skriker, och var det verkligen jag som välte den där stolen?” Sjukt.”

S: ”oohh, hardcore stuff.”

Måndagsdepp

Det är extremt dimmigt här, och har varit så hela helgen.. I fredags och i lördags var jag i Barcelona och det var så himla fint väder, soligt och ingen blåst och runt 15 grader. Igår slappade jag inne hela dagen bortsett från en kort middag hos Santis mamma, och på kvällen kunde jag inte sova. Vet inte om det var för att jag sov över 12 timmar natten till söndag eller på grund av en fet portion pasta & tonfisk till kvällsmat som jag hade svårt att somna, men det känns mer som att det berodde på att jag börjar inse att tiden håller på att rinna ut för mig här i Spanien… Bara en vecka kvar nu, åker hem på tisdag den 18e. Hittills har jag bara peppat hemresan och tänkt på hur kul det ska bli att få träffa mina kompisar och släkten, men nu kommer nervositeten över mitt liv igen som jag mer eller mindre förträngt medan jag varit här. Vad ska jag göra i vår? I Uppsala? Bo med Joel? Studera vad? Tänk om jag inte får studiemedel? Tänk om rummet han fått tag på är skitlitet och fult med en asäcklig toa och han som äger lägenheten och den andre inneboende är hur otrevliga och sunkiga som helst? Vi måste flytta alla grejer från Falun till Uppsala också – hade typ hoppats att Joel skulle fixa det medan jag var utomlands men icke – hur ska det gå? Hyra flyttbil? Boka buss eller tåg till Falun? Herregud. Jag är verkligen expert på att stressa upp mig över småsaker och många bäckar små ger en enorm flod av oro som nu börjar svämma över.

Tycker det är så jävla typiskt också att mönstret från min senaste au pair-vistelse i Spanien upprepar sig: först många sjukt tråkiga veckor utan att hitta några kompisar och så BAM precis innan det är dags att åka hem så hittar man lite folk att hänga med och har det sjukt kul och börjar önska att man inte ska åka ändå! Haha, det känns så himla onödigt. Men jag försöker trösta mig med att jag aldrig hade haft råd att dra till Barcelona varenda helg ändå… Och jag har faktiskt haft några roliga kvällar med utgång i Lleida en gång och på Big Ben två gånger 🙂 Och resan till Montseny, även om jag mådde röv hela den helgen ^^

Snälla, klä på er

Imorgon blir det att åka till Barcelona! Woho!

Innan den nya helgen tar vid finns det dock en sak jag vill ta upp som jag verkligen inte gilllar.

På nattklubben vi besökte i lördags fanns det en mindre scen, där killar stod och dj:ade. Vid två tillfällen var även en dansgrupp uppe på scenen och dansade till några låtar. Det kändes helt okej och som något som höjde stämningen, men när de gick av och tre andra personer gick upp på platån kändes det inte lika okej. De var nämligen klädda i helt andra kläder – den ena tjejen hade extremt korta shorts och den andra hade bara svarta trosor på sig tillsammans med en mycket tajt och liten topp som täckte i princip inget mer än brösten. Killen som också gick upp var däremot klädd i armébyxor och en svart t-shirt, som varken var speciellt kort eller särskilt tajt. Och till skillnad från den första gruppen av fyra personer som såg ut att ha någon form av koreografi verkade de här tjejerna bara köra enligt instruktionerna ”se så sexiga ut som möjligt” samtidigt som killen stod och bankade på någon jäkla trumma.

Det såg inte ut som om de var där som dansare, snarare påklädda strippor. Inte fick de betalt för att dansa oavsett vad det nu råkar stå på deras kontrakt, de fick betalt för att se snygga ut och bli kollade på.

Det var inte första gången jag var på en nattklubb med anställda dansare, på Lighthouse i Turkiet fanns det små platåer utspridda runt om i lokalen med tjejer och killar i ännu mindre, minimala baddräkts/bikini”kläder” och livsfarligt höga klackskor.

Men jag fick en lika dålig smak i munnen ändå.

Åhh nej

Sitter och har ångest och mindre panik. För att jag fått en tid för intervju på ett säljföretag i Uppsala. Bara telefonsamtalet försatte mig i upplösningstillstånd, visste inte vad jag skulle säga, hörde hur tveksam personen i andra änden blev. ”Såå.. Du verkar inte så intresserad av det här jobbet..?” Och det stämmer ju, jag blir fullständigt panikslagen av tanken på att sitta och ringa upp okända människor varje dag och försöka sälja saker till dem. Alltså, ni hör ju hur dumt det låter!!

Det kommer aldrig att gå. Bara att visa mig där, tanken får mig att vilja kräkas. Fan, fan, varför sket jag inte bara i att ringa upp när jag såg att jag hade ett missat samtal på mobilen?

För jag behöver något att gå upp till på morgnarna. Jag vill ha, nej, BEHÖVER ett jobb. Och arbetslösersättningen jag har rätt till ger mig så dåligt samvete – jag får pengar för att söka jobb, då måste jag ju göra det också – att jag pinat mig igenom den nästan fysiska smärtan att söka ett tiotal jobb. På tre veckor. Jag hatar det här, jag orkar inte.

Jag vill inte gå dit.

De kommer se hur värdelös jag är.

Det kommer aldrig att gå.