God Jul

Jul ja jul.. that time of the year. Jag är nästan alltid nere och det känns extra svårt att vara omgiven av familj som är ”glada” och jag stressar upp mig själv med press på att vara glad. Därför kändes det väldigt skönt att vara ensam i Tokyo och få skapa min egen drömjul tillsammans med Brice. En grej hände dock den 22a vilket stressade upp mig till max och tja, jag blev så stressad att jag var tvungen att gå och lägga mig och ta en tupplur när jag kom hem från skolans julavslutnings”fest” den 22a. Haha. Så det blev en väldigt dyster start på jullovet. Den 23e tog jag det bara lugnt här hemma, passade på att tvätta eftersom jag fick lakan från min granne Sofie när hon åkte hem till Sverige. Fick även en hel massa andra grejer så det passade bra att jag gjorde en storstädning och plockade i ordning i lådorna och hyllorna, dammsög och  sådär. Sen gav jag mig till och med ut på en springtur då termometern visade fantastiska 17 grader! 17 grader, dagen före jul. Det är mycket saker som inte är till belåtenhet här i Japan men 17 grader och solsken dagen före julafton, det är ju helt fantastiskt 🙂

Sen den 24e så gjorde jag mig i ordning och åkte in för att träffa Brice i Shinjuku, vi spenderade julafton med att åka runt stan och kolla in Akihabara, Shibuya och Harajuku medan vi väntade på att solen skulle gå ner och när mörkret fallit så gick vi igenom tre olika julbelysningar, rosa träd vid Meguro River, den gigantiska kristallkronan i Ebisu Gardens där vi åkte upp i Top Of Ebisu också och njöt av utsikten över Tokyo, si så där 40 våningar upp 🙂 Sen vår slutliga destination var Yoyogi park och de blå magiska träden där. Det tog oss en lång och kall promenad genom parken då vi inte visste exakt var det skulle vara, men när vi väl kom fram var det helt klart värt det för det var underbart vackert att strosa fram under träden omgiven av massa japaner som gjorde sin grej. Tänka sig att få sin perfekta japanska drömjul, gå på en dejt inne i Tokyo den 24e ♥

Den 25e gjorde vi i princip ingenting då vi båda var ganska utmattade av att fara runt över hela Tokyo dagen innan, så vi tog det lugnt, njöt av min ”sunny spot” vilket består i att solen skiner in genom mina balkongdörrar och förvandlar hela mitt rum till en varm solig plats på förmiddagarna. Det är en av de bästa grejerna med mitt rum som gör att jag älskar det så mycket, man kan låtsas att det är en varm sommardag även mitt i vintern ❤

Sen åkte vi hem till Brice för att kolla på hans julfilm, Die Hard, så jag hoppas att han fick lite julfeeling i alla fall, även om allt vi åt var McDonalds… Jag saknar faktiskt julmaten vilket jag inte trodde jag skulle göra alls!

Hursomhelst, sen åkte jag hem och nu sitter jag här och segar bort hela dagen och vet inte riktigt vad jag ska hitta på under resten av lovet. Hoppas det blir bra!

Annonser

Catch up

Ja. Nu har det hänt en massa grejer sen jag bloggade sist igen xD även om ingenting direkt förändrats… Jag fick hemlängtan och åkte hem två veckor på höstlovet. Det var sjukt surrealistiskt att plötsligt befinna mig i Oskarshamn omgiven av min familj igen. Jag ältade mycket ”tänk om jag inte åkt” speciellt eftersom jag råkade riva upp en grej som jag inte borde gjort vilket tog fram en del känslor som nog hade varit bättre om de fått ligga nedtryckta, hehe… men när jag i slutändan tänkte efter så började jag längta efter att komma iväg igen.. Och det kändes skönt att stiga på planet igen när det blev dags att åka tillbaka hit. Tokyo är min drömstad på så många sätt, även om det är en pain in the ass att leva här. Samtidigt tror jag att jag börjar värdesätta min familj och mina vänner än mer än vad jag redan gjort, och det kommer förmodligen leda till att jag åker tillbaka till Oskarshamn när resten av mina månader här är slut. Det känns lite betryckande att oavsett hur många looper jag gör runt om i världen, oavsett hur långt bort och länge jag är iväg, så slutar det alltid med att jag kommer tillbaka till Oskarshamn. Men jag har skissat upp en lös plan på hur jag vill att mina närmaste år framöver ska se ut, så får vi väl se om det blir så eller inte. Huvudsaken är att jag har någonting att förhålla mig till, en plan som gör mig sjukt taggad på livet dessutom, och slipper grubbla över vad jag ska göra när mars 2017 dyker upp, vilket den kommer göra fortare än kvickt har jag en känsla av. Nu är det bara att försöka fånga dagen så mycket som möjligt här i mitt Tokyoliv, vilket inte borde bli så svårt eftersom Maria från sommarkursen kommer hit nu vid Halloween, mamma och jag håller på att planera in att hon, Molly och Bengt Erik ska komma hit över jul och nyår, och Sandra har bokat resa hit 30e januari och hem 11e mars (om hon nu tog de datumen haha), sååå… det kommer bli fett a w e s o m e 🙂 Nu jobbar jag bara på att övertyga ännu fler vänner om att de absolut måste komma hit, haha.

Min fina framtidsplan ser i alla fall ut så här: Vara här mitt år ut till April, eventuellt stanna någon månad till beroende på hur det ser ut då, vill se hanami en gång till i alla fall 🙂 Sen åka hem till Oskarshamn och crasha hos mamma, förmodligen, då hennes hus är störst och hon inte verkar ha alltför mycket emot att ha mig boendes där.. Sen söka alla slags jobb som finns, både som apotekstekniker och allt annat jag kan komma på, Scania har jag alltid gjort narr av men att se det som ett sätt att nå mina mål gjorde det plötsligt attraktivt att jobba där, så ska söka dit också. Sen! Jobba jobba jobba och stapla pengar på hög. Försöka spara så mycket som möjligt och även beta av en del på csnskulden så den inte är lika massiv som nu, så jag kanske kan tänka på den utan att börja gråta inombords haha. Räknar med att behöva jobba ca 2-3 år för att få ihop så mycket pengar som jag vill ha, vilket även passar in i min vilja att spendera tid med min familj. När det är gjort så kommer jag vara runt 27 år vilket är min deadline för att komma iväg på ett working holiday visa till Australien. För att få ett working holiday visa måste man nämligen vara under 30 år, så då måste jag åka innan jag fyller 28 om jag ska ha chans att ta båda åren man kan få ett sånt visa. Tadaa! Där har ni min masterplan. Har ju i princip planerat upp mitt liv tills jag fyller 30 nu, haha xD Och självklart är detta bara en lös ram som råkar innehålla allt det jag vill göra med bra tajming också, det kommer kanske ändra sig längs vägen. Är ändå väldigt nöjd med den här planen ^_^

Nu är det lördag och klockan är snart halv tolv, det är med andra ord dags att få röven ur sängen och göra något av dagen. Ikväll blir det att gå på Halloweenfest med några från huset och förhoppningsvis kommer Brice över också. Brice ja.. ja, ja. Haha. Vi har gått från dejtande, till pojkvän och flickvän, sen gjorde vi slut, sen nu har vi tydligen börjat ses igen… Äh jag vet inte vad som händer xD Det är grubbelförbud på det i alla fall ^^

Återbesök

Idag var det dags att bege sig till sjukhuset igen och nu sitter jag i skolan på min dator eftersom mobilen är sönder.. Skrev precis det här till Joel:

Måste bara skriva o berätta, är klar på sjukhuset nu och sitter i skolan med min laptop som jag släpade med mig haha, jag kommer kunna sova i natt för det är pga kortisonet som jag inte kunnat sova!! Så ska äntligen börja ta det på rätt sätt nu så det ska bli awesome 🙂 måste börja trappa ner på det också så det känns lite läskigt men GUUUUD så skönt med en engelsktalande läkare, jag kom ihåg att ställa alla frågor jag hade och har ett återbesök inbokat… allt känns bara så himla bra nu trots att jag bara sovit 4 timmar haha 🙂
 Och det är väl ungefär så jag känner. Jag är utmattad, snurrig av sömnbrist för jag låg uppe till två och pratade med Joel i natt och sen ringde klockan vid sex eftersom jag skulle vara på sjukhuset vid åtta, så jag har sovit fyra timmar i natt och resterande två veckor tillbaka i tiden har jag sovit mellan 5-7 timmar varje natt med massa uppvak, kunde inte förstå varför men jag hade problem med hur jag skulle ta min kortisondos, mitt älskade kortison som jag längtade efter det när jag mådde som sämst och hur sjukt mycket det har gett mig livet tillbaka nu… Jag tror på fullt allvar att om jag inte hade fått det, eller någon annan medicin, ja om jag hade levat på den tiden då man inte kunde diagnosticera och behandla ulcerös kolit som det nu verkar som jag har, så hade jag varit död nu eller iaf legat på min dödsbädd. Sååå det känns lite som att jag fått en andra chans och det gör mig så grymt lycklig att jag bara kan få finnas till, stå upp och gå ut och gå utan att vara i så svår smärta att jag tror jag ska tuppa av. Livet är fantastiskt. 🙂
Hur som helst, sömn var det ja, eftersom allt stod på japanska och jag är för styvnackad, eller bara rädd för att ställa till problem kanske, så frågade jag ingen japan om det utan läste bara 4 x 2 på tabletterna, eller ja, första dosen jag tog blev ännu mer fel för då hade jag blandat ihop det med en annan medicin som de också skrev ut, men efter ett dygn var jag i alla fall på det klara med vad jag skulle ta hehe även om det nu visade sig att jag tagit det fel, har tagit 4 på morgonen och 4 på kvällen men jag är ganska säker på nu att det stod 4 på morgonen och 4 till LUNCH på det där papperet, och det är därför jag inte kunnat sova! Och jag visste ju hela tiden att man ska ta kortison på morgonen, så, frågan är varför jag inte gjorde det! Ja jag visste inte vad som var bäst helt enkelt och jag var livrädd för att få ont på natten så då blev det att jag gjorde som jag gjorde. Och det är ju lite knasigt i efterhand såhär att man går runt i två veckor utan att kunna sova, men men, nu ska ingenting mera tas på kvällen i alla fall och i natt ska jag sova som en baby!! Jag är helt hyped över framtidsutsikterna över att få sova hela natten igenom XD greatest news ever, hahaha. Äääääääänligen kommer allting ordna sig 🙂
Eller ja. Inte riktigt. Jag kommer få gå dit på fler återbesök, mera samtal, fler tabletter, så typiskt nu när jag hade börjat fundera på att kolla om man kanske hade kunnat sluta med Azathioprinen när man nu tagit de i ca 4 år redan och inte känt varken bu eller bä.. Istället blir det nu att oroa sig över ifall inflammationen kommer hålla sig borta eller inte nu när jag ska trappa ner på kortisonet (nooo… vill helst äta det hela tiden, dygnet runt, resten av livet ut nu ❤ men det förstår jag ju att det inte går, och att det går bra nu med så hög dos pga att det bara gått veckor men att det inte är bra att äta en längre tid, men men) för tänk om allt flammar upp igen? Rädslan för den smärtan är stor… The suffering was real.
Och, vad händer nu? Fortsätta med Azathioprin, samma dos, ökad dos, gå över till asacol eller vad den hette som läkaren tycker att jag borde äta istället, han undrade varför jag inte fick den från första början istället för Azathioprin och det är ju en bra fråga så nu ska jag fråga mamma om hon vet eller om hon kan tänka sig att göra lite detektivarbete åt mig så vi får svar på det… Historien går vidare och det suger ju bajs om det här är något som kommer återkomma med jämna eller ojämna mellanrum igenom hela mitt liv, ulcerös kolit är ingen diagnos jag är så nöjd med att ha fått nu, speciellt när man googlar/hör/läser om hur svårt det kan va, men vadå, jag är ung, vi får se vad som händer, oavsett vad så har det trots allt gått 4 år sen förra gången allt gick åt helvete med min lilla tjocktarm så kan jag få fyra, sex eller tio år till utan att behöva bry mig om detta så låter det ju bra, kommer det tillbaka kommer det tillbaka då får vi se vad som händer då, på något vänster kan man ju alltid hoppas att dessa två gånger bara var en droppe i havet och att jag aldrig mer får problem med min mage, och går det inte att förutsäga när det ska bli problem så kan ju lika gärna låtsas som att problemet inte finns över huvud taget 🙂
Nu MÅSTE jag göra läxan. Hahahah. Hejs 🙂

Fuji, fuji.

Så, trots att min mage förvandlats till djävulens sändebud och torterat mig i ca 2 veckor, var jag fast besluten att följa med och klättra uppför Mt Fuji tillsammans med en grupp folk från share houset där jag bor. Vi begav oss i söndags morse, beväpnade med regnkläder, mössa, vantar, varma kläder – tja, så varma som jag nu kunde ta med mig eftersom min packning från Sverige enbart valts ut med sommar i åtanke, vatten och en påse fylld med snacks från Daiso, ficklampa, vandrarskor som jag panikköpte på Don Quiote tillsammans med en ordentlig ryggsäck… Sammanlagt lade jag ca ¥10,000 dvs ungefär strax under tusen kronor, på utrustning, sen tillkom kostnaderna för själva resan och sova i huten uppe på berget. Dyrt med äventyr.

Mina rädslor inför klättringen var bland annat att inte få tag på mat jag kunde äta, att jag skulle få höjdsjuka, att jag helt enkelt inte skulle orka gå upp eftersom jag hade så grymt ont i magen. Men jag tog mig upp! Jag kan knappt tro det själv. Det var bland det värsta jag varit med om, att klättra uppför ett fucking berg med grymma magsmärtor och yrsel, en otrolig sömnbrist, regn, kyla och gud vet allt. Den där huten vi sov i var så sjukt dålig att man knappt kunde tro det, folk sprang in och ut hela tiden och en av oss i gruppen blev dålig, förmodligen av höjdsjuka, så jag kunde inte sova dels pga var orolig för henne men även för att jag hade så sjukt ont. Det var helt overkligt.

När vi väl började nå toppen och solen långsamt steg så blev allting värt det. Det var en utav de mest fantastiska upplevelser jag någonsin varit med om, och jag längtar redan efter nästa gång jag kan göra om det. Då ska jag vara ännu mer förberedd, mer vältränad, ha med mig både mer mat och mer vatten och viktigast av allt att jag tänker aldrig mer bestiga ett berg med en mage som är lika kaos som den var nu xD Det var den framför allt som befläckade min upplevelse.. Och sömnbristen då, men den går inte att undvika om man vill se soluppgången. Du måste helt enkelt vandra genom natten… Antingen stanna och vila några timmar i en hut halvvägs upp, eller klättra hela berget genom natten. Båda alternativen är dåliga och jag kan inte bestämma mig för vad som är värst. Att ha en hut att pausa i är i alla fall något mer sensibelt.

Här vill jag lägga upp bilder nu, men mina bilder är just nu fast i min mobil som ligger och uppdaterar sig själv här bredvid. Hoppas inte de försvinner i uppdateringen… Då avlider jag xD

Tog lite andra foton från facebook så länge som andra personer tagit:

13680677_10154402861844595_6327451135332866796_n13912496_10154402852059595_8918363909259772944_n13912876_1231774856844870_8945775483535081057_n13920858_10154402852329595_15749380826230977_n13935130_10154402852394595_956676787653870219_n

This is life. Jag kan inte formulera i ord den stoltheten över mig själv som kom när jag tog mig igenom det. Helvetet ner var en annan femma… Så många i vår grupp som mådde dåligt, och jag och Rei blev kvar sist uppe på berget för hon var så dålig att hon knappt kunde gå. Det var himmel och helvete, det där dygnet på Fuji.

Oh, somebody

Can anybody find me somebody to love?

Det är nu tre dagar sen jag såg GACKT. Jag saknar honom. Jag vet att andra GACKTfans förstår, men de som inte förstår, kan de någonsin fatta? Hur det känns att vakna, ta på sig kläderna, äta frukost, göra sig i ordning, virra runt lite, dubbel- och trippelkolla att man verkligen har med sig biljetterna (biljetterna!!) och sätta sig på ett tåg, vänta, vänta, komma fram, se folket, få en pil POFF i hjärtat och pulsen går upp, man hör hans musik spelas och man brottas med sin vilja att köpa allt som finns i merch-shopen, pulsen går upp ännu lite mer och man väntar, väntar, kan se lugn ut på ytan men rätt som det är får man små mini-ryck och bara omg jag ska se GACKT ffs, is this really happening!!!. Man väntar lite till, skiljs från sina pengar och köper sitt merch till slut, blir insläppt, hittar sin sittplats eller försöker tränga sig längst fram i publiken. Blodet känns som det injicerats med något sprakande silvrigt som är gjort av stjärnstoft för det rusar genom ådrorna på ett helt annat vis i vanliga fall. Han är sen, men plötsligt släcker de ner och BAM nu är det inte bara en liten POFF utan nu känns det som en käftsmäll, det är nu det händer, shit, det känns som att bli träffad av en truck. Du glömmer allt, reser dig upp och kan inte tänka, blicken är fastnålad på scenen och där, där är han. Den stora, feta idioten GACKT med alla sina dumma idéer och stora ego. Han står där och ser ut som han stigit ned direkt från dina drömmar. Han öppnar munnen, hjärtat sjunger i bröstet och det finns inget annat än nu, nu, nu.

Kan livet vara så här bra?

Kan livet vara så här fantastiskt, underbart, lysande magiskt?  ♥

Jag hade aldrig ens kunnat önska mig det här. Det är mer än vad jag någonsin bett om. I should be smiling, after all. Jag är ju den lyckligaste personen på jorden.

And he will be my forever reason to smile ~

Allt har vänt

Upptäckte nu att senaste gången jag skrev så skrev jag ett klagoinlägg. Nåja. Detta ska bli en GACKT-rapport så det blir ingen klagan det inte 😀

GACKT. Ja.

Nu har jag sett GACKT. Igen!! Två gånger till och med xD Kan knappt tro att det är sant.

Gackts ”Last Visualive – Last Moon”. Eftersom jag inte sett hans tidigare visualive eller Moon saga historier så visste jag inte vad jag hade att vänta mig. Folk hade skrivit att det ibland förekom ID kontroller vid ingången, så jag var så sjukt nervös när jag skulle gå in. Och jag var ensam! Inget Gackt-gäng att peppa med denna gången, bara mina egna fjärilar i magen som blev större och större ju mer jag tänkte på att ja, nu, idag, så finns det en chans att jag får se Gackt.

Och sen började jag stressa upp mig över att jag inte skulle kunna hitta konserthallen, eller att jag skulle åka fel, eller bli sen.. Eller att biljetten inte skulle vara giltig.. Ja, ni vet ju hur många saker man kan oroa sig över när det kommer till att gå på en Gacktkonsert.

När jag väl kom dit så såg jag omedelbart en massa kvinnor i 40, 50-årsåldern med Gackt-t-shirts, Gackt-hoodies, Gackt-kassar och massa annat xD Jag kom dit ca 20 min innan dörrarna öppnades och väl inne så ställde jag mig i kön till merchandise och köpte ett dyrt linne. Jag funderade på att köpa mer men allt var så dyrt, och det fanns så otroligt mycket grejer! Parfym, solglasögon, superdyra smycken… Det kändes som han ansträngt sig en hel del för att försöka mjölka ur sitt namn och kändisskap på så mycket som möjligt vilket gjorde mig lite vankelmodig.

Platinum Egoiste svävade i luften över hela lokalen. Jag undrade först om jag inbillade mig men det kändes starkt även inne i själva hallen.

Jag flydde från kapitalist och konsumtionsmarknaden där ute och gick in i hallen och satte mig på min plats. Efter att ha suttit där ett tag så upptäckte jag att det inte var min plats xD såå då fick jag leta rätt på det som var min faktiska plats och konstaterade att jag satt sjukt nära scenen, snett åt höger på tionde raden.

Ja. Sen var det lite videoklipp med Gackan utklädd till Samurai (nu behandlar jag inte den historien med särskilt mycket vördnad haha, eftersom jag inte känner till den.) och sen kom Gackt på. Åh herregud. Det var precis som vanligt, adrenalinet, lyckan, det kändes som att komma hem, började nästan gråta när jag såg You och Chacha… Mina ”familjemedlemmar” som jag saknat så länge. Jag var så till mig av lycka att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Tog stöd mot stolsryggen framför och insöp anblicken av honom. Och ändå var han så långt borta! Jag förstod inte hur lyckligt lottad jag var under YFC-konserterna med Gackt på bara några enstaka meters avstånd…

Åh Gackt ♥

Åh, dessa nya minnen som så snabbt förvandlas från upplevelser till skuggor i det förflutna, en passerad tid. Hur kan några timmar gå så fort? Hur kan något betyda så mycket och lämna så starkt intryck att man minns det i timmar, dagar, veckor efteråt, trots att det aldrig kommer hända igen?

Första konserten var ett glatt återseende som värmde mitt hjärta, fick mina ben att bli svaga och fick mig att sväva på moln.

När jag återkom dagen efter så grät jag i princip hela showen igenom, jag visste hur stor saknaden skulle bli. Jag mindes hur det är att gå vidare, jag kände hur lång tid det var sen förra gången, en kort snabbis på Yohios konsert, vad är väl det att leva på? Det var utmattning och ett krossat hjärta för hur mycket han än älskar sina fans så är det ändå en ensidig kärlek min relation till honom består av.

Men gud! Fokusera på de fantastiska detaljerna istället för att börja svamla sentimentalt om dina fangirls-svärmerier, Mimmi! (jag är förkyld och som vanligt helt miserabel.)

Jag har sett PS. I love you live.

Jag har sett Returner, Ride or Die, Mirror och U+K live. Jag kan dö lycklig nu. Hahaha. Åh blir så frustrerad över att en bloggerska jag länge följt och beundrat uttryckte sig såhär om showen ”..och sen fick vi genomlida ännu ett framförande av Mirror och U+K..” för det var definitivt höjdpunkten för mig! Som jag stirrat på datorskärmen och fantiserat om att se de låtarna live (när han trillar av scenen, hahaha) och nu har jag gjort det ♥

Jag blir helt stum.

Jag fattar inte att det kan rymmas så här mycket lycka i ett enda liv.

Att man kan bli svept away så mycket av en enda man som man aldrig ens yttrat ett ord till.

Att något sånt här kan födas år 2010, fortgå år 2011, leva på sparlåga under 2012 och bara få några korta ögonblick under 2013, nästan försvinna helt under 2014 och 2015, för att sedan blossa upp precis lika strålande, underbart, skinande som aldrig förr, nu år 2016.

2015 trodde jag var mitt ”maxår”, att det inte kunde bli bättre än så! Men det här kommer gå till historien som världens bästa år! Kan inte fatta vilket jävla amazing fantastiskt liv jag lever!! Det är bara maj än så länge men jag har redan sett G TVÅ GÅNGER! Vem vet vad resten av året har i beredskap åt mig?

Jag har ingen aning om hur mitt liv ser ut i höst men jag vet att oavsett vad som händer så kommer det bli riktigt, riktigt bra ♥

Att följa dåliga idéer

Att följa dåliga idéer, står det som rubrik i utkastet, och ingenting i texten. Jag tror jag menade att skriva detta förra gången i veckan när vi satt nere i matsalen och bestämde oss för att ja, vi är bakis. Ja, vi har grov sömnbrist sen förra natten. Och ja, det vore förmodligen ett oerhört dåligt beslut att gå ut och festa hela natten igen. Men… vi gör det ändå. Och så drog vi till Ageha med Sebbe och So som jag träffade förra sommaren. I know what you did last summer. Japp, har i princip återberättat hela förra sommaren minut för minut för stackars Zakaria och Linnea som jag hänger med. XD

Vi drog dit med dem och ett gäng halvdryga amerikanare. Och upplevde äntligen den famösa Ageha med fem dansgolv. Eller – det femte var mer som en uteterass med en pool, som det var förbjudet att bada i. Fråga min inte vad meningen med en pool är som man inte får bada i, för det låter som det mest onödiga som finns i mina öron xD Men antar att bad och alkohol är en överlag dålig idé så såå konstigt är det ju inte.

Mitt bästa minne är helt klart när jag sitter med Linnea som köpt vatten till mig och nästan typ gråter av smärta (hade mina svarta högklackade skor på mig – båda nätterna i rad. Ännu ett dåligt beslut.) och trötthet och verkligen, verkligen vill att vi ska åka hem. Och då kommer So förbi och bara hey, vi ska ut på terrassen nu för solen håller på att dra upp. Och ni förstår ju vilken underbar idé det var. Maroon 5’s ”Sugar” spelades precis när vi kom dit. Kallt som satan i bara tunn klänning en aprilmorgon nere i hamnen. Solen som sakta tar sig förbi molnen och upp på den väntande himlen. Havet ligger grått därunder. Skyskrapor i fjärran. This is what I’ve been waiting for. Hela natten kändes som ett väntande på att huttrandes och slitna som satan få stå och se solstrålarna sakta spridas över skyn. Den nya dagen hade börjat.