Ro

För första gången på väldigt länge så upptäcker jag att jag trivs i Oskarshamn. Jag njuter av att komma in i mitt rum, dra på mig myskläderna och sätta mig en stund framför datorn innan det är dags att sova. Jag har inrett med tavlor, gardiner, böcker och klänningar på väggarna som gör mig på gott humör så fort jag ser dem. Jag har ställt sängen så finurligt att jag precis når att sätta mina frusna tår mot det heta elementet, och bullat upp med ett antal kuddar som jag ligger och vräker mig mot. Jag har till och med hängt upp ett vackert vindspel (eller vad heter det?) och lite snäckor och ljus inne på vår toa.

Jag jobbar några dagar i veckan och resten spenderar jag med vänner, familj eller bara tar igen mig på rummet.

För första gången på riktigt så känner jag att jag kan stanna. Att ett liv här inte bara är möjligt, men även skulle vara trivsamt. Jag tror jag skulle kunna vara glad här. Jag är väldigt glad just nu. Jag skulle kunna ta ett fast jobb – jag har det mitt framför ögonen på mig – och det skulle vara ett bra jobb. Casha in runt 16, 17 000 i månaden, hålla nere utgifterna, och spendera fritiden på samma sätt som jag gör nu. Det låter som en väldigt görbar framtid. Det känns så verkligt att jag nästan kan ta på det. Och tanken på det lockar.

Men jag undrar om det är just för att tändstickorna som ligger bredvid ljusen på toan kommer från Kanarieöarna, vindspelet ger mig minnen från Uppsala, gardinerna kommer från Japan, och klänningarna som hänger på garderobsdörren har sina egna historier och äventyr: Rött – Spanien, Turkost – Tokyo, och Blått – Australien. Tavlorna kommer från Barcelona, Teneriffa och Virginia Beach. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig ett liv utan resande.

Så först ska vi väl se om vi lyckas ta oss tillbaka till Japan. Det här får väl vara min plan B… Ett halvår går trots allt fortare och fortare ju äldre jag blir.

Längtan efter en sagolik natt

Jag gjorde nåt jag kanske inte borde gjort, jag gick genom stan på väg mot tåget och kände höstens hopplöshet och tristess hänga över mig. Jag ville verkligen prata med Malin, Alice eller Liza. Så jag skickade iväg ett kortfattat sms och nu väntar jag på svar. Men, den här otrevliga känslan i magen kanske äntligen försvinner. Jag avskyr att vara ovän med folk och har känt mig elak och ensam sen tre veckor tillbaka. Jag kommer kanske fortfarande känna mig ensam men inte elak. Oavsett om det nu var jag eller dem som agerade fel, så har jag nu tagit ett litet steg för att återknyta banden, och kan de inte göra detsamma har jag verkligen inget mer att göra eller säga dem. Det är upp till dem nu.

Och förlåt mig, framtida Mimmi (och eventuellt folk som kikar in här), för att jag ältar det här i det oändliga och knappast bloggar om något annat. Men både jag och du vet att det här är mitt andningshål där man kan älta vad man vill tills det inte behöver ältas mer 😉 Jag bara önskar att jag kunde skriva om magiska kvällar igen. Men även om livet i sin helhet blivit mer magiskt så var det länge sen jag rörde mig i en dröm. Och mitt pass är borta. Jag vill ut i världen och befinna mig i en drömvärld igen… Andas luft som känns så levande att man vill bevara varje minut, känna sömnbristen förvandla omgivningen till en färgrik hallucination och önskan att vilja bevara varje minut. Låta det smälta samman med ens sinne så att det färgar av sig på en själv så att man aldrig blir sig lik.

Den där vandringen hem genom spanska gränder, röda blommor på vita murar. Den är långt borta nu.

Saker har hänt

69 punkter kvar, 32 grejer avklarade – the bucketlist är uppdaterad.

Jag har:

→ Flyttat till Uppsala och därmed bort från Kalmar län. ”Flytta hemifrån” var en egen punkt så den fick också bli avkryssad ^^

→ Twittrat till Marian Keyes och fått min tweet favoritmarkerad av ingen annan än hon själv. Det fanns inte med på listan innan, men var så awesome att den fick en punkt 😀

→ Jag har röstat i EU-valet och planerar att rösta i riksdagsvalet i höst.

→ Tydligen så hade jag inte antecknat målet ”Se Gackt en fjärde gång” på listan, så det skrev jag dit också eftersom jag gjorde det i höstas, på hans gästframträdande under Yohios konsert 🙂

Det roliga är att jag ändrar hela tiden vilka punkter som står med allt eftersom jag får nya idéer och stryker gamla grejer som inte låter roliga längre, så jag vet inte hur jag ska mäta mina framsteg med listan, förutom att räkna antal avklarade punkter xD Men en sak är säker och det är att listan kommer följa med mig i många år framöver medan jag långsamt jobbar mig fram mot mitt drömliv ^^

whyyyy

Varför loggade jag in mig på lnu:s hemsida för att sitta och vältra mig i mina misslyckanden? Sitter och stirrar på kurserna som stirrar tillbaka i hånfullt rödmarkerad text. Endast den första är välsignat grön men ger väldigt lite tröst. Jag känner mig som en idiot. Och den gamla envisheten – så jäkla svårt kan det väl inte vara – dyker upp och gör sig påmind, den envisheten och min oförmåga att borsta av mig ett litet felsteg som gjorde att jag inte slutade direkt utan fick kurs efter kurs att byggas på i rödmarkerat istället för att stoppa fiaskot medan tid fanns.

Ugh. Jag blir tokig. Tänker, jaja, men den och den kursen var jag ju faktiskt inte allt för långt ifrån att klara man kanske skulle.. innan hjärnan skriker STOPP STOPP nuuu lägger vi ner det här va. Släpp det, se framåt och gå vidare. Du har precis påbörjat ytterligare en utbildning, se till att ta hand om den först va och sen får vi se? Okej? Det vore ju jäkligt härligt att sätta de där poängen som grämt mig så länge men det känns ju lika troligt som att jag plötsligt skulle bli modebloggare.

Jag tillbringar för mycket tid med att tänka och för lite tid med action.

På samma sätt som jag typ gav upp inredningen i det här rummet så fort sängen var hopmonterad av Joel och böckerna på plats i bokhyllan. Vårt rum är en katastrof och utanför hörs byggarnas oväsen, på natten skiner starka byggarbetslampor in genom vårt fönster och glasdörr till den (ännu ofärdiga) balkongen. I morse hördes ljuden av en dammsugare i rummet ovanför och jag kan inte säga att jag uppskattar de aspekterna av lägenhetslivet något vidare. Att pendla med tåg som verkade så spännande har redan fått mig att sentimentalt minnas Oskarshamn-Kalmar-bussarna (som jag för det mesta suckade och stönade över att behöva ta, uppfatta mig rätt, jag är glad över att vara här).

Det ska bli skönt när januari, februari är slut och peppen kommer åter 🙂

4th time.

Yeah. Ja, jo.

Jag har sett GACKT live fyra gånger nu. Det värmer i magen och lockar ett leende till läpparna.

Trots att det var YOHIOs konsert och GACKT bara skulle vara gästartist, så beslöt vi oss ganska fort för att gå. Vissa, som Liza och Alice, köpte biljetter omedelbart, jag var lite mer försiktig med att vänta på bekräftelsen att han faktiskt skulle dyka upp, och Sandra och Markus var väl de sista av oss att köpa dem. Biljetter till YOHIOs turnéavslutning i Annexet 5e oktober (Annexet? Vad är Annexet? Jo men tänk, det var ju Globen! Hihi!) samtidigt som vi resignerat tänkte och sa till varandra: Vad gör vi inte för den här mannen? x) Den här knäppa japanen som gör så sjukt bra musik och som vi alla någon gång varit lite förälskade i.

Jag beslöt mig hastigt och lustigt för att åka hem en sväng innan the Big Day, och tog sedan sällskap med Sandra på Swebus långa, oändligt tråkiga resa upp till Uppsala. Härligt att få skvallra lite med min barndomsvän och peppa konserten! I Uppsala fick vi som lovat sovplats hos underbart trevliga Hanna och Lovisa, vi hann med att diskutera YOHIO, GACKT, äta tacomiddag och kolla på Junjou Romantica under helgen. Lovely! ^_^ Jag och Sandra passade även på att träffa HP-Malin som jag inte sett på evigheter, och vi tog oss en titt på hennes superfräscha studentlya under fredagen!

Then. Lördagen när konserten skulle gå av stapeln. Vi fnissade och stressade upp oss kvällen innan så pass att vi beslöt oss för att ta ett tidigare tåg på morgonen för att få en bra plats i kön och publiken. Tyvärr vimsade vi bort Alexandra som vi skulle träffat på stationen i Uppsala pga brist i kommunikationen och allmänt OMG-Gackt-blackout i våra hjärnor, utan vi fick möta upp henne på centralen i Stockholm en timma senare istället när vi äntligen lyckats få kontakt med varandra. Ett kallt och blåsigt Stockholm mötte oss när vi gick av vid tunnelbanestationen, och när vi hittat dörrarna till ”Annexet entré 3” som det stod på våra biljetter uppstod minst sagt antiklimax. Det var inte en kotte där, vad sjutton var det fråga om? Bara några enstaka skräp flög omkring på backen.

Efter att ha frågat i en reception fick vi situationen klar för oss, det var tydligen entré 6 som gällde och när vi hittat den kändes allt genast mycket bättre! Folk som satt på filtar, små tjejer i rosa kjolar sprang om kring. Yes!

Köa är något speciellt. Som jag sentimentalt tänkte medan vi satt där och frös rumporna av oss och benen domnade bort; Köa är essensen av att leva i nuet. Du kanske fryser, du blir rastlös och får tråkigt, men du kan ändå inte tänka dig att befinna dig på någon annan plats i hela världen för du vet att nu, snart, händer det som du väntat på så länge och inom några timmar kommer du stå där, i publikhavet, och le och skratta och sjunga med och önska att tiden skulle stå still.

En liten tjej hade kommit från Österrike (? Did I get it right now?) med sin pappa för att gå på konserten, och eftersom hon inte hade någon att köa med fick hon sitta med oss. Snälla vi är, vad? Tyvärr var det kanske lite mindre snällt av oss att hela tiden sitta och tjattra på svenska, men så kan det bli xD

Det var ett fulländat köande, ett perfekt köande med alla nödvändiga ingredienser. Sittande på gatan. Stela leder efter sittande på gatan. Små utflykter för att gå på toa och hitta mat. Pommes för mig. Jag avskyyyyr kyla så tillbringade en ganska stor del av väntetiden inne på Globengallerian intill för att värma upp mig för att inte dö helt. Jag fick t.o.m. äta rester! = Happy Mimmi ^_^ Som the Queen of Leftovers är rester en viktig aspekt av utflykter och köande, och när jag fick resterna av Alexandras take away var lyckan gjord!

Vi åt också choklad och frukter, kanelbullar och festis för att hela tiden fylla på med energi (och för att man inte fick ta med sig mat in xD).

Vi fick efter någon timma eller två varsitt nummer på handen, mitt var 135 vilket gjorde mig nöjd. Det hade gärna fått vara ännu lägre of course, men med tanke på omständigheterna tyckte jag det var ett fint och bra nummer ~ ^^

Vid fyratiden eller så blev kön väldigt orolig och alla började ställa sig upp och långsamt pressa sig framåt av nervositet och rädsla för att förlora sin plats. Efter en dryg timme då vi blivit inkuffade mot väggen och med en hel del folk bakom oss fick vi alla som stod längst fram i kön (som blivit enorm, vilket jag chockat insåg när jag tittade bakom mig) varsitt knallrosa band om handleden. Yay! Jag älskar band! Senare la jag märke till att det stod ”We were here first – Robbie Williams super fanzone” på dem. Wtf xD Verkar som det var något överblivet skit vakterna beslöt sig för att sätta på oss som varit korkade nog att köa i timmar för att veta vilka vi var xD

Sen, så kom Stockholms-Malin dit en stund och hälsade på mig! Hon kunde rapportera både det ena och det andra och hade med sig ytterligare en påse pommes till mig som kände att krafterna började tryta. Så medan jag stod tryckt mot gallergrinden jag lyckats åla mig fram till och vräkte i mig pommes, berättade hon att hon hört G och Yohio repa på vägen. OMG! Ångrar att jag inte övergav kön för att kanske ha fått en chans att höra dem, för att tjuvlyssna på rep med artisten du älskar, det är fantastiskt. Hursomhelst, hon kunde inte stanna allt för länge och jag snirklade mig snart tillbaka till Sandra, Lovisa, Alexandra och våran lilla adopterade tjej för att efter ytterligare väntan blev vi slutligen insläppta. Eftersom vakterna uppenbarligen bestämt sig för att behandla alla oss som kom först som treåringar så fick vi gå på led och återigen sitta ner (på rad) och vänta. Gud, vad fel och …fel det kändes att ett gäng vakter stod och hojtade ”gå lugnt och stilla så att ingen blir skadad!” och ”sitt nu ner och försök inte smita före i ledet!”. Jesus. Vi tittade oss noga omkring bland alla småglin för att vara säkra på att vi inte råkat gå in på ett dagis istället för globen.

Under hela denna tiden väntade vi också på Liza, Alice och Markus som lovat dyka upp. Men vid varje tillfälle de skrev ”Nu kommer vi!”, så rörde sig kön framåt. Det var helt enkelt lönlöst eftersom de kom så mycket senare än vi, och mycket tråkigt då jag hade sett fram att köa med dem precis som på gamla dar.

Vi ångrade i alla fall oss inte ett ögonblick över att vi köat så länge när det visade sig att det fanns två kravallstaket, ett framför scenen och ett lite längre bak, så att alla de som köat längst fick gå längst fram och stå vid det första medan den större massan fick trängas bakom det andra! Moahaha, det var verkligen en tgrevlig överraskning och lön för vår möda!

Sen började konserten. Med YOHIO. Ja, det var ju hans konsert. Och vi tjoade lite halventuastiskt, och väntade, och väntade. Massa Yohio fick vi se. Slutligen kom äntligen det ögonblick som fick mitt hjärta att börja galoppera – Yohio öppnar munnen och säger något i stil med ”och nu har jag en väldigt speciell överraskning åt er” och man, energin som byggs upp i en publik och all väntan, förväntan, adrenalinet som rusar till när man bara hinner tänka en tanke ”nu jävlar! Äntligen!!” innan allting får en att bara öppna munnen och skrika rakt ut.

Och upp på scen kom han. Vår GACKT. Det var så jävla sjukt alltihop och vi skrattade och skrek ”GACKTO!!” gång på gång för att visa att ja, det är för din focking skull vi dykt upp här ikväll!!

De körde sin duett. Det var awesome.

Sen, sen gick han av. Och jag förvandlades till en hundraprocentigt äkta fjortis som bölade, hulkade och grät. Vi pratade lite med en tjej framför oss när vi satt vid scenen och väntade på att konserten skulle börja, hon berättade om sin kompis som varit med i den där Justin Bieber-videon på youtube där några hysteriska tjejer bölade och grät för att de inte fått se honom vid hotellet. ”buäh, vi känner oss så himla sviiikna, jag tänker inte gå på hans konsert längre!” var väl ungefär så de tjöt. Det var ett tag sen, men kanske för att vi just pratat om det, så var det den videon som dök upp i skallen på mig när GACKT trippade iväg från scenen. För i helvete, här hade vi peppat, köat, lagt massa pengar, åkt dit, och vi får se honom i vad som kändes som en halv jävla minut? Jag förstod precis hur fjortisarna känt sig. Sviken, det var precis rätta ordet det. Hur kunde han svika oss på detta sättet?? *dramatiskt tonfall* Jag bölade och tjöt i över en låt efteråt, sansade mig till slut generat och stod tyst i publiken. Försökte tänka jomen, han kanske dyker upp igen, konserten är inte slut än, men det gick halvdant. Fick sms-kontakt med Liza: Det här suger fan! Skrev hon. Jag vandrade bakåt och spanade över det andra staketet tills jag fick syn på dem. Tog fram mobilen igen. YOHIO babblade på om något på scenen och jag stirrade hatiskt på honom. ”Sluta prata o ta fram Gackt för helvete!” smsade jag till Liza. Hon svarade, och när jag står och tittar på mobilen hör jag ett samfällt skrik från publiken framme vid scenen. Tittar upp, och nog fan står GACKTjäveln där igen på scen xD Dör lite smått och medan han pratar kutar jag fram och knuffar folk åt sidan, klättrar över stackars Lovisa för att hamna mitt i mellan Alexandra och Sandra, och så står vi där, skriker, hoppar och sjunger. En låt till fick vi, sen gick han. Han gick och han kom inte ens tillbaka med alla andra som kom upp på scen i slutet för att tacka och buga efter ytterligare massa Yohiolåtar. ”business” sa YOHIO att han var upptagen med. Bullshit, din svikare, tänkte jag. Som Alice sa: Vadå, fick han akut diarré eller?

När allt slutligen var över mötte vi äntligen upp Alice, Liza och Markus. Oh, the joy! Det är lustigt, den där känslan man får, trots att vi pratar så sällan med varandra blir jag lika glad varje gång jag träffar någon i vår galna ”Gackt-familj”. Den utökades också, eftersom jag träffade på två norskor som Alice/Liza? haft kontakt med förut, så lilla ”familjen” bara växer 🙂 Vi ställde oss på typiskt fangirl-manér och väntade vid en gate som de fått nys om att han skulle dyka upp vid efteråt, men då Lovisa, Alexandra, jag och Sandra skulle vidare till Uppsala fick vi ge oss av innan the Man dök upp. (Vilket han enligt uppgift gjorde i en Yohio-bil efter några timmar xD)

Sen, efter en helt awesome helg fylld av möten med så många fantastiska personer att det knappt går att fatta, så var vi på väg därifrån.

Haha, det har tagit mig hela dagen att skriva detta då jag blivit avbruten hela tiden, och tänkte förut att jag skulle skriva ”Åh, jag får ju inte glömma.. ” men jag har glömt vad jag inte fick glömma! Så typiskt mig xD

Åh! Nu kom jag på det! xD Det var ju nästan det bästa på hela konserten och fyllde mig och alla andra med hopp – en av GACKTs sista kommentarer. Han sa ”Sweden, see you soon.” See you soon. Hittils har han inte brutit några av de löften han gett – förutom det där om att han skriftligen sagt att han ska göra en tour i USA snart och det har ännu inte hänt – på scen, så jag litar till fullo på hans retsamma kommentar och kan bara vänta och hoppas att han avslöjar snart vad han menar! Jag och Sandra har börjat fantisera lite om att besöka Japan nästa sommar, men jag kan ju inte åka till Japan om GACKT kommer hit! Skulle dö om vi gick om varandra på det sättet, så funderar nästan på att avblåsa hela vår fantastiska plan bara på grund av de där få, vaga orden xD Gackt alltså, du styr hela mitt liv ibland xD

Men, nu har jag i alla fall fått se honom på scen och höra hans underbara stämma i verkligheten inte mindre än fyra gånger, och jag är så otroligt tacksam för att jag fått dessa fantastiska chanser, ögonblick som kommer vara glödande minnen i flera år framåt. ^_^ Fyra gånger.. Det känns som en jäkla fantasi 🙂 minns fortfarande de där gångerna jag som tonåring låg och grät i sängen för att jag trodde att jag aldrig skulle lyckas gå på någon av hans konserter, och nu är jag här.

Här och nu och det gör mig så jävla glad.

How do I want to live? How do you want to live?

Living has become too much of a conceptualized term. Eat ecological food. Dress properly. Stick within the cultural frames. Get a career! Where in all this do all the important questions get to be answered? Understanding why we smile or a spontaneous burst of energy leading to dance or tears. On a somewhat considered trivial wonder and daydream when on the way to work? Why are emotions being taken into consideration as rarely as we get to hear positive stories on the news in our society?

We like to say that we live in a free society but all of us know the model of treatment thrown in our face if we react to conditioning. A lesson in moral saying something like: ”When I was your age, we all had to work hard and do this and that!”, immediately jamming the natural evolution of a person who is not so confident. Where and when are we to be allowed to really explore the value in being a human being? My own understanding is that it is a journey which you have to fund yourself. There’s not many people who really want to clap your shoulder and say: ”Go on a discovery through your own body, mind and spirit!” as they probably never tried themselves or only started but never went the whole way.

The responsibility is ours to find what song our heart wants to sing. There are guides who can point you to a path but following someone else’s path is a deviation from your own composition. Follow the small clues. That which makes you giggle when you’re alone. Your daydreams. Your intuition. Your very own emotional compass which takes you on a journey free from cultural and biassed notions.

Our lives can be a result of ingenious artwork or a lobbyist’s file. The choice lies in our own hands and how far we dare to deviate from the opinions of the masses.

Zdravko Stefanovic

I’m in the O-town

Back in Oskarshamn for a week. Sen Falun, sen, vem vet? Blev sjukt glad idag då jag hörde av Joel att han kanske får praktik i Uppsala i höst, och i så fall drar vi troligtvis dit. Eller ja, han gör det och jag förmodar att jag följer med! Såå.. Kanske dags att börja kolla upp vad man kan göra med sitt liv i Uppsala. Utbildningar? Jobb? Mina tankar går onekligen till receptarieutbildningen, som förutom i Kalmar också finns i Uppsala.. Anyhow. Jag har tid att fundera på det sen, det var ju inte det jag skulle blogga om nu!

I lördags landade jag och Therese på Kalmar flygplats efter en helt underbar, galen, flummig, fantastisk vecka i Side, Turkiet. Det kan möjligen vara ett av mina dummare beslut att åka iväg på festa-supa-charter och bränna upp en hel del pengar när jag inte har en aning om vad jag ska göra och hur jag ska försörja mig i höst, men åh!, vad kul vi haft. Minnena som vi skapat GÅR inte att mäta i pengar. Nattbad, drinkar vid poolen, forspaddling, fylleshopping, god mat, varma medelhavet, bada i 16-gradig flod när det är 40 grader i luften, billigt vin, solen som bränner på våra axlar när vi lever i nuet, för stunden, andas och bara är.

Vad ska jag skriva?

Hur ska jag bäst förmedla den sällsamma lycka som spred sig i min kropp när vi färdades på små krokiga, okända vägar halv fyra på morgonen?

Ögonblicket när vi kastade oss i det varma, mörka medelhavet med en stjärnbeströdd, oändlig himmel ovanför?

Hysterin som uppkom i chipsgången när vi skulle fylleshoppa! Vi skrattade så vi höll på att trilla omkull och efter en stund kommer tre anställda för att se vad det är frågan om. De passerar oss, ger oss misstrogna blickar och vänder åter mot kassorna. Säger till sin kollega: We found them…

Jag trodde inte det var möjligt att skratta så mycket under en vecka. ”Deckorys”, ”DaVinci-låten”, ”Harregoood”, Thrift shop…. och ”veckovilda” har vi sannerligen varit!

Tack för en underbar vecka Therese ♥