Det här året startade verkligen på sämsta möjliga sätt men trots det har jag haft några riktigt, riktigt bra dagar under januari. Life’s good. Sandra kom hit för en vecka sen. Igår var Matt, Sophie, jag, Brice, Fredd och Dimitri från huset på Sumobrottning. Det var jättekul! Och i fredags firade vi Matts födelsedag. Och i måndags var jag och Xandra på DADAROMAs konsert i Ikebukuro, och sen gick vi på karaoke i två timmar. Det är härligt med lite liv och rörelse igen 🙂 Moments that make me feel alive ^^

Jag och Brice fortsätter vårt haltande förhållande. Jag försöker glömma saker han sagt som jag tagit hårt, och istället minnas fina saker han sagt:

-I don’t tell you this enough. I’m glad that I met you and I appreciate all the little things you do for me.

-I’m going to cry when you leave.

And the fact that he told me that he did the exact same thing to his ex when they were together actually makes me feel like I’m kind of important to him, despite all our struggles with making things work. Jag läser om och om igen att om man har så mycket problem som vi har så är det inte värt det, och jag inser ju själv att det inte är hållbart att förvandlas till en sån typ av person som jag blir med honom, när min osäkerhet pga hans lack of bekräftelse driver mig till svartsjuka, klängighet, despair, tjatig, småsint etc… Men det är så svårt att INTE älska honom. Hur gör man för att hindra sitt hjärta att klappa fortare, och inte binda sig till människor? Återigen är det acceptansen som gjort att jag fallit. Att han inte blir sur när jag är grinig. Att han beter sig som att alla mina konstiga nycker är helt normala. Att han själv trodde att vårt förhållande hade en minimal chans att fungera, men att han ändå bestämde sig för att ge sig in i det.

Hur kan man sakna något man aldrig haft?

He did warn me, after all. Still so, I feel unprepared with this pain hitting me.

”If you’re wanting me to fall for you, that’ll never happen. I’m too emotionally involved with my ex for that.”

And then, later today, I mean yesterday, has it already been a day? Will time pass no matter what, slowly making this less and less important? I’m not ready to move on.. To be honest I think I was never ready for this man to enter my life anyway. So much pain, so many tears, the bad moments outweighing the good ones.

I could see in his eyes how uncomfortable he felt around me. Not showing any kind of romantic affection.

I thought it was okay as long the past was in the past. As long as we was still here, with me. Men nu är han inte det, inte längre, han är med henne. Och nu har de börjat bygga på något igen.

Åh gud, det var dödsdömt från början. Jag vill bara hem…

Orken är slut

Det börjar närma sig slutet av September och det är tyfonsäsong här i Japan nu. Hela förra veckan var det regniga dagar och det avspeglar sig i mitt mentala landskap. Innan dess så hade vi ett sista ”sommarryck” med fina, varma, soliga dagar, och jag gav mig ut på joggingtur på morgonen, klädde upp mig och var allmänt hyped på livet, kunde knappt sova om nätterna ens och var galet förälskad i Brice. Hela tiden undrade jag när orken skulle tryta och nu har den tagit slut. Inte denna helgen men förra helgen hade vi vad jag nu när jag tänker tillbaka på den har döpt den till ”Helveteshelgen”. Allt började toppenbra och jag var sjuuukt glad över tanken på att spendera helgen på basen hos Brice och gå på deras Friendship Festival som han även skulle jobba på. Men, sen hände det ena efter det andra som förstörde stämningen och till slut satt jag där med gråten i halsen och var helt knäckt. Linnéa och jag har pratat mycket om det där med att man drar upp förväntningarna så jävla hårt att det till slut blir helt omöjligt att uppfylla, och minsta lilla sak som går snett gör att hela ens drömvärld går i kras och så börjar man störttjuta för något minimalt. För det första, så var jag dålig på att själv säga vad jag ville göra, vilket jag tydligen är väldigt kass på när jag umgås med Brice men jag jobbar på det. Det i sig gjorde mig retlig och irritationen bubblade inombords, jag var väl irriterad på både honom och mig själv som inte kunde vara samstämmiga. Sen, kom den riktiga blowen mot dagens frid – jag upptäckte att Gackt hade en show samma dag, men det var slutsålt! Ve och fasa. Hade ju dessutom redan sagt till Brice att jag skulle vara där så kändes lite väl rövhattigt att bara dra utan förvarning för att G kallar, haha. Åh, vad jag läxar upp mig själv för att jag inte hade eller har bättre koll på vad Gackan har för sig, så jag missar sånt här, men all info är ju för det mesta på japanska.. Jag begriper inte var andra icke japansktalande gaijins får sin information ifrån 😦 Anyhow, detta gjorde mig på så extremt dåligt humör, att jag knappt visste vad jag skulle göra med mig själv.

Sen kom som en kall dusch lite information från Brice att han tyckte jag skulle åka hem över natten för han oroade sig över att det skulle bli någon rumskoll och jag hade inget godkänt visitor pass på mig. Jahapp.  Det kunde han ju sagt från första början då tycker man. Där sjönk mitt humör ner de sista små hacken ner till botten på stegen. Vi promenerade runt i Fussa i tryckt stämning och jag kände mest för att ta till lipen. Gjorde en kraftanstränging och satte mig ner utanför en otroligt trivsam restaurang vi gick förbi, försökte öppna upp mig och förklara var orsaken till mitt dåliga humör låg och lyckades muntra upp mig själv, men efter att ha kämpat till mig ett glatt humör tillägger han att han ska jobba hela dagen på söndagen, och att vi kanske kan ses måndag kväll. Vilket i sin tur drog ner mitt humör i botten igen, för måndagen kändes evigheter bort och lika substantiell som de flesta vaga planer jag lyckas dra upp med den här mannen, som han sedan ställer in allt eftersom, när hans chef ändrar och styr om i hans schema. Mer eller mindre onårbar helt enkelt.

Modstulen och uttröttad av alla negativa tankar åkte jag hem, och som nämnt, förbättrades inte humöret på hela veckan som kom efter. När jag inte är i skolan har jag bara legat i sängen och ätit godis. Joggingturer på morgonen är glömt sen länge, det höll sig bara två veckor.

Igår var jag med Brice hela dagen, och vi var på bal i fredags, den borde jag egentligen berätta om i ett separat inlägg och slänga upp iaf en bild, men egentligen så höll den sig inom samma tema – ”saker som egentligen är helt onödiga och inte hälften så kul som man trodde det skulle bli”.

Så den dystra slutsats jag kom fram till i torsdags kväll kvarstår: jag och Brice är inte lämpade för varandra, vi har vitt skilda behov av en relation, det kommer aldrig fungera i längden utan kommer stanna vid en japanflirt, med så små förankringar att de kommer skingras som maskrosblad i vinden så fort någon av oss lämnar Tokyo, och sen kommer jag aldrig mer att höra av honom igen. Och så länge som  jag är tillsammans med honom så kommer jag känna mig ensam. För han får mig att känna mig ensam. Allt jag vill är att hitta en soulmate (för att använda ett löjligt uttryck) som vill göra precis det jag vill göra här i livet, jobba lite lagom mycket, helst inte alls, resa runt i världen och upptäcka nya saker … Ärligt talat så tror jag att vi är väldigt lika egentligen, eller jag vet att vi är det för typ allt vi säger är detsamma, men han jobbar ju så förbannat mycket att det funkar inte. Jag kan inte vara tillsammans med någon som jobbar så sjukt jäkla mycket som han gör. Jag förstår inte. Enda sättet det här skulle kunna fungera på är om jag hade jobbat heltid! Men jag gör ju inte  det! Jag har ju bara tre timmars lektion om dagen! Resten av tiden är ju friiitiiiid… för mycket jävla fritid för att inte känna sig ensam när ens pojkvän jobbar 247 och det är lite tunt på vänskapsfronten.

Jag borde aldrig ha lämnar Sverige i April, i Sverige hade jag kille, vänner och ett heltidsjobb x) (detta är mest på skämt skrivet). Allt jag har nu är en fet csnskuld.

Jag har känt mig väldigt ensam sen jag kom till Japan. Jag älskar Tokyo över allt annat och jag har fått en del personer som jag vill kalla vänner här, men till och från är det inte nog. Jag undrar ibland om jag är stark nog att klara mig själv? Vara Bara Mig? Jag vill ha min frihet, jag vill stå på egna ben…

Det här tumultet som pågår nu. Är det inte alltid något kaos på gång? Är det inte alltid svårt från och till? Bara sov. Gråt ut, och trilla ner i det där hålet. Tids nog kommer jag upp igen, jag har ännu varit lycklig lottad nog att inte ha större problem än att jag kan komma upp igen, om det tar någon timma eller någon dag när man är på kasst humör så är det okej. Gud. Måste vara okej att vara arg någon gång då och då. Lära sig mera saker om sig själv.

Godnatt. Imorgon ska det vara soligt väder. Jag hoppas det! Då ska jag springa, bada, h vackra kläder och vara glad.

Återbesök

Idag var det dags att bege sig till sjukhuset igen och nu sitter jag i skolan på min dator eftersom mobilen är sönder.. Skrev precis det här till Joel:

Måste bara skriva o berätta, är klar på sjukhuset nu och sitter i skolan med min laptop som jag släpade med mig haha, jag kommer kunna sova i natt för det är pga kortisonet som jag inte kunnat sova!! Så ska äntligen börja ta det på rätt sätt nu så det ska bli awesome 🙂 måste börja trappa ner på det också så det känns lite läskigt men GUUUUD så skönt med en engelsktalande läkare, jag kom ihåg att ställa alla frågor jag hade och har ett återbesök inbokat… allt känns bara så himla bra nu trots att jag bara sovit 4 timmar haha 🙂
 Och det är väl ungefär så jag känner. Jag är utmattad, snurrig av sömnbrist för jag låg uppe till två och pratade med Joel i natt och sen ringde klockan vid sex eftersom jag skulle vara på sjukhuset vid åtta, så jag har sovit fyra timmar i natt och resterande två veckor tillbaka i tiden har jag sovit mellan 5-7 timmar varje natt med massa uppvak, kunde inte förstå varför men jag hade problem med hur jag skulle ta min kortisondos, mitt älskade kortison som jag längtade efter det när jag mådde som sämst och hur sjukt mycket det har gett mig livet tillbaka nu… Jag tror på fullt allvar att om jag inte hade fått det, eller någon annan medicin, ja om jag hade levat på den tiden då man inte kunde diagnosticera och behandla ulcerös kolit som det nu verkar som jag har, så hade jag varit död nu eller iaf legat på min dödsbädd. Sååå det känns lite som att jag fått en andra chans och det gör mig så grymt lycklig att jag bara kan få finnas till, stå upp och gå ut och gå utan att vara i så svår smärta att jag tror jag ska tuppa av. Livet är fantastiskt. 🙂
Hur som helst, sömn var det ja, eftersom allt stod på japanska och jag är för styvnackad, eller bara rädd för att ställa till problem kanske, så frågade jag ingen japan om det utan läste bara 4 x 2 på tabletterna, eller ja, första dosen jag tog blev ännu mer fel för då hade jag blandat ihop det med en annan medicin som de också skrev ut, men efter ett dygn var jag i alla fall på det klara med vad jag skulle ta hehe även om det nu visade sig att jag tagit det fel, har tagit 4 på morgonen och 4 på kvällen men jag är ganska säker på nu att det stod 4 på morgonen och 4 till LUNCH på det där papperet, och det är därför jag inte kunnat sova! Och jag visste ju hela tiden att man ska ta kortison på morgonen, så, frågan är varför jag inte gjorde det! Ja jag visste inte vad som var bäst helt enkelt och jag var livrädd för att få ont på natten så då blev det att jag gjorde som jag gjorde. Och det är ju lite knasigt i efterhand såhär att man går runt i två veckor utan att kunna sova, men men, nu ska ingenting mera tas på kvällen i alla fall och i natt ska jag sova som en baby!! Jag är helt hyped över framtidsutsikterna över att få sova hela natten igenom XD greatest news ever, hahaha. Äääääääänligen kommer allting ordna sig 🙂
Eller ja. Inte riktigt. Jag kommer få gå dit på fler återbesök, mera samtal, fler tabletter, så typiskt nu när jag hade börjat fundera på att kolla om man kanske hade kunnat sluta med Azathioprinen när man nu tagit de i ca 4 år redan och inte känt varken bu eller bä.. Istället blir det nu att oroa sig över ifall inflammationen kommer hålla sig borta eller inte nu när jag ska trappa ner på kortisonet (nooo… vill helst äta det hela tiden, dygnet runt, resten av livet ut nu ❤ men det förstår jag ju att det inte går, och att det går bra nu med så hög dos pga att det bara gått veckor men att det inte är bra att äta en längre tid, men men) för tänk om allt flammar upp igen? Rädslan för den smärtan är stor… The suffering was real.
Och, vad händer nu? Fortsätta med Azathioprin, samma dos, ökad dos, gå över till asacol eller vad den hette som läkaren tycker att jag borde äta istället, han undrade varför jag inte fick den från första början istället för Azathioprin och det är ju en bra fråga så nu ska jag fråga mamma om hon vet eller om hon kan tänka sig att göra lite detektivarbete åt mig så vi får svar på det… Historien går vidare och det suger ju bajs om det här är något som kommer återkomma med jämna eller ojämna mellanrum igenom hela mitt liv, ulcerös kolit är ingen diagnos jag är så nöjd med att ha fått nu, speciellt när man googlar/hör/läser om hur svårt det kan va, men vadå, jag är ung, vi får se vad som händer, oavsett vad så har det trots allt gått 4 år sen förra gången allt gick åt helvete med min lilla tjocktarm så kan jag få fyra, sex eller tio år till utan att behöva bry mig om detta så låter det ju bra, kommer det tillbaka kommer det tillbaka då får vi se vad som händer då, på något vänster kan man ju alltid hoppas att dessa två gånger bara var en droppe i havet och att jag aldrig mer får problem med min mage, och går det inte att förutsäga när det ska bli problem så kan ju lika gärna låtsas som att problemet inte finns över huvud taget 🙂
Nu MÅSTE jag göra läxan. Hahahah. Hejs 🙂

Fängslad av magen

Jag känner mig som en fånge i mitt rum, förhindrad av magen att ta mig längre bort än 10 sekunder från en toalett, för att inte tala om hur sjukt ont det gör att ställa sig upp och promenera en bit.. Blir så oerhört trött på allt krångel också. Gick till ett annat sjukhus i onsdags och var där från 12 till 5, fick prednisolon och jublade över att kunna se fram emot att må bättre snart. Genomled den natten, tog första dosen… Okej, det är ingen mirakelmedicin, men mådde ändå hyfsat bra under största delen av dagen. Sen kom en helvetesnatt utan like. Konstant smärta, sömnen avbruten ca en gång i timmen av att behöva springa upp på toa, yr och förbi mig av trötthet och illamående. Och nu på morgonen, tror ni inte jag upptäcker att jag ju tagit min medicin helt fel igår. Gaaaaaaah. Får nu då lägga till YTTERLIGARE en dag innan jag kan börja må bättre… Ibland tvivlar jag på att jag någonsin kommer må bra igen. Kommer jag någonsin kunna njuta av att äta taco, pommes, kött, en pizza, utan att få så ont att jag nästan tuppar av och känner att jag konstant vill spy? Ååååhhh… Kött… Vill ha. Det är verkligen helt otroligt att det är mindre än en månad sen som jag oberört (nåja, nästan iaf, problem med magen har jag ju länge haft bara inte på detta viset) kunnat smaska i mig grillad kyckling på Torikizoku eller en gyoudon från Matsuya. Jag och Brice gjorde taco hemma hos honom för några veckor sen, ni anar inte hur mycket jag går tillbaka till det minnet och ser det liksom genom en stjärndis, omgivet av glittrande guld… Hur kunde jag, helt omedveten?! Nja, helt omedveten var jag ju inte, för redan då hade magen börjat krångla, men ändå, vilken otrolig skillnad. Jag fattar verkligen inte att jag kunde börja må så sjukt dåligt på bara tre, fyra veckor… från att ha upptäckt att jag får lite ont i magen när jag äter, men att det på det hela taget ändå går bra och maten smakar gott, till att ligga och vrida sig i plågor i sängen och tänka ”nä, nu är allt över, jag kommer inte ta mig igenom detta.” och trots att man är törstig dra ut på det i det längsta med att dricka vatten då även några oskyldiga klunkar vatten får det att göra så ont i magen att jag nästan blir tårögd. Jesus.

Så, jag hoppas jag kommer må bättre snart… Nu är jag för tillfället helt urlakad av den här natten – det känns värre än att ha en bäbis, som så många av mina vänner nu skaffat – och mår bläää, men gogonihon ska till Tokyo Tower i eftermiddag och jag VILL verkligen följa med, så jag ska väl ta mig igenom den här dagen också på något vis, men men… Jag har fortfarande en stor tvekan inom mig ifall jag kommer bli av med den här skiten någon gång snart, eller om jag kommer ge upp först och åka hem? Det är så. tröttsamt. att vara sjuk utomlands på egen hand… Inte lika på sjukvården eller läkaren, kan inte prata med dem och de kan inte prata med mig, betala dyra pengar, inte ha någon familjemedlem att vända sig till som kan dela bördan med mig. Life is so fucking unfair sometimes. Vill inte gärna tänka på det med vill ändå skriva ner att den här 3-4 veckors sjukhushistorien har kostat mig över tre tusen kronor i läkarbesök och mediciner. Det är ta mig fan inte klokt. Detta är alltså med den allmänna japanska sjukvårdsförsäkringen som både jag och linnéa skaffade när vi kom hit. Jag önskar ju hett att jag hade skaffat ytterligare försäkring som kunde täckt upp resten av summan också, men med alla sneaky kryphål som försäkringsbolag sysslar med… Litar inte på att det hade täckt något av detta ändå >_>

Bu-hu. <- där har ni mitt liv just nu.

Små ljuspunkter i tillvaron:

-Brice kom och höll mig sällskap från lördag kväll till söndag kväll förra helgen. Underbart.

-Lukas av alla har hört av sig två dagar i rad och frågat hur det är med mig och ifall jag mår bättre än.

-Miral har lagat mat till mig två gånger och varit allmänt som Miral verkar vara, generös, varm, omtänksam.

-Alla som reagerat såhär ”Mimmi! Var har du hållit hus? Hur mår du? Inte bra? Vad har hänt?” när jag visar mig nere i köket.

Det värmer.

Fuji, fuji.

Så, trots att min mage förvandlats till djävulens sändebud och torterat mig i ca 2 veckor, var jag fast besluten att följa med och klättra uppför Mt Fuji tillsammans med en grupp folk från share houset där jag bor. Vi begav oss i söndags morse, beväpnade med regnkläder, mössa, vantar, varma kläder – tja, så varma som jag nu kunde ta med mig eftersom min packning från Sverige enbart valts ut med sommar i åtanke, vatten och en påse fylld med snacks från Daiso, ficklampa, vandrarskor som jag panikköpte på Don Quiote tillsammans med en ordentlig ryggsäck… Sammanlagt lade jag ca ¥10,000 dvs ungefär strax under tusen kronor, på utrustning, sen tillkom kostnaderna för själva resan och sova i huten uppe på berget. Dyrt med äventyr.

Mina rädslor inför klättringen var bland annat att inte få tag på mat jag kunde äta, att jag skulle få höjdsjuka, att jag helt enkelt inte skulle orka gå upp eftersom jag hade så grymt ont i magen. Men jag tog mig upp! Jag kan knappt tro det själv. Det var bland det värsta jag varit med om, att klättra uppför ett fucking berg med grymma magsmärtor och yrsel, en otrolig sömnbrist, regn, kyla och gud vet allt. Den där huten vi sov i var så sjukt dålig att man knappt kunde tro det, folk sprang in och ut hela tiden och en av oss i gruppen blev dålig, förmodligen av höjdsjuka, så jag kunde inte sova dels pga var orolig för henne men även för att jag hade så sjukt ont. Det var helt overkligt.

När vi väl började nå toppen och solen långsamt steg så blev allting värt det. Det var en utav de mest fantastiska upplevelser jag någonsin varit med om, och jag längtar redan efter nästa gång jag kan göra om det. Då ska jag vara ännu mer förberedd, mer vältränad, ha med mig både mer mat och mer vatten och viktigast av allt att jag tänker aldrig mer bestiga ett berg med en mage som är lika kaos som den var nu xD Det var den framför allt som befläckade min upplevelse.. Och sömnbristen då, men den går inte att undvika om man vill se soluppgången. Du måste helt enkelt vandra genom natten… Antingen stanna och vila några timmar i en hut halvvägs upp, eller klättra hela berget genom natten. Båda alternativen är dåliga och jag kan inte bestämma mig för vad som är värst. Att ha en hut att pausa i är i alla fall något mer sensibelt.

Här vill jag lägga upp bilder nu, men mina bilder är just nu fast i min mobil som ligger och uppdaterar sig själv här bredvid. Hoppas inte de försvinner i uppdateringen… Då avlider jag xD

Tog lite andra foton från facebook så länge som andra personer tagit:

13680677_10154402861844595_6327451135332866796_n13912496_10154402852059595_8918363909259772944_n13912876_1231774856844870_8945775483535081057_n13920858_10154402852329595_15749380826230977_n13935130_10154402852394595_956676787653870219_n

This is life. Jag kan inte formulera i ord den stoltheten över mig själv som kom när jag tog mig igenom det. Helvetet ner var en annan femma… Så många i vår grupp som mådde dåligt, och jag och Rei blev kvar sist uppe på berget för hon var så dålig att hon knappt kunde gå. Det var himmel och helvete, det där dygnet på Fuji.