Det här året startade verkligen på sämsta möjliga sätt men trots det har jag haft några riktigt, riktigt bra dagar under januari. Life’s good. Sandra kom hit för en vecka sen. Igår var Matt, Sophie, jag, Brice, Fredd och Dimitri från huset på Sumobrottning. Det var jättekul! Och i fredags firade vi Matts födelsedag. Och i måndags var jag och Xandra på DADAROMAs konsert i Ikebukuro, och sen gick vi på karaoke i två timmar. Det är härligt med lite liv och rörelse igen 🙂 Moments that make me feel alive ^^

Jag och Brice fortsätter vårt haltande förhållande. Jag försöker glömma saker han sagt som jag tagit hårt, och istället minnas fina saker han sagt:

-I don’t tell you this enough. I’m glad that I met you and I appreciate all the little things you do for me.

-I’m going to cry when you leave.

And the fact that he told me that he did the exact same thing to his ex when they were together actually makes me feel like I’m kind of important to him, despite all our struggles with making things work. Jag läser om och om igen att om man har så mycket problem som vi har så är det inte värt det, och jag inser ju själv att det inte är hållbart att förvandlas till en sån typ av person som jag blir med honom, när min osäkerhet pga hans lack of bekräftelse driver mig till svartsjuka, klängighet, despair, tjatig, småsint etc… Men det är så svårt att INTE älska honom. Hur gör man för att hindra sitt hjärta att klappa fortare, och inte binda sig till människor? Återigen är det acceptansen som gjort att jag fallit. Att han inte blir sur när jag är grinig. Att han beter sig som att alla mina konstiga nycker är helt normala. Att han själv trodde att vårt förhållande hade en minimal chans att fungera, men att han ändå bestämde sig för att ge sig in i det.

Feberfri <3 <3 <3

Äntligen känns det som att jag är på väg att vakna upp ur den hemska dimman som jag vandrat runt i ända sen starten av 2017… Jag vaknade upp och kände mig inte konstig, brast inte heller ut i gråt. Klockan är faktiskt elva och jag har både klätt på mig och ätit frukost utan att känna det som att jag ska avlida, jag är så glad ❤

Jag vet inte riktigt vad som pågick. Jag var förkyld. Det får nästan gälla för hela mitt år här i Japan. Jag har aldrig varit mer förvirrad i mitt liv, och kasten mellan glädje och tårar har aldrig varit starkare. Men idag känns det som jag äntligen kan andas och fungera igen, och jag ser fram emot vad 2017 kommer att bjuda på. Oavsett vad som händer, så är det bara lyssna på musik och gråta, så tar man sig igenom det.

Det ska väl påpekas att min näsa fortfarande är täppt och det gör fortfarande ont att gå nånstans. Men jag har hopp igen, en skimra av hopp som får lysa upp hela min värld just nu ❤

Catch up

Ja. Nu har det hänt en massa grejer sen jag bloggade sist igen xD även om ingenting direkt förändrats… Jag fick hemlängtan och åkte hem två veckor på höstlovet. Det var sjukt surrealistiskt att plötsligt befinna mig i Oskarshamn omgiven av min familj igen. Jag ältade mycket ”tänk om jag inte åkt” speciellt eftersom jag råkade riva upp en grej som jag inte borde gjort vilket tog fram en del känslor som nog hade varit bättre om de fått ligga nedtryckta, hehe… men när jag i slutändan tänkte efter så började jag längta efter att komma iväg igen.. Och det kändes skönt att stiga på planet igen när det blev dags att åka tillbaka hit. Tokyo är min drömstad på så många sätt, även om det är en pain in the ass att leva här. Samtidigt tror jag att jag börjar värdesätta min familj och mina vänner än mer än vad jag redan gjort, och det kommer förmodligen leda till att jag åker tillbaka till Oskarshamn när resten av mina månader här är slut. Det känns lite betryckande att oavsett hur många looper jag gör runt om i världen, oavsett hur långt bort och länge jag är iväg, så slutar det alltid med att jag kommer tillbaka till Oskarshamn. Men jag har skissat upp en lös plan på hur jag vill att mina närmaste år framöver ska se ut, så får vi väl se om det blir så eller inte. Huvudsaken är att jag har någonting att förhålla mig till, en plan som gör mig sjukt taggad på livet dessutom, och slipper grubbla över vad jag ska göra när mars 2017 dyker upp, vilket den kommer göra fortare än kvickt har jag en känsla av. Nu är det bara att försöka fånga dagen så mycket som möjligt här i mitt Tokyoliv, vilket inte borde bli så svårt eftersom Maria från sommarkursen kommer hit nu vid Halloween, mamma och jag håller på att planera in att hon, Molly och Bengt Erik ska komma hit över jul och nyår, och Sandra har bokat resa hit 30e januari och hem 11e mars (om hon nu tog de datumen haha), sååå… det kommer bli fett a w e s o m e 🙂 Nu jobbar jag bara på att övertyga ännu fler vänner om att de absolut måste komma hit, haha.

Min fina framtidsplan ser i alla fall ut så här: Vara här mitt år ut till April, eventuellt stanna någon månad till beroende på hur det ser ut då, vill se hanami en gång till i alla fall 🙂 Sen åka hem till Oskarshamn och crasha hos mamma, förmodligen, då hennes hus är störst och hon inte verkar ha alltför mycket emot att ha mig boendes där.. Sen söka alla slags jobb som finns, både som apotekstekniker och allt annat jag kan komma på, Scania har jag alltid gjort narr av men att se det som ett sätt att nå mina mål gjorde det plötsligt attraktivt att jobba där, så ska söka dit också. Sen! Jobba jobba jobba och stapla pengar på hög. Försöka spara så mycket som möjligt och även beta av en del på csnskulden så den inte är lika massiv som nu, så jag kanske kan tänka på den utan att börja gråta inombords haha. Räknar med att behöva jobba ca 2-3 år för att få ihop så mycket pengar som jag vill ha, vilket även passar in i min vilja att spendera tid med min familj. När det är gjort så kommer jag vara runt 27 år vilket är min deadline för att komma iväg på ett working holiday visa till Australien. För att få ett working holiday visa måste man nämligen vara under 30 år, så då måste jag åka innan jag fyller 28 om jag ska ha chans att ta båda åren man kan få ett sånt visa. Tadaa! Där har ni min masterplan. Har ju i princip planerat upp mitt liv tills jag fyller 30 nu, haha xD Och självklart är detta bara en lös ram som råkar innehålla allt det jag vill göra med bra tajming också, det kommer kanske ändra sig längs vägen. Är ändå väldigt nöjd med den här planen ^_^

Nu är det lördag och klockan är snart halv tolv, det är med andra ord dags att få röven ur sängen och göra något av dagen. Ikväll blir det att gå på Halloweenfest med några från huset och förhoppningsvis kommer Brice över också. Brice ja.. ja, ja. Haha. Vi har gått från dejtande, till pojkvän och flickvän, sen gjorde vi slut, sen nu har vi tydligen börjat ses igen… Äh jag vet inte vad som händer xD Det är grubbelförbud på det i alla fall ^^

Eigo

So I might just write this in English because I’m on Brice’s computer and there’s no A, A and O.. Swedish letters.. and there’s no such thing as annoying as trying to write something without them, or having to read something that people have written on keyboards without them and just put normal a’s and o’s instead.. I guess it’s because I can’t help but pronouncing it all wrong in my head, lol.

Just went for a toilet break. I hate Brice’s toilet because it’s such an echo in there, you hear everything that’s going on.. not even the smallest little fart can escape in there without the sound of it multiplying and sounding loud and clear in the rest of his apartment.. It’s the worst thing when I’m already in a situation as bad as this with my stomach, lol.. nothing to do about it though I guess.. If I have to go I have to go, and to be honest I get so happy every time I get to poop  that not even the fact that he can hear every second of it takes away the joy. So afraid of getting constipated..

Anyway I’ll move away from the shit stories now 🙂

This keyboard is so weird.. I wish I had brought my own computer but I totally forgot. I have too much to think about..

I wish I was sleeping atm but his bed is really killing my back. Even now it hurts though I’m sitting on his sofa instead. I’ve been out for a light jog every day of this week except yesterday and I wonder if that’s why my back is hurting now, because I didn’t do it… I desperately wanted to because I think it’s really hard to start a new habit like that so it’s probably pretty important that I do it every day, but I had to leave home at 6 in the morning yesterday for work so I couldn’t, and in the evening Brice came over before I had the chance to go out and I felt like it was really rude to leave the house for an hour when he was there.. It really bummed me out though, couldn’t get the thought out of my head.

I hope with all my heart that I’ll be able to continue with any kind of exercise next week as well, and hopefully forever of course but let’s not get ahead of ourselves now, if nothing else it helps clearing my mind. Waaay too much to think about.. Linnea leaving, all and every stomach issue that’s going on, school..  taking meds every day… guess I’ve been doing that for a long time now.. Think I started when I was 12 or so? So that’s almost 12 years by now. Kind of weird. Anyhow, mostly it’s only 3 tablets a day that I’ve been on, so that’s sorta okay to get over, but now with the cortisone I’ve been up to +10 a day. It’s depressing because it makes you feel like you’re really sick… I mean like a really sick, weak person that doesn’t have many days left of her life. Like I’m living on borrowed time. Though I appreciate how all this his making me treasure every day more, it’s also so stressful to feel like I’ve no idea how long my body is going to continue in this state, how long I’ll get to walk this earth.. Super dramatic thoughts I know but they’re there anyway.

I think I’ll finish this off now and maybe go poke Brice or whatever. There’s not much more to say about it that isn’t totally depressing. I’m glad it’s Saturday today, one free day of the week ◊ tomorrow it’s another pick up at the airport. God I hate it, will never do it again after tomorrow lol. Yesterday’s work was awful ^^ One great thing about it though is feeling the students excitement about getting to Japan, thinking back at how much fun I had here the first time and imagining all the sugoi experiences they’re going to have. It makes me really happy 🙂

morgon

Jag brukar oftast vakna ganska tidigt på helgmorgnarna, oavsett om jag lagt mig tidigt eller varit ute och festat hela natten och enbart sovit ett par tre timmar. Så nu sitter jag här, i en soffa, och knappar på en skärm och väntar. Funderar .Vad gör man med tidiga morgnar när alla andra sover?

Jag skulle egentligen gått ut med folk ifrån huset igår kväll, och är irriterad på mig själv som missed out, men jag var sliten p å fyra timmars sömn och dröjde mig kvar hemma hos Brice all för länge och plötsligt var klockan halv tolv och det var för sent att göra något, t o m för sent att åka hem. Så nu sitter jag i hans rum, i mörkret och tystnaden, och fungerar på vad jag gör med mitt liv egentligen. Jag har känt mig så alienated från allt och alla ett tag nu, On My Own liksom. När vi kom hit i April var det Vi Tre som gjorde allt samtidigt, men sen träffade Linnea Morgan och Zakaria Moa. Och vad har jag själv gjort? Sprungit runt på massa tinderdejter, hårmodellandet, dragit mig undan folk i allmänhet. Ibland undrar jag vad fasen det är fel på mig. Längtar efter sällskap, vänskap, mänskliga band och relationer så jag kan dö, men när jag väl har chansen så förvandlas jag till grinig gubbe och ba ”nääää”, ”trött”, ”verkar tråkigt” osv och så går jag upp på rummet och sätter mig eller gör något annat konstigt på egen hand som igår då när jag fastnade här. I Fussa. Undrar om det kommer leda någonstans?

Återbesök

Idag var det dags att bege sig till sjukhuset igen och nu sitter jag i skolan på min dator eftersom mobilen är sönder.. Skrev precis det här till Joel:

Måste bara skriva o berätta, är klar på sjukhuset nu och sitter i skolan med min laptop som jag släpade med mig haha, jag kommer kunna sova i natt för det är pga kortisonet som jag inte kunnat sova!! Så ska äntligen börja ta det på rätt sätt nu så det ska bli awesome 🙂 måste börja trappa ner på det också så det känns lite läskigt men GUUUUD så skönt med en engelsktalande läkare, jag kom ihåg att ställa alla frågor jag hade och har ett återbesök inbokat… allt känns bara så himla bra nu trots att jag bara sovit 4 timmar haha 🙂
 Och det är väl ungefär så jag känner. Jag är utmattad, snurrig av sömnbrist för jag låg uppe till två och pratade med Joel i natt och sen ringde klockan vid sex eftersom jag skulle vara på sjukhuset vid åtta, så jag har sovit fyra timmar i natt och resterande två veckor tillbaka i tiden har jag sovit mellan 5-7 timmar varje natt med massa uppvak, kunde inte förstå varför men jag hade problem med hur jag skulle ta min kortisondos, mitt älskade kortison som jag längtade efter det när jag mådde som sämst och hur sjukt mycket det har gett mig livet tillbaka nu… Jag tror på fullt allvar att om jag inte hade fått det, eller någon annan medicin, ja om jag hade levat på den tiden då man inte kunde diagnosticera och behandla ulcerös kolit som det nu verkar som jag har, så hade jag varit död nu eller iaf legat på min dödsbädd. Sååå det känns lite som att jag fått en andra chans och det gör mig så grymt lycklig att jag bara kan få finnas till, stå upp och gå ut och gå utan att vara i så svår smärta att jag tror jag ska tuppa av. Livet är fantastiskt. 🙂
Hur som helst, sömn var det ja, eftersom allt stod på japanska och jag är för styvnackad, eller bara rädd för att ställa till problem kanske, så frågade jag ingen japan om det utan läste bara 4 x 2 på tabletterna, eller ja, första dosen jag tog blev ännu mer fel för då hade jag blandat ihop det med en annan medicin som de också skrev ut, men efter ett dygn var jag i alla fall på det klara med vad jag skulle ta hehe även om det nu visade sig att jag tagit det fel, har tagit 4 på morgonen och 4 på kvällen men jag är ganska säker på nu att det stod 4 på morgonen och 4 till LUNCH på det där papperet, och det är därför jag inte kunnat sova! Och jag visste ju hela tiden att man ska ta kortison på morgonen, så, frågan är varför jag inte gjorde det! Ja jag visste inte vad som var bäst helt enkelt och jag var livrädd för att få ont på natten så då blev det att jag gjorde som jag gjorde. Och det är ju lite knasigt i efterhand såhär att man går runt i två veckor utan att kunna sova, men men, nu ska ingenting mera tas på kvällen i alla fall och i natt ska jag sova som en baby!! Jag är helt hyped över framtidsutsikterna över att få sova hela natten igenom XD greatest news ever, hahaha. Äääääääänligen kommer allting ordna sig 🙂
Eller ja. Inte riktigt. Jag kommer få gå dit på fler återbesök, mera samtal, fler tabletter, så typiskt nu när jag hade börjat fundera på att kolla om man kanske hade kunnat sluta med Azathioprinen när man nu tagit de i ca 4 år redan och inte känt varken bu eller bä.. Istället blir det nu att oroa sig över ifall inflammationen kommer hålla sig borta eller inte nu när jag ska trappa ner på kortisonet (nooo… vill helst äta det hela tiden, dygnet runt, resten av livet ut nu ❤ men det förstår jag ju att det inte går, och att det går bra nu med så hög dos pga att det bara gått veckor men att det inte är bra att äta en längre tid, men men) för tänk om allt flammar upp igen? Rädslan för den smärtan är stor… The suffering was real.
Och, vad händer nu? Fortsätta med Azathioprin, samma dos, ökad dos, gå över till asacol eller vad den hette som läkaren tycker att jag borde äta istället, han undrade varför jag inte fick den från första början istället för Azathioprin och det är ju en bra fråga så nu ska jag fråga mamma om hon vet eller om hon kan tänka sig att göra lite detektivarbete åt mig så vi får svar på det… Historien går vidare och det suger ju bajs om det här är något som kommer återkomma med jämna eller ojämna mellanrum igenom hela mitt liv, ulcerös kolit är ingen diagnos jag är så nöjd med att ha fått nu, speciellt när man googlar/hör/läser om hur svårt det kan va, men vadå, jag är ung, vi får se vad som händer, oavsett vad så har det trots allt gått 4 år sen förra gången allt gick åt helvete med min lilla tjocktarm så kan jag få fyra, sex eller tio år till utan att behöva bry mig om detta så låter det ju bra, kommer det tillbaka kommer det tillbaka då får vi se vad som händer då, på något vänster kan man ju alltid hoppas att dessa två gånger bara var en droppe i havet och att jag aldrig mer får problem med min mage, och går det inte att förutsäga när det ska bli problem så kan ju lika gärna låtsas som att problemet inte finns över huvud taget 🙂
Nu MÅSTE jag göra läxan. Hahahah. Hejs 🙂

Livet

Har återvänt till mig. Kan knappt beskriva hur sällsamt lycklig jag känner mig över att få vakna upp utan smärta, äta frukost och faktiskt ha energi att göra saker, enkla saker som att sitta upp och prata med sina vänner, orka göra sig i ordning ordentligt och gå till skolan, och även hitta på saker utöver det som att tex idag när vi var på aktivitetscentret Round 1 med folk från huset för att fira Lucas som fyller år. Mycket trevligt!

Jag är så glad över att få finnas till 🙂