Det här året startade verkligen på sämsta möjliga sätt men trots det har jag haft några riktigt, riktigt bra dagar under januari. Life’s good. Sandra kom hit för en vecka sen. Igår var Matt, Sophie, jag, Brice, Fredd och Dimitri från huset på Sumobrottning. Det var jättekul! Och i fredags firade vi Matts födelsedag. Och i måndags var jag och Xandra på DADAROMAs konsert i Ikebukuro, och sen gick vi på karaoke i två timmar. Det är härligt med lite liv och rörelse igen 🙂 Moments that make me feel alive ^^

Jag och Brice fortsätter vårt haltande förhållande. Jag försöker glömma saker han sagt som jag tagit hårt, och istället minnas fina saker han sagt:

-I don’t tell you this enough. I’m glad that I met you and I appreciate all the little things you do for me.

-I’m going to cry when you leave.

And the fact that he told me that he did the exact same thing to his ex when they were together actually makes me feel like I’m kind of important to him, despite all our struggles with making things work. Jag läser om och om igen att om man har så mycket problem som vi har så är det inte värt det, och jag inser ju själv att det inte är hållbart att förvandlas till en sån typ av person som jag blir med honom, när min osäkerhet pga hans lack of bekräftelse driver mig till svartsjuka, klängighet, despair, tjatig, småsint etc… Men det är så svårt att INTE älska honom. Hur gör man för att hindra sitt hjärta att klappa fortare, och inte binda sig till människor? Återigen är det acceptansen som gjort att jag fallit. Att han inte blir sur när jag är grinig. Att han beter sig som att alla mina konstiga nycker är helt normala. Att han själv trodde att vårt förhållande hade en minimal chans att fungera, men att han ändå bestämde sig för att ge sig in i det.

Regn, regn, decemberregn

Jag vet inte om jag gör rätt eller fel som bara stannar hemma nu över lovet… Det känns lite onödigt att slösa bort så många lediga dagar på att inte göra någonting när jag nu faktiskt har tid att göra  vad som helst, men å andra sidan, vad är det för mening att göra något när man inte har sällskap av någon?  Jag funderade/funderar på att åka över till Korea och hälsa på Sung Jin, men det är nog lika kallt och tråkigt där som är, så jag är inte superpepp ärligt talat, så det känns också onödigt att slänga ut så mycket pengar på att fara dit och bara vara opepp och känna mig ensam.. Då kan jag lika gärna sitta på mitt rum och vara ensam, där har jag åtminstone min säng, hahaha. Så lat. Min nya fördriva-tiden-hobby är googla horoskop, även om jag kanske inte tror på det till 100% så är det kusligt hur bra det stämmer in på vissa saker. Och även om det är bara flummerier och hittepå så är det skönt att få en förklaring på varför jag och Brice passar så dåligt ihop, och varför jag känner som jag gör när jag är med honom. Ja, även om den enda förklaringen jag får består av att vi båda ”have trouble accepting Mars” och att jag inte är ett jordtecken. Hahahaha. Det går att hitta tröst i de mest besynnerliga saker. Tror jag ska göra mina naglar idag, lacket börjar flagna.

Väntning pågår

Ja, då sitter (ligger) man här igen och bara väntar på att tiden ska gå haha. Ska på någon sportdag med skolan imorgon så ska upp vid sju, kommer vara lagom sliten eftersom klockan är ett nu, men kunde inte somna vid tio när jag försökte så ligger och kollar på Atelier på Håkans netflix. Är så pepp på imorgon! Inte för sportdagens skull, den tänker jag mest gå på bara för att jag inte har något annat inplanerat på morgonen, men klockan tre blir det klippning hos min darling frisören, woho!! Ska bli så himla kul att få träffa honom igen och så GRYMT härligt att bli av med det här håret! Jag ser ut som ett troll just nu och det är inte alls kul, har gått runt och hatat på håret i 2-3 veckor nu och står knappt ut en sekund längre. Var nära på att börja klippa i det själv men det gör jag inte nu när jag har kort, det är alldeles för svårt ^^ Och nu när jag hittat en bra frisör så håller jag ju fast vid honom. Är så himla spänd på hur det kommer gå imorgon. Hoppas det inte blir allt för dyrt också.. Helst av allt vill jag ju ha det gratis men det går nog inte för sig xD

Och sen! Sen ska jag åka raka vägen till FUSSA och BRICE. Är galet exalterad över det med 🙂 Dagarna kan inte gå fort nog, ändå träffade jag honom i tisdags så har inte ens gått så länge denna gången x) Ååååååh det ska bli så kul! ÄVEN om han måste jobba på lördag… jajaja… jag ser ändå fram emot det med hela mitt väsen 🙂

(tänka sig att jag har en POJKVÄN. Det var länge sen! Ett år på ett ungefär. Och en sån fin och snygg och bra en också. Nu talar hormonerna. Men jag måste berätta att jag hade ett moment. Ett Junjou Romantica moment. Ett ”this is the one.”-moment. Vill berätta mer men detaljerna passar sig inte här. En annan gång kanske.

Ska jag blondera håret imorgon också? Ja eller nej? Kan inte bestämma mig.

Återbesök

Idag var det dags att bege sig till sjukhuset igen och nu sitter jag i skolan på min dator eftersom mobilen är sönder.. Skrev precis det här till Joel:

Måste bara skriva o berätta, är klar på sjukhuset nu och sitter i skolan med min laptop som jag släpade med mig haha, jag kommer kunna sova i natt för det är pga kortisonet som jag inte kunnat sova!! Så ska äntligen börja ta det på rätt sätt nu så det ska bli awesome 🙂 måste börja trappa ner på det också så det känns lite läskigt men GUUUUD så skönt med en engelsktalande läkare, jag kom ihåg att ställa alla frågor jag hade och har ett återbesök inbokat… allt känns bara så himla bra nu trots att jag bara sovit 4 timmar haha 🙂
 Och det är väl ungefär så jag känner. Jag är utmattad, snurrig av sömnbrist för jag låg uppe till två och pratade med Joel i natt och sen ringde klockan vid sex eftersom jag skulle vara på sjukhuset vid åtta, så jag har sovit fyra timmar i natt och resterande två veckor tillbaka i tiden har jag sovit mellan 5-7 timmar varje natt med massa uppvak, kunde inte förstå varför men jag hade problem med hur jag skulle ta min kortisondos, mitt älskade kortison som jag längtade efter det när jag mådde som sämst och hur sjukt mycket det har gett mig livet tillbaka nu… Jag tror på fullt allvar att om jag inte hade fått det, eller någon annan medicin, ja om jag hade levat på den tiden då man inte kunde diagnosticera och behandla ulcerös kolit som det nu verkar som jag har, så hade jag varit död nu eller iaf legat på min dödsbädd. Sååå det känns lite som att jag fått en andra chans och det gör mig så grymt lycklig att jag bara kan få finnas till, stå upp och gå ut och gå utan att vara i så svår smärta att jag tror jag ska tuppa av. Livet är fantastiskt. 🙂
Hur som helst, sömn var det ja, eftersom allt stod på japanska och jag är för styvnackad, eller bara rädd för att ställa till problem kanske, så frågade jag ingen japan om det utan läste bara 4 x 2 på tabletterna, eller ja, första dosen jag tog blev ännu mer fel för då hade jag blandat ihop det med en annan medicin som de också skrev ut, men efter ett dygn var jag i alla fall på det klara med vad jag skulle ta hehe även om det nu visade sig att jag tagit det fel, har tagit 4 på morgonen och 4 på kvällen men jag är ganska säker på nu att det stod 4 på morgonen och 4 till LUNCH på det där papperet, och det är därför jag inte kunnat sova! Och jag visste ju hela tiden att man ska ta kortison på morgonen, så, frågan är varför jag inte gjorde det! Ja jag visste inte vad som var bäst helt enkelt och jag var livrädd för att få ont på natten så då blev det att jag gjorde som jag gjorde. Och det är ju lite knasigt i efterhand såhär att man går runt i två veckor utan att kunna sova, men men, nu ska ingenting mera tas på kvällen i alla fall och i natt ska jag sova som en baby!! Jag är helt hyped över framtidsutsikterna över att få sova hela natten igenom XD greatest news ever, hahaha. Äääääääänligen kommer allting ordna sig 🙂
Eller ja. Inte riktigt. Jag kommer få gå dit på fler återbesök, mera samtal, fler tabletter, så typiskt nu när jag hade börjat fundera på att kolla om man kanske hade kunnat sluta med Azathioprinen när man nu tagit de i ca 4 år redan och inte känt varken bu eller bä.. Istället blir det nu att oroa sig över ifall inflammationen kommer hålla sig borta eller inte nu när jag ska trappa ner på kortisonet (nooo… vill helst äta det hela tiden, dygnet runt, resten av livet ut nu ❤ men det förstår jag ju att det inte går, och att det går bra nu med så hög dos pga att det bara gått veckor men att det inte är bra att äta en längre tid, men men) för tänk om allt flammar upp igen? Rädslan för den smärtan är stor… The suffering was real.
Och, vad händer nu? Fortsätta med Azathioprin, samma dos, ökad dos, gå över till asacol eller vad den hette som läkaren tycker att jag borde äta istället, han undrade varför jag inte fick den från första början istället för Azathioprin och det är ju en bra fråga så nu ska jag fråga mamma om hon vet eller om hon kan tänka sig att göra lite detektivarbete åt mig så vi får svar på det… Historien går vidare och det suger ju bajs om det här är något som kommer återkomma med jämna eller ojämna mellanrum igenom hela mitt liv, ulcerös kolit är ingen diagnos jag är så nöjd med att ha fått nu, speciellt när man googlar/hör/läser om hur svårt det kan va, men vadå, jag är ung, vi får se vad som händer, oavsett vad så har det trots allt gått 4 år sen förra gången allt gick åt helvete med min lilla tjocktarm så kan jag få fyra, sex eller tio år till utan att behöva bry mig om detta så låter det ju bra, kommer det tillbaka kommer det tillbaka då får vi se vad som händer då, på något vänster kan man ju alltid hoppas att dessa två gånger bara var en droppe i havet och att jag aldrig mer får problem med min mage, och går det inte att förutsäga när det ska bli problem så kan ju lika gärna låtsas som att problemet inte finns över huvud taget 🙂
Nu MÅSTE jag göra läxan. Hahahah. Hejs 🙂

NewDays

Gah, gah, gaaaaaah! Jag blir tokig på den här datorn, sämsta köpet ever. Har väl haft den i snart två år och det har inte gått en enda sekund av stunder då jag försöker använda den och den jävlas med mig istället för att göra som jag vill. Nu, till exempel, då jag försöker lägga över foton från mobilen till datorn. Något jag gjort massa gånger förut. Koppla in sladden, gå in i filhanteraren, klippa ut dom från mobilen och klistra in dem i datorn. Nemas problemas. Fast nu när jag försöker göra det på den här datorn så går det självklart inte till så smidigt. Allting går bra fram tills att datorn ska flytta över filerna, då går det plötsligt så sjuuuuukt långsamt och det står att det ska ta 1,5 timma att föra över bilderna. Huuuuuur?!? Det har ju alltid gått på ett litet kick förut, varför måste det ta flera timmar nu? Förstår ingenting ._.

Also. En annan grej jag funderat mycket på. Hur kan folk falla för människor som så tydligt inte är bra för dem? Hela Bad Boys-grejen och det. En sak, som verkligen får mig att känna mig dragen till en kille är detta: förtroende. Jag träffar en människa och jag får en känsla av att jag skulle kunna göra vad som helst med dig, du skulle ändå inte göra något för att göra mig illa. Jag kan kliva in i deras bilar utan att börja fundera över om någon vet vem jag är med eller vart vi ska, jag kan i princip dricka mig medvetslös och jag vet att det enda som skulle hända är att de skulle ta hand om mig. Trygghet. Förtroende. Tillit. En känsla av att oavsett vad som händer, i vilken situation han hamnar i, så kommer den här människan alltid, alltid försöka att göra det som skadar folk minst. Tja, hur ska jag beskriva det. Någon som vet vilken glasbutik människors känslor kan vara och därför rör sig med försiktighet. Killar, som umgås med människor med återhållsamhet. Som är ganska tysta och pratar med låg röst, för de vet att de inte behöver hävda sig.

Det gillar jag 🙂

Punktavkryssning

Tror det är dags att kryssa av punkten som handlar om att vara nöjd med min kropp nu. Vet inte om det beror på att jag köpt en massa söta sommarklänningar på Forever21 som gör att jag känner mig fin, men jag blev bara så nöjd i morse med allt, även om inget är perfekt. Jag kan se hyfsat fräsch och ”Hollywood-lik” ut när jag lägger manken till, och ganska söt ut i vanliga fall, mer än så kan väl ingen begära. Det är faktiskt okej även om jag har trasig mage, dålig kondis och päronrumpa.

Looooov, nu har vi lov 🙂 i en och en halv vecka. Och varför vet jag inte riktigt, det verkar inte vara allmänna helgdagar som förra gången vi hade en vecka ledigt, utan det är visst bara skolans schema som är lagt så. Lite tråkigt förstås att ingen annan är ledig, men jag ska nog ta det lugnt ändå. Jag slits mellan att försöka göra så mycket som möjligt och en känsla av att jag borde spara mina pengar.. Eftersom jag inte vet vad jag ska göra i höst. Men det här är ju i princip samma sits jag satt i förra året, rände runt världen och brände mina pengar, och det gick ju bra då, så det kanske kommer gå bra den här gången också? Vem vet.

Nu är iaf regnsäsongen här så det är lite tristare väder, även om det är väldigt varmt fortfarande. Promenerade till Tanashi i duggregnet i morse och tog tåget hem, men nu har det klarnat upp och solen tittar fram. Så typiskt, ge mig ut i tråkvädret och trava runt och nu när solen skiner så sitter jag instängd på rummet ;P Jaja. Om en halvtimma ska jag och Z gå (åka) till the Hub i Takadanobaba och chilla med So och hans vänner, känns lite nervöst men jag gillar So, han är cool, så jag får väl ta tillfället, närverka lite och visa hur trevlig jag är… hehe… *nervös*

Seriöst, jag blir typ mer och mer osocial här, känns liksom ovärt att lägga mer massa besvär på att lära känna folk som ändå åker iväg sen och man aldrig mer kommer träffa… Jaja… Får försöka ändra på den inställningen. Måste ge folk som bor här en chans! Och när jag väl träffar någon jag gillar så får jag passa mig så att jag inte 1) håller mig för mycket på min kant och framstår som otrevlig/tråkig 2) inte heller slår över åt andra hållet och blir fjäskig ”please like me, I’m really funny I promise” hehe 😛 Men om jag ska ge mig själv lite cred, så brukar folk komplimentera mig för att vara så avslappnande och skön att umgås med, att de känner sig bekväma i mitt sällskap och sådär, och det är väl mer en sån sak man märker efter hand och inget som slår en första gången man träffar mig, så jag borde inte gnälla över att folk inte tycker om mig 😛 Kom igen nu!! *försöker peppa mig själv* You can do this!! You can be a nice girl!! And not just nice, funny and clever too. If people can’t see that, that’s their loss ^^ Ok, ganbatte ~ !

Att följa dåliga idéer

Att följa dåliga idéer, står det som rubrik i utkastet, och ingenting i texten. Jag tror jag menade att skriva detta förra gången i veckan när vi satt nere i matsalen och bestämde oss för att ja, vi är bakis. Ja, vi har grov sömnbrist sen förra natten. Och ja, det vore förmodligen ett oerhört dåligt beslut att gå ut och festa hela natten igen. Men… vi gör det ändå. Och så drog vi till Ageha med Sebbe och So som jag träffade förra sommaren. I know what you did last summer. Japp, har i princip återberättat hela förra sommaren minut för minut för stackars Zakaria och Linnea som jag hänger med. XD

Vi drog dit med dem och ett gäng halvdryga amerikanare. Och upplevde äntligen den famösa Ageha med fem dansgolv. Eller – det femte var mer som en uteterass med en pool, som det var förbjudet att bada i. Fråga min inte vad meningen med en pool är som man inte får bada i, för det låter som det mest onödiga som finns i mina öron xD Men antar att bad och alkohol är en överlag dålig idé så såå konstigt är det ju inte.

Mitt bästa minne är helt klart när jag sitter med Linnea som köpt vatten till mig och nästan typ gråter av smärta (hade mina svarta högklackade skor på mig – båda nätterna i rad. Ännu ett dåligt beslut.) och trötthet och verkligen, verkligen vill att vi ska åka hem. Och då kommer So förbi och bara hey, vi ska ut på terrassen nu för solen håller på att dra upp. Och ni förstår ju vilken underbar idé det var. Maroon 5’s ”Sugar” spelades precis när vi kom dit. Kallt som satan i bara tunn klänning en aprilmorgon nere i hamnen. Solen som sakta tar sig förbi molnen och upp på den väntande himlen. Havet ligger grått därunder. Skyskrapor i fjärran. This is what I’ve been waiting for. Hela natten kändes som ett väntande på att huttrandes och slitna som satan få stå och se solstrålarna sakta spridas över skyn. Den nya dagen hade börjat.

Längtan efter en sagolik natt

Jag gjorde nåt jag kanske inte borde gjort, jag gick genom stan på väg mot tåget och kände höstens hopplöshet och tristess hänga över mig. Jag ville verkligen prata med Malin, Alice eller Liza. Så jag skickade iväg ett kortfattat sms och nu väntar jag på svar. Men, den här otrevliga känslan i magen kanske äntligen försvinner. Jag avskyr att vara ovän med folk och har känt mig elak och ensam sen tre veckor tillbaka. Jag kommer kanske fortfarande känna mig ensam men inte elak. Oavsett om det nu var jag eller dem som agerade fel, så har jag nu tagit ett litet steg för att återknyta banden, och kan de inte göra detsamma har jag verkligen inget mer att göra eller säga dem. Det är upp till dem nu.

Och förlåt mig, framtida Mimmi (och eventuellt folk som kikar in här), för att jag ältar det här i det oändliga och knappast bloggar om något annat. Men både jag och du vet att det här är mitt andningshål där man kan älta vad man vill tills det inte behöver ältas mer 😉 Jag bara önskar att jag kunde skriva om magiska kvällar igen. Men även om livet i sin helhet blivit mer magiskt så var det länge sen jag rörde mig i en dröm. Och mitt pass är borta. Jag vill ut i världen och befinna mig i en drömvärld igen… Andas luft som känns så levande att man vill bevara varje minut, känna sömnbristen förvandla omgivningen till en färgrik hallucination och önskan att vilja bevara varje minut. Låta det smälta samman med ens sinne så att det färgar av sig på en själv så att man aldrig blir sig lik.

Den där vandringen hem genom spanska gränder, röda blommor på vita murar. Den är långt borta nu.

Salt!

Man vet att det gått för lång tid sen man sist bloggade när hemsidan inte kommer ihåg ens inloggning utan man måste ange namn och lösenord igen… Dock är det ju helt meningslöst att försöka skriva när man inte är inspirerad! Blir bara äckliga blä-inlägg som jag inte alls är stolt över då. Det jag tänkte blogga om nu var i alla fall salt. Eller snarare SAAAAAAALT! Det känns som att jag blivit helt besatt av salt och pommes, eller ja pommes med salt, sen jag och Joel plockade fram vår Princess (ja fritösen då, den heter det ^.^) ur flyttlådan. Tyvärr övertalade han mig att köpa mineralsalt, och det smakar ju inte alls som salt ska! Så nu så vräker jag på massa mineralsalt, smakar och tycker inte det smakar salt och häller på ytterligare en hög och smakar innan jag ger upp och går och hämtar världens godaste salt, ”Sea Salt Grinder” från McCormic. Vi köpte det till våra frukostar på hotellrummen i USA, och envis som jag är packade jag ner det i resväskan när vi skulle hem, för man får ju inte slänga mat… Tack mamma 😉

Sen slutar det i alla fall att mina pommes och botten av tallriken är fyllda med både mineralsalt och havssalt i otroliga mängder och så sätter jag i mig det samtidigt som jag önskar att jag hade ÄNNU mer salt men är för rädd för att hälla på mer för att jag kommer dö av för högt blodtryck eller något.. Vad leder stora mängder salt till egentligen? ;P Så mycket är det väl inte egentligen men mer än vad som brukar anses normalt i alla fall xD Det känns i alla fall lustigt att tycka salt är så otroligt gott och hypokondrikern i mig undrar fundersamt om jag har fått någon sjukdom som leder till saltbrist.

Och nu gick sirenerna på här utanför och pessimist-/undergångsMimmi undrar genast vad som hänt och om det är något allvarligt som kommer drabba mig, oss, ja hela världen kanske? Jag får faktiskt se till att ta det lugnt med paranoian här… och fixa lite mer pommes kanske? *kastar längtande blickar på Princess och mitt lilla importerade saltkar*