Oh, somebody

Can anybody find me somebody to love?

Det är nu tre dagar sen jag såg GACKT. Jag saknar honom. Jag vet att andra GACKTfans förstår, men de som inte förstår, kan de någonsin fatta? Hur det känns att vakna, ta på sig kläderna, äta frukost, göra sig i ordning, virra runt lite, dubbel- och trippelkolla att man verkligen har med sig biljetterna (biljetterna!!) och sätta sig på ett tåg, vänta, vänta, komma fram, se folket, få en pil POFF i hjärtat och pulsen går upp, man hör hans musik spelas och man brottas med sin vilja att köpa allt som finns i merch-shopen, pulsen går upp ännu lite mer och man väntar, väntar, kan se lugn ut på ytan men rätt som det är får man små mini-ryck och bara omg jag ska se GACKT ffs, is this really happening!!!. Man väntar lite till, skiljs från sina pengar och köper sitt merch till slut, blir insläppt, hittar sin sittplats eller försöker tränga sig längst fram i publiken. Blodet känns som det injicerats med något sprakande silvrigt som är gjort av stjärnstoft för det rusar genom ådrorna på ett helt annat vis i vanliga fall. Han är sen, men plötsligt släcker de ner och BAM nu är det inte bara en liten POFF utan nu känns det som en käftsmäll, det är nu det händer, shit, det känns som att bli träffad av en truck. Du glömmer allt, reser dig upp och kan inte tänka, blicken är fastnålad på scenen och där, där är han. Den stora, feta idioten GACKT med alla sina dumma idéer och stora ego. Han står där och ser ut som han stigit ned direkt från dina drömmar. Han öppnar munnen, hjärtat sjunger i bröstet och det finns inget annat än nu, nu, nu.

Kan livet vara så här bra?

Kan livet vara så här fantastiskt, underbart, lysande magiskt?  ♥

Jag hade aldrig ens kunnat önska mig det här. Det är mer än vad jag någonsin bett om. I should be smiling, after all. Jag är ju den lyckligaste personen på jorden.

And he will be my forever reason to smile ~

Annonser

GACKT

Nu har det gått ungefär en vecka sen jag såg GACKT. Så sjukt. Ser verkligen fram emot att få se honom i Saitama Super Arena om några veckor. April gick långsamt men Maj bara susade fram och Juni, Juni kommer ju gå så jäkla fort!! Och sen får jag se honom igen, och det kommer bli lika underbart som de andra två gångerna ❤ Jag sitter seriöst och funderar på att köpa en biljett till den 3e Juli också.. Hur crazy det än låter så är det ju en chans att se Gackt och det är inte ofta man får såna chanser. So what om jag redan sett samma show två gånger? So what om jag kommer se samma show en tredje gång? Han blir ju inte yngre och (snyft) en vacker dag kommer han säkert pensionera sig. Jag får alltid en klump i halsen när jag tänker på det och det är ju dumt att oroa sig, jag hoppas han är en sån där artist som kommer fortsätta uppträda och göra sin grej även upp i 60-årsåldern ❤

Vad händer för övrigt i mitt liv då? Jag är faktiskt ganska sur på mig själv för att jag inte dokumenterar mina dagar ordentligt, för detta är ju något som verkligen är helt fantastiskt och one time opportunity, känns det som. Jag måste få berätta om vad som hände en dag på väg hem från skolan. Jag och Linnea gick över vägen mot stationen för hon skulle möta upp Morgan och jag skulle fördriva några timmar för att sedan gå på en dejt. Plötsligt kommer en japan framskyndande till mig med ett visitkort i handen och börjar ställa frågor på japanska. Jag typ ”eh.. vi kan inte japanska..” och då försöker han förklara på engelska vad det är han vill. Linnea blir otålig och går iväg för att gå på sin dejt med Morgan och jag står kvar och på en blandning av japanska, engelska och teckenspråk så kommer vi och hans kompis fram till att han är frisör och vill klippa mitt hår i en hårtävling. Den går av stapeln den 14e vilket egentligen är en skoldag men strunt samma, jag tycker det låter så spännande att det är värt att missa en enda dag för det. I skrivande stund har jag varit iväg till hårstudion han jobbar på två gånger, första gången tvättade han mitt hår och tittade igenom det lite och provade tre peruker på mig och fotade, haha. Förra gången jag var där så blekte han håret så det blev SUPERVITT så nu får jag runt och känner mig som Kissie och växelvis Elsa från Frozen. ^_^~

Ska dit ett antal gånger till innan det väl är dags, har inte helt fått kläm på vad som ska hända men det är någon typ av frisörtävling där man ska visa upp någon slags tolkning på ett concept. Ska tydligen stylas med smink och kläder också ~ Imorgon när jag ska dit blir det med färgning och klippning, det ska bli så kul! Min hårbotten kommer verkligen avlida av detta, jag har redan fått en mini-utbrott av mjäll/mjälleksem, men det struntar jag faktiskt i. Det här känns alldeles för spännande för att jag ska kunna låta bli att vara med ♥

Var och köpte svindyrt mjällbalsam på apoteket, får hoppas det hjälper. Och om han nu ska klippa mitt hår kort så blir det ju enklare att ta hand om hårbotten sen, tror inte det är bra att gå med fuktigt hår så länge som det tar för mitt hår att torka nu när det är så långt. Haha, så länge jag har sparat ut håret och nu ryker det igen 😀 men, har ju haft långt hår i något år nu så det spelar inte så stor roll tycker jag. Och anledningen till att sluta ha kort hår från början var att det var för dyrt att klippa sig hela tiden, och detta får jag ju gratis 😀 Skolan går väl sådär, så det känns skönt att mitt liv har fått en annan distraktion att fokusera på just nu. Det är härligt att känna sig behövd, även om det bara är min skalp och mitt hår han vill låna, haha ^_~

 

Allt har vänt

Upptäckte nu att senaste gången jag skrev så skrev jag ett klagoinlägg. Nåja. Detta ska bli en GACKT-rapport så det blir ingen klagan det inte 😀

GACKT. Ja.

Nu har jag sett GACKT. Igen!! Två gånger till och med xD Kan knappt tro att det är sant.

Gackts ”Last Visualive – Last Moon”. Eftersom jag inte sett hans tidigare visualive eller Moon saga historier så visste jag inte vad jag hade att vänta mig. Folk hade skrivit att det ibland förekom ID kontroller vid ingången, så jag var så sjukt nervös när jag skulle gå in. Och jag var ensam! Inget Gackt-gäng att peppa med denna gången, bara mina egna fjärilar i magen som blev större och större ju mer jag tänkte på att ja, nu, idag, så finns det en chans att jag får se Gackt.

Och sen började jag stressa upp mig över att jag inte skulle kunna hitta konserthallen, eller att jag skulle åka fel, eller bli sen.. Eller att biljetten inte skulle vara giltig.. Ja, ni vet ju hur många saker man kan oroa sig över när det kommer till att gå på en Gacktkonsert.

När jag väl kom dit så såg jag omedelbart en massa kvinnor i 40, 50-årsåldern med Gackt-t-shirts, Gackt-hoodies, Gackt-kassar och massa annat xD Jag kom dit ca 20 min innan dörrarna öppnades och väl inne så ställde jag mig i kön till merchandise och köpte ett dyrt linne. Jag funderade på att köpa mer men allt var så dyrt, och det fanns så otroligt mycket grejer! Parfym, solglasögon, superdyra smycken… Det kändes som han ansträngt sig en hel del för att försöka mjölka ur sitt namn och kändisskap på så mycket som möjligt vilket gjorde mig lite vankelmodig.

Platinum Egoiste svävade i luften över hela lokalen. Jag undrade först om jag inbillade mig men det kändes starkt även inne i själva hallen.

Jag flydde från kapitalist och konsumtionsmarknaden där ute och gick in i hallen och satte mig på min plats. Efter att ha suttit där ett tag så upptäckte jag att det inte var min plats xD såå då fick jag leta rätt på det som var min faktiska plats och konstaterade att jag satt sjukt nära scenen, snett åt höger på tionde raden.

Ja. Sen var det lite videoklipp med Gackan utklädd till Samurai (nu behandlar jag inte den historien med särskilt mycket vördnad haha, eftersom jag inte känner till den.) och sen kom Gackt på. Åh herregud. Det var precis som vanligt, adrenalinet, lyckan, det kändes som att komma hem, började nästan gråta när jag såg You och Chacha… Mina ”familjemedlemmar” som jag saknat så länge. Jag var så till mig av lycka att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Tog stöd mot stolsryggen framför och insöp anblicken av honom. Och ändå var han så långt borta! Jag förstod inte hur lyckligt lottad jag var under YFC-konserterna med Gackt på bara några enstaka meters avstånd…

Åh Gackt ♥

Åh, dessa nya minnen som så snabbt förvandlas från upplevelser till skuggor i det förflutna, en passerad tid. Hur kan några timmar gå så fort? Hur kan något betyda så mycket och lämna så starkt intryck att man minns det i timmar, dagar, veckor efteråt, trots att det aldrig kommer hända igen?

Första konserten var ett glatt återseende som värmde mitt hjärta, fick mina ben att bli svaga och fick mig att sväva på moln.

När jag återkom dagen efter så grät jag i princip hela showen igenom, jag visste hur stor saknaden skulle bli. Jag mindes hur det är att gå vidare, jag kände hur lång tid det var sen förra gången, en kort snabbis på Yohios konsert, vad är väl det att leva på? Det var utmattning och ett krossat hjärta för hur mycket han än älskar sina fans så är det ändå en ensidig kärlek min relation till honom består av.

Men gud! Fokusera på de fantastiska detaljerna istället för att börja svamla sentimentalt om dina fangirls-svärmerier, Mimmi! (jag är förkyld och som vanligt helt miserabel.)

Jag har sett PS. I love you live.

Jag har sett Returner, Ride or Die, Mirror och U+K live. Jag kan dö lycklig nu. Hahaha. Åh blir så frustrerad över att en bloggerska jag länge följt och beundrat uttryckte sig såhär om showen ”..och sen fick vi genomlida ännu ett framförande av Mirror och U+K..” för det var definitivt höjdpunkten för mig! Som jag stirrat på datorskärmen och fantiserat om att se de låtarna live (när han trillar av scenen, hahaha) och nu har jag gjort det ♥

Jag blir helt stum.

Jag fattar inte att det kan rymmas så här mycket lycka i ett enda liv.

Att man kan bli svept away så mycket av en enda man som man aldrig ens yttrat ett ord till.

Att något sånt här kan födas år 2010, fortgå år 2011, leva på sparlåga under 2012 och bara få några korta ögonblick under 2013, nästan försvinna helt under 2014 och 2015, för att sedan blossa upp precis lika strålande, underbart, skinande som aldrig förr, nu år 2016.

2015 trodde jag var mitt ”maxår”, att det inte kunde bli bättre än så! Men det här kommer gå till historien som världens bästa år! Kan inte fatta vilket jävla amazing fantastiskt liv jag lever!! Det är bara maj än så länge men jag har redan sett G TVÅ GÅNGER! Vem vet vad resten av året har i beredskap åt mig?

Jag har ingen aning om hur mitt liv ser ut i höst men jag vet att oavsett vad som händer så kommer det bli riktigt, riktigt bra ♥

4th time.

Yeah. Ja, jo.

Jag har sett GACKT live fyra gånger nu. Det värmer i magen och lockar ett leende till läpparna.

Trots att det var YOHIOs konsert och GACKT bara skulle vara gästartist, så beslöt vi oss ganska fort för att gå. Vissa, som Liza och Alice, köpte biljetter omedelbart, jag var lite mer försiktig med att vänta på bekräftelsen att han faktiskt skulle dyka upp, och Sandra och Markus var väl de sista av oss att köpa dem. Biljetter till YOHIOs turnéavslutning i Annexet 5e oktober (Annexet? Vad är Annexet? Jo men tänk, det var ju Globen! Hihi!) samtidigt som vi resignerat tänkte och sa till varandra: Vad gör vi inte för den här mannen? x) Den här knäppa japanen som gör så sjukt bra musik och som vi alla någon gång varit lite förälskade i.

Jag beslöt mig hastigt och lustigt för att åka hem en sväng innan the Big Day, och tog sedan sällskap med Sandra på Swebus långa, oändligt tråkiga resa upp till Uppsala. Härligt att få skvallra lite med min barndomsvän och peppa konserten! I Uppsala fick vi som lovat sovplats hos underbart trevliga Hanna och Lovisa, vi hann med att diskutera YOHIO, GACKT, äta tacomiddag och kolla på Junjou Romantica under helgen. Lovely! ^_^ Jag och Sandra passade även på att träffa HP-Malin som jag inte sett på evigheter, och vi tog oss en titt på hennes superfräscha studentlya under fredagen!

Then. Lördagen när konserten skulle gå av stapeln. Vi fnissade och stressade upp oss kvällen innan så pass att vi beslöt oss för att ta ett tidigare tåg på morgonen för att få en bra plats i kön och publiken. Tyvärr vimsade vi bort Alexandra som vi skulle träffat på stationen i Uppsala pga brist i kommunikationen och allmänt OMG-Gackt-blackout i våra hjärnor, utan vi fick möta upp henne på centralen i Stockholm en timma senare istället när vi äntligen lyckats få kontakt med varandra. Ett kallt och blåsigt Stockholm mötte oss när vi gick av vid tunnelbanestationen, och när vi hittat dörrarna till ”Annexet entré 3” som det stod på våra biljetter uppstod minst sagt antiklimax. Det var inte en kotte där, vad sjutton var det fråga om? Bara några enstaka skräp flög omkring på backen.

Efter att ha frågat i en reception fick vi situationen klar för oss, det var tydligen entré 6 som gällde och när vi hittat den kändes allt genast mycket bättre! Folk som satt på filtar, små tjejer i rosa kjolar sprang om kring. Yes!

Köa är något speciellt. Som jag sentimentalt tänkte medan vi satt där och frös rumporna av oss och benen domnade bort; Köa är essensen av att leva i nuet. Du kanske fryser, du blir rastlös och får tråkigt, men du kan ändå inte tänka dig att befinna dig på någon annan plats i hela världen för du vet att nu, snart, händer det som du väntat på så länge och inom några timmar kommer du stå där, i publikhavet, och le och skratta och sjunga med och önska att tiden skulle stå still.

En liten tjej hade kommit från Österrike (? Did I get it right now?) med sin pappa för att gå på konserten, och eftersom hon inte hade någon att köa med fick hon sitta med oss. Snälla vi är, vad? Tyvärr var det kanske lite mindre snällt av oss att hela tiden sitta och tjattra på svenska, men så kan det bli xD

Det var ett fulländat köande, ett perfekt köande med alla nödvändiga ingredienser. Sittande på gatan. Stela leder efter sittande på gatan. Små utflykter för att gå på toa och hitta mat. Pommes för mig. Jag avskyyyyr kyla så tillbringade en ganska stor del av väntetiden inne på Globengallerian intill för att värma upp mig för att inte dö helt. Jag fick t.o.m. äta rester! = Happy Mimmi ^_^ Som the Queen of Leftovers är rester en viktig aspekt av utflykter och köande, och när jag fick resterna av Alexandras take away var lyckan gjord!

Vi åt också choklad och frukter, kanelbullar och festis för att hela tiden fylla på med energi (och för att man inte fick ta med sig mat in xD).

Vi fick efter någon timma eller två varsitt nummer på handen, mitt var 135 vilket gjorde mig nöjd. Det hade gärna fått vara ännu lägre of course, men med tanke på omständigheterna tyckte jag det var ett fint och bra nummer ~ ^^

Vid fyratiden eller så blev kön väldigt orolig och alla började ställa sig upp och långsamt pressa sig framåt av nervositet och rädsla för att förlora sin plats. Efter en dryg timme då vi blivit inkuffade mot väggen och med en hel del folk bakom oss fick vi alla som stod längst fram i kön (som blivit enorm, vilket jag chockat insåg när jag tittade bakom mig) varsitt knallrosa band om handleden. Yay! Jag älskar band! Senare la jag märke till att det stod ”We were here first – Robbie Williams super fanzone” på dem. Wtf xD Verkar som det var något överblivet skit vakterna beslöt sig för att sätta på oss som varit korkade nog att köa i timmar för att veta vilka vi var xD

Sen, så kom Stockholms-Malin dit en stund och hälsade på mig! Hon kunde rapportera både det ena och det andra och hade med sig ytterligare en påse pommes till mig som kände att krafterna började tryta. Så medan jag stod tryckt mot gallergrinden jag lyckats åla mig fram till och vräkte i mig pommes, berättade hon att hon hört G och Yohio repa på vägen. OMG! Ångrar att jag inte övergav kön för att kanske ha fått en chans att höra dem, för att tjuvlyssna på rep med artisten du älskar, det är fantastiskt. Hursomhelst, hon kunde inte stanna allt för länge och jag snirklade mig snart tillbaka till Sandra, Lovisa, Alexandra och våran lilla adopterade tjej för att efter ytterligare väntan blev vi slutligen insläppta. Eftersom vakterna uppenbarligen bestämt sig för att behandla alla oss som kom först som treåringar så fick vi gå på led och återigen sitta ner (på rad) och vänta. Gud, vad fel och …fel det kändes att ett gäng vakter stod och hojtade ”gå lugnt och stilla så att ingen blir skadad!” och ”sitt nu ner och försök inte smita före i ledet!”. Jesus. Vi tittade oss noga omkring bland alla småglin för att vara säkra på att vi inte råkat gå in på ett dagis istället för globen.

Under hela denna tiden väntade vi också på Liza, Alice och Markus som lovat dyka upp. Men vid varje tillfälle de skrev ”Nu kommer vi!”, så rörde sig kön framåt. Det var helt enkelt lönlöst eftersom de kom så mycket senare än vi, och mycket tråkigt då jag hade sett fram att köa med dem precis som på gamla dar.

Vi ångrade i alla fall oss inte ett ögonblick över att vi köat så länge när det visade sig att det fanns två kravallstaket, ett framför scenen och ett lite längre bak, så att alla de som köat längst fick gå längst fram och stå vid det första medan den större massan fick trängas bakom det andra! Moahaha, det var verkligen en tgrevlig överraskning och lön för vår möda!

Sen började konserten. Med YOHIO. Ja, det var ju hans konsert. Och vi tjoade lite halventuastiskt, och väntade, och väntade. Massa Yohio fick vi se. Slutligen kom äntligen det ögonblick som fick mitt hjärta att börja galoppera – Yohio öppnar munnen och säger något i stil med ”och nu har jag en väldigt speciell överraskning åt er” och man, energin som byggs upp i en publik och all väntan, förväntan, adrenalinet som rusar till när man bara hinner tänka en tanke ”nu jävlar! Äntligen!!” innan allting får en att bara öppna munnen och skrika rakt ut.

Och upp på scen kom han. Vår GACKT. Det var så jävla sjukt alltihop och vi skrattade och skrek ”GACKTO!!” gång på gång för att visa att ja, det är för din focking skull vi dykt upp här ikväll!!

De körde sin duett. Det var awesome.

Sen, sen gick han av. Och jag förvandlades till en hundraprocentigt äkta fjortis som bölade, hulkade och grät. Vi pratade lite med en tjej framför oss när vi satt vid scenen och väntade på att konserten skulle börja, hon berättade om sin kompis som varit med i den där Justin Bieber-videon på youtube där några hysteriska tjejer bölade och grät för att de inte fått se honom vid hotellet. ”buäh, vi känner oss så himla sviiikna, jag tänker inte gå på hans konsert längre!” var väl ungefär så de tjöt. Det var ett tag sen, men kanske för att vi just pratat om det, så var det den videon som dök upp i skallen på mig när GACKT trippade iväg från scenen. För i helvete, här hade vi peppat, köat, lagt massa pengar, åkt dit, och vi får se honom i vad som kändes som en halv jävla minut? Jag förstod precis hur fjortisarna känt sig. Sviken, det var precis rätta ordet det. Hur kunde han svika oss på detta sättet?? *dramatiskt tonfall* Jag bölade och tjöt i över en låt efteråt, sansade mig till slut generat och stod tyst i publiken. Försökte tänka jomen, han kanske dyker upp igen, konserten är inte slut än, men det gick halvdant. Fick sms-kontakt med Liza: Det här suger fan! Skrev hon. Jag vandrade bakåt och spanade över det andra staketet tills jag fick syn på dem. Tog fram mobilen igen. YOHIO babblade på om något på scenen och jag stirrade hatiskt på honom. ”Sluta prata o ta fram Gackt för helvete!” smsade jag till Liza. Hon svarade, och när jag står och tittar på mobilen hör jag ett samfällt skrik från publiken framme vid scenen. Tittar upp, och nog fan står GACKTjäveln där igen på scen xD Dör lite smått och medan han pratar kutar jag fram och knuffar folk åt sidan, klättrar över stackars Lovisa för att hamna mitt i mellan Alexandra och Sandra, och så står vi där, skriker, hoppar och sjunger. En låt till fick vi, sen gick han. Han gick och han kom inte ens tillbaka med alla andra som kom upp på scen i slutet för att tacka och buga efter ytterligare massa Yohiolåtar. ”business” sa YOHIO att han var upptagen med. Bullshit, din svikare, tänkte jag. Som Alice sa: Vadå, fick han akut diarré eller?

När allt slutligen var över mötte vi äntligen upp Alice, Liza och Markus. Oh, the joy! Det är lustigt, den där känslan man får, trots att vi pratar så sällan med varandra blir jag lika glad varje gång jag träffar någon i vår galna ”Gackt-familj”. Den utökades också, eftersom jag träffade på två norskor som Alice/Liza? haft kontakt med förut, så lilla ”familjen” bara växer 🙂 Vi ställde oss på typiskt fangirl-manér och väntade vid en gate som de fått nys om att han skulle dyka upp vid efteråt, men då Lovisa, Alexandra, jag och Sandra skulle vidare till Uppsala fick vi ge oss av innan the Man dök upp. (Vilket han enligt uppgift gjorde i en Yohio-bil efter några timmar xD)

Sen, efter en helt awesome helg fylld av möten med så många fantastiska personer att det knappt går att fatta, så var vi på väg därifrån.

Haha, det har tagit mig hela dagen att skriva detta då jag blivit avbruten hela tiden, och tänkte förut att jag skulle skriva ”Åh, jag får ju inte glömma.. ” men jag har glömt vad jag inte fick glömma! Så typiskt mig xD

Åh! Nu kom jag på det! xD Det var ju nästan det bästa på hela konserten och fyllde mig och alla andra med hopp – en av GACKTs sista kommentarer. Han sa ”Sweden, see you soon.” See you soon. Hittils har han inte brutit några av de löften han gett – förutom det där om att han skriftligen sagt att han ska göra en tour i USA snart och det har ännu inte hänt – på scen, så jag litar till fullo på hans retsamma kommentar och kan bara vänta och hoppas att han avslöjar snart vad han menar! Jag och Sandra har börjat fantisera lite om att besöka Japan nästa sommar, men jag kan ju inte åka till Japan om GACKT kommer hit! Skulle dö om vi gick om varandra på det sättet, så funderar nästan på att avblåsa hela vår fantastiska plan bara på grund av de där få, vaga orden xD Gackt alltså, du styr hela mitt liv ibland xD

Men, nu har jag i alla fall fått se honom på scen och höra hans underbara stämma i verkligheten inte mindre än fyra gånger, och jag är så otroligt tacksam för att jag fått dessa fantastiska chanser, ögonblick som kommer vara glödande minnen i flera år framåt. ^_^ Fyra gånger.. Det känns som en jäkla fantasi 🙂 minns fortfarande de där gångerna jag som tonåring låg och grät i sängen för att jag trodde att jag aldrig skulle lyckas gå på någon av hans konserter, och nu är jag här.

Här och nu och det gör mig så jävla glad.

Inspiration

”Problems that occur like this are like an illness in the body.
Of course, there’s nothing better than going on being healthy without a single illness.
But it’s rare for something that convenient to happen.
At every opportunity, something breaks down,
joints start to hurt,
and you can feel your body becoming sluggish and wearing down.

What’s important is to not dwell on each and every one of them,
and go on living with that illness, though you should solve it if you can.
I suppose it’s that going on living with it is what’s necessary.
Not rejecting it, but coexisting.”

”I’m always just screwing around,
but I want to be the kind of man who can always go on doing screwy things like this. Ahahaha.
I’m not interested in being straight laced,
and I’m not interested in being just irresponsible either.
I guess I’ve been saying lately that a good man is one who can always go on singing and dancing.
For that, you need the greatest friends.
I have lots of wonderful friends around me.
Of course, they piss me off a lot, but it’s because they’re around
that I can do even tough things with a smile.”

”If you can laugh, if you can smile,
the tiredness of your heart, and the desire to fight will disappear.
Everyone smile.

Well, I guess I’ll go do my best. ”

Yes, I’ll do my best, too, Gackan! Thank you ♥

Sommarplaner

Jag vill börja planera sommar -12, och kollar igenom min tomma kalender gång på gång. Kommer hem någon gång i början av juni, och sen har jag hela sommaren kvar att fylla med något. Kollar igenom veckorna en gång till, värst vad tomt det ser ut, märkligt… Det är något som fattas…

Jag har ingen höjdpunkt planerad. Jag har inte orden ”GACKT” och ”LONDON” inskrivna någonstans. Vad är nu detta? Ska jag inte till London i sommar? Något måste blivit fel, tänker min hjärna oroligt. Jag var ju i London förra sommaren, och sommaren innan dess. Det är ju det som gör livet värt att leva! En galen, vansinnig, underbar resa tur & retur London, att invadera staden och storma fram på gatorna, göra bort oss i tunnelbanan och skratta sinnessjuka gapskratt, sova för lite och känna sig hemma.

Stå med sina systrar i publiken och se Gackt på scen.

Skrika tills rösten försvinner och gråta av lycka.

”Det kommer kännas så fel att inte åka till London i sommar”, säger jag sorgset till Eskil. ”Snobb”, fnyser han till svar. Va? Jag vaknar upp ur mina tankar och inser att det låter lite överklass att tycka det är en katastrof att man inte åker till London över sommaren, speciellt som jag redan varit där en gång i år. Ska man skratta eller gråta? Det handlar ju inte om en shoppingresa, precis. Lizas ord ”Vi är i London! På gatan!”, koifiskarna i Holland Park, köa i timmar, det sunkiga hotellet Northumberland King’s Cross Hotel, att chilla i Hyde Park kommer alltid vara som inbränt i mitt minne. Fattar ni? Det finns inget alternativ. Det finns inget näst bäst.

Det är allt eller inget.

Det är den totala lyckan.

Det är känslan av att äntligen befinna sig på rätt plats, att ha kommit hem.