God Jul

Jul ja jul.. that time of the year. Jag är nästan alltid nere och det känns extra svårt att vara omgiven av familj som är ”glada” och jag stressar upp mig själv med press på att vara glad. Därför kändes det väldigt skönt att vara ensam i Tokyo och få skapa min egen drömjul tillsammans med Brice. En grej hände dock den 22a vilket stressade upp mig till max och tja, jag blev så stressad att jag var tvungen att gå och lägga mig och ta en tupplur när jag kom hem från skolans julavslutnings”fest” den 22a. Haha. Så det blev en väldigt dyster start på jullovet. Den 23e tog jag det bara lugnt här hemma, passade på att tvätta eftersom jag fick lakan från min granne Sofie när hon åkte hem till Sverige. Fick även en hel massa andra grejer så det passade bra att jag gjorde en storstädning och plockade i ordning i lådorna och hyllorna, dammsög och  sådär. Sen gav jag mig till och med ut på en springtur då termometern visade fantastiska 17 grader! 17 grader, dagen före jul. Det är mycket saker som inte är till belåtenhet här i Japan men 17 grader och solsken dagen före julafton, det är ju helt fantastiskt 🙂

Sen den 24e så gjorde jag mig i ordning och åkte in för att träffa Brice i Shinjuku, vi spenderade julafton med att åka runt stan och kolla in Akihabara, Shibuya och Harajuku medan vi väntade på att solen skulle gå ner och när mörkret fallit så gick vi igenom tre olika julbelysningar, rosa träd vid Meguro River, den gigantiska kristallkronan i Ebisu Gardens där vi åkte upp i Top Of Ebisu också och njöt av utsikten över Tokyo, si så där 40 våningar upp 🙂 Sen vår slutliga destination var Yoyogi park och de blå magiska träden där. Det tog oss en lång och kall promenad genom parken då vi inte visste exakt var det skulle vara, men när vi väl kom fram var det helt klart värt det för det var underbart vackert att strosa fram under träden omgiven av massa japaner som gjorde sin grej. Tänka sig att få sin perfekta japanska drömjul, gå på en dejt inne i Tokyo den 24e ♥

Den 25e gjorde vi i princip ingenting då vi båda var ganska utmattade av att fara runt över hela Tokyo dagen innan, så vi tog det lugnt, njöt av min ”sunny spot” vilket består i att solen skiner in genom mina balkongdörrar och förvandlar hela mitt rum till en varm solig plats på förmiddagarna. Det är en av de bästa grejerna med mitt rum som gör att jag älskar det så mycket, man kan låtsas att det är en varm sommardag även mitt i vintern ❤

Sen åkte vi hem till Brice för att kolla på hans julfilm, Die Hard, så jag hoppas att han fick lite julfeeling i alla fall, även om allt vi åt var McDonalds… Jag saknar faktiskt julmaten vilket jag inte trodde jag skulle göra alls!

Hursomhelst, sen åkte jag hem och nu sitter jag här och segar bort hela dagen och vet inte riktigt vad jag ska hitta på under resten av lovet. Hoppas det blir bra!

Väntning pågår

Ja, då sitter (ligger) man här igen och bara väntar på att tiden ska gå haha. Ska på någon sportdag med skolan imorgon så ska upp vid sju, kommer vara lagom sliten eftersom klockan är ett nu, men kunde inte somna vid tio när jag försökte så ligger och kollar på Atelier på Håkans netflix. Är så pepp på imorgon! Inte för sportdagens skull, den tänker jag mest gå på bara för att jag inte har något annat inplanerat på morgonen, men klockan tre blir det klippning hos min darling frisören, woho!! Ska bli så himla kul att få träffa honom igen och så GRYMT härligt att bli av med det här håret! Jag ser ut som ett troll just nu och det är inte alls kul, har gått runt och hatat på håret i 2-3 veckor nu och står knappt ut en sekund längre. Var nära på att börja klippa i det själv men det gör jag inte nu när jag har kort, det är alldeles för svårt ^^ Och nu när jag hittat en bra frisör så håller jag ju fast vid honom. Är så himla spänd på hur det kommer gå imorgon. Hoppas det inte blir allt för dyrt också.. Helst av allt vill jag ju ha det gratis men det går nog inte för sig xD

Och sen! Sen ska jag åka raka vägen till FUSSA och BRICE. Är galet exalterad över det med 🙂 Dagarna kan inte gå fort nog, ändå träffade jag honom i tisdags så har inte ens gått så länge denna gången x) Ååååååh det ska bli så kul! ÄVEN om han måste jobba på lördag… jajaja… jag ser ändå fram emot det med hela mitt väsen 🙂

(tänka sig att jag har en POJKVÄN. Det var länge sen! Ett år på ett ungefär. Och en sån fin och snygg och bra en också. Nu talar hormonerna. Men jag måste berätta att jag hade ett moment. Ett Junjou Romantica moment. Ett ”this is the one.”-moment. Vill berätta mer men detaljerna passar sig inte här. En annan gång kanske.

Ska jag blondera håret imorgon också? Ja eller nej? Kan inte bestämma mig.

Livet

Har återvänt till mig. Kan knappt beskriva hur sällsamt lycklig jag känner mig över att få vakna upp utan smärta, äta frukost och faktiskt ha energi att göra saker, enkla saker som att sitta upp och prata med sina vänner, orka göra sig i ordning ordentligt och gå till skolan, och även hitta på saker utöver det som att tex idag när vi var på aktivitetscentret Round 1 med folk från huset för att fira Lucas som fyller år. Mycket trevligt!

Jag är så glad över att få finnas till 🙂

Fuji, fuji.

Så, trots att min mage förvandlats till djävulens sändebud och torterat mig i ca 2 veckor, var jag fast besluten att följa med och klättra uppför Mt Fuji tillsammans med en grupp folk från share houset där jag bor. Vi begav oss i söndags morse, beväpnade med regnkläder, mössa, vantar, varma kläder – tja, så varma som jag nu kunde ta med mig eftersom min packning från Sverige enbart valts ut med sommar i åtanke, vatten och en påse fylld med snacks från Daiso, ficklampa, vandrarskor som jag panikköpte på Don Quiote tillsammans med en ordentlig ryggsäck… Sammanlagt lade jag ca ¥10,000 dvs ungefär strax under tusen kronor, på utrustning, sen tillkom kostnaderna för själva resan och sova i huten uppe på berget. Dyrt med äventyr.

Mina rädslor inför klättringen var bland annat att inte få tag på mat jag kunde äta, att jag skulle få höjdsjuka, att jag helt enkelt inte skulle orka gå upp eftersom jag hade så grymt ont i magen. Men jag tog mig upp! Jag kan knappt tro det själv. Det var bland det värsta jag varit med om, att klättra uppför ett fucking berg med grymma magsmärtor och yrsel, en otrolig sömnbrist, regn, kyla och gud vet allt. Den där huten vi sov i var så sjukt dålig att man knappt kunde tro det, folk sprang in och ut hela tiden och en av oss i gruppen blev dålig, förmodligen av höjdsjuka, så jag kunde inte sova dels pga var orolig för henne men även för att jag hade så sjukt ont. Det var helt overkligt.

När vi väl började nå toppen och solen långsamt steg så blev allting värt det. Det var en utav de mest fantastiska upplevelser jag någonsin varit med om, och jag längtar redan efter nästa gång jag kan göra om det. Då ska jag vara ännu mer förberedd, mer vältränad, ha med mig både mer mat och mer vatten och viktigast av allt att jag tänker aldrig mer bestiga ett berg med en mage som är lika kaos som den var nu xD Det var den framför allt som befläckade min upplevelse.. Och sömnbristen då, men den går inte att undvika om man vill se soluppgången. Du måste helt enkelt vandra genom natten… Antingen stanna och vila några timmar i en hut halvvägs upp, eller klättra hela berget genom natten. Båda alternativen är dåliga och jag kan inte bestämma mig för vad som är värst. Att ha en hut att pausa i är i alla fall något mer sensibelt.

Här vill jag lägga upp bilder nu, men mina bilder är just nu fast i min mobil som ligger och uppdaterar sig själv här bredvid. Hoppas inte de försvinner i uppdateringen… Då avlider jag xD

Tog lite andra foton från facebook så länge som andra personer tagit:

13680677_10154402861844595_6327451135332866796_n13912496_10154402852059595_8918363909259772944_n13912876_1231774856844870_8945775483535081057_n13920858_10154402852329595_15749380826230977_n13935130_10154402852394595_956676787653870219_n

This is life. Jag kan inte formulera i ord den stoltheten över mig själv som kom när jag tog mig igenom det. Helvetet ner var en annan femma… Så många i vår grupp som mådde dåligt, och jag och Rei blev kvar sist uppe på berget för hon var så dålig att hon knappt kunde gå. Det var himmel och helvete, det där dygnet på Fuji.

promenad och prat

Efter att ha ägnat hela gårdagen åt att återhämta mig från fyllefesten i fredags så blev det en heldag ute idag. Cyklade till Sayama Park via Tamako Biking Road och hängde där ca 2 timmar innan jag mötte upp en kille jag pratat lite med, vi tog oss en långpromenad runt halva sjön och sen satt vi och pratade en stund. Vet inte riktigt vad vi ägnade all tid åt men nu är jag hemma i alla fall, och klockan är halv tio på kvällen. Jag har nog aldrig träffat på så många killar som letar flickvän förut, det sägs ju att det ska vara svårt att finna någon t.ex. i New York och såna saker, men här fullkomligt kryllar det av män som bland det första de säger till en är: Jag letar efter en blivande fru. Galet!

Men ärligt talat, är jag utmattad. Det är jobbigt att gå på dejter och oroa sig över hur man ser ut, vad man ska prata om, vad den andra personen gillar, vad man själv tycker om den andra personen… Det känns som att jag ägnat så sjukt mycket tid åt att gå på dejter med folk men det leder aldrig någonstans, blir inte ens vän med dem utan det är bara tack och hej, nu hörs vi aldrig mer. Hur orkar folk ha en så stor omsättning av folk i sina kretsar? Det är inte realistiskt. Jag är utmattad av att umgås hela dagarna med folk som inte känt mig längre än max 3 månader. Och dejtingkulturen här gör mig helt matt; det är norm att umgås med sin dejt/partner hela dagen, även när det är någon du inte alls känner väl.

Oh, somebody

Can anybody find me somebody to love?

Det är nu tre dagar sen jag såg GACKT. Jag saknar honom. Jag vet att andra GACKTfans förstår, men de som inte förstår, kan de någonsin fatta? Hur det känns att vakna, ta på sig kläderna, äta frukost, göra sig i ordning, virra runt lite, dubbel- och trippelkolla att man verkligen har med sig biljetterna (biljetterna!!) och sätta sig på ett tåg, vänta, vänta, komma fram, se folket, få en pil POFF i hjärtat och pulsen går upp, man hör hans musik spelas och man brottas med sin vilja att köpa allt som finns i merch-shopen, pulsen går upp ännu lite mer och man väntar, väntar, kan se lugn ut på ytan men rätt som det är får man små mini-ryck och bara omg jag ska se GACKT ffs, is this really happening!!!. Man väntar lite till, skiljs från sina pengar och köper sitt merch till slut, blir insläppt, hittar sin sittplats eller försöker tränga sig längst fram i publiken. Blodet känns som det injicerats med något sprakande silvrigt som är gjort av stjärnstoft för det rusar genom ådrorna på ett helt annat vis i vanliga fall. Han är sen, men plötsligt släcker de ner och BAM nu är det inte bara en liten POFF utan nu känns det som en käftsmäll, det är nu det händer, shit, det känns som att bli träffad av en truck. Du glömmer allt, reser dig upp och kan inte tänka, blicken är fastnålad på scenen och där, där är han. Den stora, feta idioten GACKT med alla sina dumma idéer och stora ego. Han står där och ser ut som han stigit ned direkt från dina drömmar. Han öppnar munnen, hjärtat sjunger i bröstet och det finns inget annat än nu, nu, nu.

Kan livet vara så här bra?

Kan livet vara så här fantastiskt, underbart, lysande magiskt?  ♥

Jag hade aldrig ens kunnat önska mig det här. Det är mer än vad jag någonsin bett om. I should be smiling, after all. Jag är ju den lyckligaste personen på jorden.

And he will be my forever reason to smile ~

New haircut, new life

Så, då var hårmodellerandet avklarat. I tisdags gick tävlingen vi förberett oss för i två veckor av stapeln och i princip hela veckan efter dess har jag känt mig gnällig och ensam, när jag försöker hantera att det är över. Det är över nuuuuuu, som Linnea och jag brukar skämta om. Saknar redan min underbara frisör som raggade upp mig som sin modell och alla andra som jobbade i samma studio, jag kände mig hemma där till slut. Var där ca 5-6 gånger och spenderade 4 timmar där varje gång x_x Och heeeela tisdagen. Men shit vad kul det var! Var där i måndags kväll så han fick göra sina sista förberedningar inför den stora dagen, åkte därifrån vid elva som vanligt och kom hem runt tolv, sen ringde larmet klockan sju dagen efter och jag åkte dit till nio, var i salongen från nio till ett och sen bar det av till lokalen där tävlingen hölls, som var i L’Oreals lokaler. Allt blir lite luddigt beskrivet för jag visste ju inte så mycket om det hela eftersom jag inte pratar japanska och min frisör inte kunde engelska bra nog för att förklara så mycket. Ja, det var verkligen ett äventyr att signa upp sig på att göra något som man inte vet vad det är för något och inte kan kommunicera med sin frisör 😀

Som tur var så var det inget avancerat jag behövde göra, bara sitta på en stol medan frisörerna klippte i 40 min och sen sitta stilla medan domarna gick runt i rummet för att bedöma deras arbete. Hade en sån jäkla träsmak i rumpan efter att ha suttit still sen kl nio på morgonen dock, så det var svårt nog xD Och blev grymt stel i nacken också, av spänningen också skulle jag tro. Sen genomled vi en hemskt tråkig video där M Taniguchi som äger frisörsalongskedjan ”stylade” hår på en scen (åh gud det var så sjukt trist) och sen var det prisutdelning! Min frisyr kom tvåa (av 16 tävlande) vilket gjorde mig sjukt glad och stolt och lättad och pressen över att jag skulle let him down försvann. Hans kollega kom på tredje plats så det kunde inte slutat mycket bättre än så! Om vi inte vunnit då förstås, haha. Som tur var så kan hans kollegas modell engelska för hon har bott i Kanada, så när vi var i studion samtidigt och under själva tävlingsdagen så hjälpte hon till med att förklara mycket för mig ^_^

13418838_10209610333604425_1887631200396055518_n13450847_10209610333924433_5826515586468417990_n13422332_202944356772259_6892627116143996063_o13435527_10209610332244391_3247125076979432683_n (1)

Jag vet inte, det gav mig en sån himla skön känsla av att ha ett Mission, även om det bara gällde något så simpelt som en hårklippning, och det tillät mig att fokusera på något annat än skolan (vilket kanske inte var så bra egentligen) och det var en välbehövlig känsla av att vara behövd och att folk litade på mig. Ja, han litade ju verkligen på mig med tanke på att jag var en total främling för honom och all kommunikation vi utbytte med varandra gick aningen genom gestikulerande, google translate eller lines översättningsbot. Vi kunde inte prata med varandra men vi gjorde oss tillräckligt förstådda ändå och gick med på att genomföra det här projektet med varandras hjälp, vi teamade upp, och det var en grymt rolig erfarenhet! Det värmde mitt hjärta och jag blev så himla glad över att han kom tvåa, även om han själv blev lite besviken över att inte komma på första plats.

Good memories ♥ ♥ ♥

Det, och precis innan det var det GACKT, och precis efter det (dagen efter, på onsdagen) så gick vi på klassisk konsert med en vän till en av de som bor här i huset, Shinobu, för hennes barndomsvän spelade förstafiolen (eller vad heter det?) och det var grymt coolt och mysigt med gratis klassisk konsert, tror jag behöver lite mer sånt i mitt liv. Vilken snobb jag är men jag vill vara en kulturtant när jag blir gammal 🙂 Kan ju tillägga att hennes kompis var väldigt söt också, hahaha 🙂

GACKT

Nu har det gått ungefär en vecka sen jag såg GACKT. Så sjukt. Ser verkligen fram emot att få se honom i Saitama Super Arena om några veckor. April gick långsamt men Maj bara susade fram och Juni, Juni kommer ju gå så jäkla fort!! Och sen får jag se honom igen, och det kommer bli lika underbart som de andra två gångerna ❤ Jag sitter seriöst och funderar på att köpa en biljett till den 3e Juli också.. Hur crazy det än låter så är det ju en chans att se Gackt och det är inte ofta man får såna chanser. So what om jag redan sett samma show två gånger? So what om jag kommer se samma show en tredje gång? Han blir ju inte yngre och (snyft) en vacker dag kommer han säkert pensionera sig. Jag får alltid en klump i halsen när jag tänker på det och det är ju dumt att oroa sig, jag hoppas han är en sån där artist som kommer fortsätta uppträda och göra sin grej även upp i 60-årsåldern ❤

Vad händer för övrigt i mitt liv då? Jag är faktiskt ganska sur på mig själv för att jag inte dokumenterar mina dagar ordentligt, för detta är ju något som verkligen är helt fantastiskt och one time opportunity, känns det som. Jag måste få berätta om vad som hände en dag på väg hem från skolan. Jag och Linnea gick över vägen mot stationen för hon skulle möta upp Morgan och jag skulle fördriva några timmar för att sedan gå på en dejt. Plötsligt kommer en japan framskyndande till mig med ett visitkort i handen och börjar ställa frågor på japanska. Jag typ ”eh.. vi kan inte japanska..” och då försöker han förklara på engelska vad det är han vill. Linnea blir otålig och går iväg för att gå på sin dejt med Morgan och jag står kvar och på en blandning av japanska, engelska och teckenspråk så kommer vi och hans kompis fram till att han är frisör och vill klippa mitt hår i en hårtävling. Den går av stapeln den 14e vilket egentligen är en skoldag men strunt samma, jag tycker det låter så spännande att det är värt att missa en enda dag för det. I skrivande stund har jag varit iväg till hårstudion han jobbar på två gånger, första gången tvättade han mitt hår och tittade igenom det lite och provade tre peruker på mig och fotade, haha. Förra gången jag var där så blekte han håret så det blev SUPERVITT så nu får jag runt och känner mig som Kissie och växelvis Elsa från Frozen. ^_^~

Ska dit ett antal gånger till innan det väl är dags, har inte helt fått kläm på vad som ska hända men det är någon typ av frisörtävling där man ska visa upp någon slags tolkning på ett concept. Ska tydligen stylas med smink och kläder också ~ Imorgon när jag ska dit blir det med färgning och klippning, det ska bli så kul! Min hårbotten kommer verkligen avlida av detta, jag har redan fått en mini-utbrott av mjäll/mjälleksem, men det struntar jag faktiskt i. Det här känns alldeles för spännande för att jag ska kunna låta bli att vara med ♥

Var och köpte svindyrt mjällbalsam på apoteket, får hoppas det hjälper. Och om han nu ska klippa mitt hår kort så blir det ju enklare att ta hand om hårbotten sen, tror inte det är bra att gå med fuktigt hår så länge som det tar för mitt hår att torka nu när det är så långt. Haha, så länge jag har sparat ut håret och nu ryker det igen 😀 men, har ju haft långt hår i något år nu så det spelar inte så stor roll tycker jag. Och anledningen till att sluta ha kort hår från början var att det var för dyrt att klippa sig hela tiden, och detta får jag ju gratis 😀 Skolan går väl sådär, så det känns skönt att mitt liv har fått en annan distraktion att fokusera på just nu. Det är härligt att känna sig behövd, även om det bara är min skalp och mitt hår han vill låna, haha ^_~

 

Allt har vänt

Upptäckte nu att senaste gången jag skrev så skrev jag ett klagoinlägg. Nåja. Detta ska bli en GACKT-rapport så det blir ingen klagan det inte 😀

GACKT. Ja.

Nu har jag sett GACKT. Igen!! Två gånger till och med xD Kan knappt tro att det är sant.

Gackts ”Last Visualive – Last Moon”. Eftersom jag inte sett hans tidigare visualive eller Moon saga historier så visste jag inte vad jag hade att vänta mig. Folk hade skrivit att det ibland förekom ID kontroller vid ingången, så jag var så sjukt nervös när jag skulle gå in. Och jag var ensam! Inget Gackt-gäng att peppa med denna gången, bara mina egna fjärilar i magen som blev större och större ju mer jag tänkte på att ja, nu, idag, så finns det en chans att jag får se Gackt.

Och sen började jag stressa upp mig över att jag inte skulle kunna hitta konserthallen, eller att jag skulle åka fel, eller bli sen.. Eller att biljetten inte skulle vara giltig.. Ja, ni vet ju hur många saker man kan oroa sig över när det kommer till att gå på en Gacktkonsert.

När jag väl kom dit så såg jag omedelbart en massa kvinnor i 40, 50-årsåldern med Gackt-t-shirts, Gackt-hoodies, Gackt-kassar och massa annat xD Jag kom dit ca 20 min innan dörrarna öppnades och väl inne så ställde jag mig i kön till merchandise och köpte ett dyrt linne. Jag funderade på att köpa mer men allt var så dyrt, och det fanns så otroligt mycket grejer! Parfym, solglasögon, superdyra smycken… Det kändes som han ansträngt sig en hel del för att försöka mjölka ur sitt namn och kändisskap på så mycket som möjligt vilket gjorde mig lite vankelmodig.

Platinum Egoiste svävade i luften över hela lokalen. Jag undrade först om jag inbillade mig men det kändes starkt även inne i själva hallen.

Jag flydde från kapitalist och konsumtionsmarknaden där ute och gick in i hallen och satte mig på min plats. Efter att ha suttit där ett tag så upptäckte jag att det inte var min plats xD såå då fick jag leta rätt på det som var min faktiska plats och konstaterade att jag satt sjukt nära scenen, snett åt höger på tionde raden.

Ja. Sen var det lite videoklipp med Gackan utklädd till Samurai (nu behandlar jag inte den historien med särskilt mycket vördnad haha, eftersom jag inte känner till den.) och sen kom Gackt på. Åh herregud. Det var precis som vanligt, adrenalinet, lyckan, det kändes som att komma hem, började nästan gråta när jag såg You och Chacha… Mina ”familjemedlemmar” som jag saknat så länge. Jag var så till mig av lycka att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Tog stöd mot stolsryggen framför och insöp anblicken av honom. Och ändå var han så långt borta! Jag förstod inte hur lyckligt lottad jag var under YFC-konserterna med Gackt på bara några enstaka meters avstånd…

Åh Gackt ♥

Åh, dessa nya minnen som så snabbt förvandlas från upplevelser till skuggor i det förflutna, en passerad tid. Hur kan några timmar gå så fort? Hur kan något betyda så mycket och lämna så starkt intryck att man minns det i timmar, dagar, veckor efteråt, trots att det aldrig kommer hända igen?

Första konserten var ett glatt återseende som värmde mitt hjärta, fick mina ben att bli svaga och fick mig att sväva på moln.

När jag återkom dagen efter så grät jag i princip hela showen igenom, jag visste hur stor saknaden skulle bli. Jag mindes hur det är att gå vidare, jag kände hur lång tid det var sen förra gången, en kort snabbis på Yohios konsert, vad är väl det att leva på? Det var utmattning och ett krossat hjärta för hur mycket han än älskar sina fans så är det ändå en ensidig kärlek min relation till honom består av.

Men gud! Fokusera på de fantastiska detaljerna istället för att börja svamla sentimentalt om dina fangirls-svärmerier, Mimmi! (jag är förkyld och som vanligt helt miserabel.)

Jag har sett PS. I love you live.

Jag har sett Returner, Ride or Die, Mirror och U+K live. Jag kan dö lycklig nu. Hahaha. Åh blir så frustrerad över att en bloggerska jag länge följt och beundrat uttryckte sig såhär om showen ”..och sen fick vi genomlida ännu ett framförande av Mirror och U+K..” för det var definitivt höjdpunkten för mig! Som jag stirrat på datorskärmen och fantiserat om att se de låtarna live (när han trillar av scenen, hahaha) och nu har jag gjort det ♥

Jag blir helt stum.

Jag fattar inte att det kan rymmas så här mycket lycka i ett enda liv.

Att man kan bli svept away så mycket av en enda man som man aldrig ens yttrat ett ord till.

Att något sånt här kan födas år 2010, fortgå år 2011, leva på sparlåga under 2012 och bara få några korta ögonblick under 2013, nästan försvinna helt under 2014 och 2015, för att sedan blossa upp precis lika strålande, underbart, skinande som aldrig förr, nu år 2016.

2015 trodde jag var mitt ”maxår”, att det inte kunde bli bättre än så! Men det här kommer gå till historien som världens bästa år! Kan inte fatta vilket jävla amazing fantastiskt liv jag lever!! Det är bara maj än så länge men jag har redan sett G TVÅ GÅNGER! Vem vet vad resten av året har i beredskap åt mig?

Jag har ingen aning om hur mitt liv ser ut i höst men jag vet att oavsett vad som händer så kommer det bli riktigt, riktigt bra ♥

Självpepp

2014-10-20-1402_54455c4f2a6b229600ec1c82 (1)

Den här bilden gillar jag och den sätter ord på regler jag försökt leva efter ett tag. Till exempel försöker jag ibland förklara varför jag aldrig kommer ångra mina två tatueringar, men jag har aldrig lyckats så bra med det. Här har vi allt i en enda mening: ”Never regret something that once made you smile.” Hell yeah! Så fort jag får syn på tatueringen på min högra fot så kommer världens minsta pil av lycka och genomborrar mig och jag stannar ofta upp och beundrar min fot som nu ser tusen gånger coolare, vuxnare och mer spännande ut. Trots att jag haft den i ett och ett halvt år så känns den fortfarande som ny, kanske för att jag oftast har sockor på mig som den döljs av 🙂

2013-01-28 07.25.45

Mina fötter är fantastiska, precis som resten av mig! 😀