NewDays

Gah, gah, gaaaaaah! Jag blir tokig på den här datorn, sämsta köpet ever. Har väl haft den i snart två år och det har inte gått en enda sekund av stunder då jag försöker använda den och den jävlas med mig istället för att göra som jag vill. Nu, till exempel, då jag försöker lägga över foton från mobilen till datorn. Något jag gjort massa gånger förut. Koppla in sladden, gå in i filhanteraren, klippa ut dom från mobilen och klistra in dem i datorn. Nemas problemas. Fast nu när jag försöker göra det på den här datorn så går det självklart inte till så smidigt. Allting går bra fram tills att datorn ska flytta över filerna, då går det plötsligt så sjuuuuukt långsamt och det står att det ska ta 1,5 timma att föra över bilderna. Huuuuuur?!? Det har ju alltid gått på ett litet kick förut, varför måste det ta flera timmar nu? Förstår ingenting ._.

Also. En annan grej jag funderat mycket på. Hur kan folk falla för människor som så tydligt inte är bra för dem? Hela Bad Boys-grejen och det. En sak, som verkligen får mig att känna mig dragen till en kille är detta: förtroende. Jag träffar en människa och jag får en känsla av att jag skulle kunna göra vad som helst med dig, du skulle ändå inte göra något för att göra mig illa. Jag kan kliva in i deras bilar utan att börja fundera över om någon vet vem jag är med eller vart vi ska, jag kan i princip dricka mig medvetslös och jag vet att det enda som skulle hända är att de skulle ta hand om mig. Trygghet. Förtroende. Tillit. En känsla av att oavsett vad som händer, i vilken situation han hamnar i, så kommer den här människan alltid, alltid försöka att göra det som skadar folk minst. Tja, hur ska jag beskriva det. Någon som vet vilken glasbutik människors känslor kan vara och därför rör sig med försiktighet. Killar, som umgås med människor med återhållsamhet. Som är ganska tysta och pratar med låg röst, för de vet att de inte behöver hävda sig.

Det gillar jag 🙂

Punktavkryssning

Tror det är dags att kryssa av punkten som handlar om att vara nöjd med min kropp nu. Vet inte om det beror på att jag köpt en massa söta sommarklänningar på Forever21 som gör att jag känner mig fin, men jag blev bara så nöjd i morse med allt, även om inget är perfekt. Jag kan se hyfsat fräsch och ”Hollywood-lik” ut när jag lägger manken till, och ganska söt ut i vanliga fall, mer än så kan väl ingen begära. Det är faktiskt okej även om jag har trasig mage, dålig kondis och päronrumpa.

Ro

För första gången på väldigt länge så upptäcker jag att jag trivs i Oskarshamn. Jag njuter av att komma in i mitt rum, dra på mig myskläderna och sätta mig en stund framför datorn innan det är dags att sova. Jag har inrett med tavlor, gardiner, böcker och klänningar på väggarna som gör mig på gott humör så fort jag ser dem. Jag har ställt sängen så finurligt att jag precis når att sätta mina frusna tår mot det heta elementet, och bullat upp med ett antal kuddar som jag ligger och vräker mig mot. Jag har till och med hängt upp ett vackert vindspel (eller vad heter det?) och lite snäckor och ljus inne på vår toa.

Jag jobbar några dagar i veckan och resten spenderar jag med vänner, familj eller bara tar igen mig på rummet.

För första gången på riktigt så känner jag att jag kan stanna. Att ett liv här inte bara är möjligt, men även skulle vara trivsamt. Jag tror jag skulle kunna vara glad här. Jag är väldigt glad just nu. Jag skulle kunna ta ett fast jobb – jag har det mitt framför ögonen på mig – och det skulle vara ett bra jobb. Casha in runt 16, 17 000 i månaden, hålla nere utgifterna, och spendera fritiden på samma sätt som jag gör nu. Det låter som en väldigt görbar framtid. Det känns så verkligt att jag nästan kan ta på det. Och tanken på det lockar.

Men jag undrar om det är just för att tändstickorna som ligger bredvid ljusen på toan kommer från Kanarieöarna, vindspelet ger mig minnen från Uppsala, gardinerna kommer från Japan, och klänningarna som hänger på garderobsdörren har sina egna historier och äventyr: Rött – Spanien, Turkost – Tokyo, och Blått – Australien. Tavlorna kommer från Barcelona, Teneriffa och Virginia Beach. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig ett liv utan resande.

Så först ska vi väl se om vi lyckas ta oss tillbaka till Japan. Det här får väl vara min plan B… Ett halvår går trots allt fortare och fortare ju äldre jag blir.

Päls

Jag står på en stege för att nå högsta hyllan i mormors garderob och plockar ut en hattask.

”Vad är det i den här då? En hatt?”

”Ja det är det säkert”, säger mormor och börjar knyta upp snöret runt kartongen. Två pälsmössor ligger där i. Jag blir lite illamående och fascinerad på en och samma gång och tänker på döda små djur.

”Mink, äkta. Den är varm och skön på vintern.” bekräftar mormor.

Jag tittar tveksamt på dem och känner mig skuldmedveten, men till slut tar nyfikenheten överhanden och jag jag tar försiktigt upp den ena för att prova den. Den har som ett skimmer av gamla minnen runt sig och jag föreställer mig mormor eller andra släktingar jag aldrig träffat stolt bärandes den på stan, kanske tillsammans med en likadan pälskrage till. Ut till hallspegeln för att ta en titt. Majestätiskt tronar den ovanpå mitt unga ansikte och jag provar snabbt den andra också och drömmer mig bort till andra tider, när det här var bland det finaste man kunde ha och var ett säkert tecken på att man hade det gott ställt.

Tänk, att promenera på stan med en sån på huvudet, tänk bara! Eller en pälskappa, en mjuk och varm kappa i skinande brun päls.

Men nu, ja nu är det ju 2014 och päls ser man sällan ute, bara på äldre gamla damer i storstäderna. Vad ska jag göra med mössan, då? Vågar man ens ha på den utomhus eller kommer någon extremist att slänga färg i ansiktet på mig?

”Folk är ju dumma, var och varannan människa har skinnjackor och skinnhandskar på sig och det är ingen jäkel som bryr sig om, men nåde dig om du har päls på dig”, kommenterar mamma.

Men en ynka liten mössa. Törs man ha den på sig utan att bli lynchad?

Det är ju bara en liten mössa, med gammaldags skärning som borde tyda på återvinning snarare än barbarisk slakt. Om nu någon orkar kolla så noga på den.

Åh, vad jag kunna bära den mössan och känna mig välställd och avundad av omgivningen. Men, det enda som kommer hända om jag tar på mig den och promenerar ut är väl att folk tycker jag är ett pucko som går runt med en gammal dammig minkmössa.

Hemlängtan

Mormor ringde mig idag, så himla skönt att få prata lite med henne och höra att allt är – någotsånär – väl. Hon sa att hon längtar tills jag kommer hem igen och jag har börjat få lite hemlängtan jag med! Det var lättare de första veckorna här, dels för att vädret var så mycket bättre att bara det kändes ”värt” det, men samtidigt för att jag åkte hem och hälsade på familjen precis innan jag åkte. Men nu har jag varit hemifrån i sex veckor, exakt det längsta som jag varit ifrån min familj förut. När jag kom på det kändes det nästan lite löjligt att aldrig ha varit hemifrån längre än sex veckor förut, men jag har ju aldrig riktigt kommit till den där flytta-hemifrån-prylen även om jag rest runt en hel del 🙂

Nu är dock vädret betydligt tråkigare (regnade utan uppehåll lördag-måndag, snacka om att det blev en innesittarhelg för mig!) och jag börjar känna mig mer och mer ensam då jag inte riktigt hittat någon kompis här att hänga med. Träffade dock ett väldigt trevligt gäng tjejer i lördags kväll och de har bjudit med mig ut nästa helg också, hoppas hoppas att det blir av!

En annan sak som jag längtar hem till är – min garderob. Det känns otroligt löjligt med tanke på att jag aldrig varit stolt över min garderob eller dess utbud men börjar bli riktigt trött på de få plagg jag fick med mig hit! Orkar aldrig riktigt släpa på någon fet packning, dels är det enormt åbäkigt med stora väskor och dels utgör det ett mer praktiskt problem i och med att jag måste kunna hantera och transportera den själv och jag har ju aldrig varit känd för mina muskler direkt ;P Den där dagen i London då jag släpade runt på en 25-kilos resväska över hela stan är fortfarande färsk i mitt minne, likaså blåsorna jag fick i handen, och jag försöker undvika att hamna i samma situation. Lättare packning innebär tyvärr mindre kläder, så är så sjukt trött på mina två jeans, ett par shorts+tights, fyra tjocktröjor, sju linnen och sex t-shirtar/toppar jag fick med mig. Gaaah! Det låter mycket men… Det känns inte alls mycket xD Att varje dag växla mellan de två varmtröjor jag gillar bäst är inte så kul längre. Samma sak med linnena/topparna. De jag gillar används konstant och de som inte är några favoriter blir jag trött på bara genom att se hänga på galgen varje morgon 😛

Guuud, tänk att bo på ett ställe och få samla ihop alla kläder som nu är utspridda i Spanien, Oskarshamn och Falun till en enda organiserad och strukturerad garderob. Vilken dröm!! xD

Jag blir så sjukt himla bortskämd här!

Igår kom mamman hem med tre par nya strumpor till mig för att jag nämnt att jag inte fått med mig så många hit. Hur gulligt?? Mina värdföräldrar är verkligen hur generösa och frikostiga som helst. Mamman köper små presenter till mig och pappan har skjutsat mig till yogan två måndagar i rad nu då mamman inte följt med för att hon inte mått bra, annars går vi på det tillsammans. Tyvärr täcker inte försäkringen på deras bilar förare under 25, så jag kan inte låna dem :/ Pappan hjälpte mig också att hitta och köpa en ny datorsladd när laddaren till min laptop gått sönder och lagade ett örhänge åt mig nu i veckan.

Det låter kanske som självklara saker men jag är ju här på ett ”jobb” och var inte alls beredd på den sortens hjälpsamhet!

När jag kom hit fick jag en välkomstpresent i form av en korg med duschgel, olja, badsalt och tvål, men det är långt ifrån allt jag fått vid det här laget xP Blir såklart glad och tacksam men det känns lite lustigt också och jag vet inte riktigt hur jag ska återgälda deras generositet ^^

Nagellack, lär-dig-spanska-bok, strumpor, smink och örhängen är exempel på vad jag fått och har även fått låna kläder av mamman, hon har bland annat en jättesnygg jeanskjol som som lånat de två gånger jag varit på Big Ben, diskoteket i Mollerussa 😀 Det ligger typ högar av hennes kläder inne på mitt rum, men jeanskjolen är i princip det enda jag lånat xD

Shopping

Eftersom jag tillfället gör om det här till en au pair-blogg så kan jag ju göra ett shoppinginlägg idag! Jag, Betty och hennes väninna Christine som är här på besök åkte idag till LLeida (uttalas Yeda O.o) och strosade runt i lite butiker. Jag var den enda som köpte något, men har ju massa euro jag fått i lön som jag måste göra av med … ^^ Köpte två tights, ett par strumpor att ha i mina nya skor, en bok på engelska av Lindsey Kelk (woho! har läst I ❤ New York av henne och den är så sjukt bra, så har stora förhoppningar på denna) och en blå tröja som kanske eller kanske inte var ett dåligt köp… Den är snygg men kvalitén verkar inte vara den bästa. Fattar egentligen inte att jag åkte hit med bara tre tjocktröjor, okej en kofta också men den gillar jag inte >_< det är ju ändå höst nu så bara tre varmtröjor att växla med varje dag är lite tråkigt. Men nu har jag iaf en till att växla mellan så det blir nog bra ^_^ och koftan ja.. Tog med den hit för att tvinga mig att använda den, men det blir visst inte av nu heller xD

Förra gången vi var i LLeida köpte jag ett par skor med klack att festa i – typ första högklackade jag någonsin haft, jättespännande! De är svarta och egentligen en storlek för stora, så kan ha dubbla sockor i. Typiskt mig att klanta till något så enkelt som skoköpande, men det är inte alltid så lätt x) Tycker det här med shopping, både kläder, skor, väskor och gud vet allt, är otroligt avancerat; hur många gånger har man inte kommit hem med något som man nästan genast ångrat att man köpte, och så blir det bara liggandes någonstans tills man gör sig av med det?

Annars har jag bara köpt nagellack, trots att jag tog med några stycken hit har jag redan utökat min samling med tre flaskor. Nagellack är awesome…