Återbesök

Idag var det dags att bege sig till sjukhuset igen och nu sitter jag i skolan på min dator eftersom mobilen är sönder.. Skrev precis det här till Joel:

Måste bara skriva o berätta, är klar på sjukhuset nu och sitter i skolan med min laptop som jag släpade med mig haha, jag kommer kunna sova i natt för det är pga kortisonet som jag inte kunnat sova!! Så ska äntligen börja ta det på rätt sätt nu så det ska bli awesome 🙂 måste börja trappa ner på det också så det känns lite läskigt men GUUUUD så skönt med en engelsktalande läkare, jag kom ihåg att ställa alla frågor jag hade och har ett återbesök inbokat… allt känns bara så himla bra nu trots att jag bara sovit 4 timmar haha 🙂
 Och det är väl ungefär så jag känner. Jag är utmattad, snurrig av sömnbrist för jag låg uppe till två och pratade med Joel i natt och sen ringde klockan vid sex eftersom jag skulle vara på sjukhuset vid åtta, så jag har sovit fyra timmar i natt och resterande två veckor tillbaka i tiden har jag sovit mellan 5-7 timmar varje natt med massa uppvak, kunde inte förstå varför men jag hade problem med hur jag skulle ta min kortisondos, mitt älskade kortison som jag längtade efter det när jag mådde som sämst och hur sjukt mycket det har gett mig livet tillbaka nu… Jag tror på fullt allvar att om jag inte hade fått det, eller någon annan medicin, ja om jag hade levat på den tiden då man inte kunde diagnosticera och behandla ulcerös kolit som det nu verkar som jag har, så hade jag varit död nu eller iaf legat på min dödsbädd. Sååå det känns lite som att jag fått en andra chans och det gör mig så grymt lycklig att jag bara kan få finnas till, stå upp och gå ut och gå utan att vara i så svår smärta att jag tror jag ska tuppa av. Livet är fantastiskt. 🙂
Hur som helst, sömn var det ja, eftersom allt stod på japanska och jag är för styvnackad, eller bara rädd för att ställa till problem kanske, så frågade jag ingen japan om det utan läste bara 4 x 2 på tabletterna, eller ja, första dosen jag tog blev ännu mer fel för då hade jag blandat ihop det med en annan medicin som de också skrev ut, men efter ett dygn var jag i alla fall på det klara med vad jag skulle ta hehe även om det nu visade sig att jag tagit det fel, har tagit 4 på morgonen och 4 på kvällen men jag är ganska säker på nu att det stod 4 på morgonen och 4 till LUNCH på det där papperet, och det är därför jag inte kunnat sova! Och jag visste ju hela tiden att man ska ta kortison på morgonen, så, frågan är varför jag inte gjorde det! Ja jag visste inte vad som var bäst helt enkelt och jag var livrädd för att få ont på natten så då blev det att jag gjorde som jag gjorde. Och det är ju lite knasigt i efterhand såhär att man går runt i två veckor utan att kunna sova, men men, nu ska ingenting mera tas på kvällen i alla fall och i natt ska jag sova som en baby!! Jag är helt hyped över framtidsutsikterna över att få sova hela natten igenom XD greatest news ever, hahaha. Äääääääänligen kommer allting ordna sig 🙂
Eller ja. Inte riktigt. Jag kommer få gå dit på fler återbesök, mera samtal, fler tabletter, så typiskt nu när jag hade börjat fundera på att kolla om man kanske hade kunnat sluta med Azathioprinen när man nu tagit de i ca 4 år redan och inte känt varken bu eller bä.. Istället blir det nu att oroa sig över ifall inflammationen kommer hålla sig borta eller inte nu när jag ska trappa ner på kortisonet (nooo… vill helst äta det hela tiden, dygnet runt, resten av livet ut nu ❤ men det förstår jag ju att det inte går, och att det går bra nu med så hög dos pga att det bara gått veckor men att det inte är bra att äta en längre tid, men men) för tänk om allt flammar upp igen? Rädslan för den smärtan är stor… The suffering was real.
Och, vad händer nu? Fortsätta med Azathioprin, samma dos, ökad dos, gå över till asacol eller vad den hette som läkaren tycker att jag borde äta istället, han undrade varför jag inte fick den från första början istället för Azathioprin och det är ju en bra fråga så nu ska jag fråga mamma om hon vet eller om hon kan tänka sig att göra lite detektivarbete åt mig så vi får svar på det… Historien går vidare och det suger ju bajs om det här är något som kommer återkomma med jämna eller ojämna mellanrum igenom hela mitt liv, ulcerös kolit är ingen diagnos jag är så nöjd med att ha fått nu, speciellt när man googlar/hör/läser om hur svårt det kan va, men vadå, jag är ung, vi får se vad som händer, oavsett vad så har det trots allt gått 4 år sen förra gången allt gick åt helvete med min lilla tjocktarm så kan jag få fyra, sex eller tio år till utan att behöva bry mig om detta så låter det ju bra, kommer det tillbaka kommer det tillbaka då får vi se vad som händer då, på något vänster kan man ju alltid hoppas att dessa två gånger bara var en droppe i havet och att jag aldrig mer får problem med min mage, och går det inte att förutsäga när det ska bli problem så kan ju lika gärna låtsas som att problemet inte finns över huvud taget 🙂
Nu MÅSTE jag göra läxan. Hahahah. Hejs 🙂

Vi ses i dimman på Mist

See ya in the Mist at Greenland… Hahaha. Kass punchline. Så ligger jag här i sängen, omgiven av godis, med ett aggressivt magknip (det kom innan godiset åkte fram), och försöker återhämta mig från ett massivt fylleslag.

Så här är det. Man åker till Roppongi, går nerför min älskade gata och svänger vänster, så kommer man till en bar som heter Mist, eller Greenland. Har inte riktigt förstått varför den svänger sig med två namn. Där löser du in en tusenlapp (ca 80kr) mot ett armband, och sen är det öppen bar resten av kvällen, eller fram tills halv tolv i alla fall.

Och jävlar vad jag drack för de pengarna!

Shots, shots, shots… Tappade räkningen  på både dem och drinkarna jag fick i mig, och de snålade inte på alkoholen. Kom in i en behaglig salongsberusning, passerade den och gick vidare till en lullig fylla, lämnade även den bakom mig för att träda in i Fyllan med stort F, där vad som helst kan hända. Inte ens det räckte utan jag fortsatte häva i mig glas efter glas och hamnade slutligen så långt in i dimman att jag inte ens är säker på vad som hände igår…

Jag fick en tjejkompis som jag dansade runt med, sen stod jag med pannan mot kranen ett bra tag och försökte att inte börja spy och när jag lyfte på huvudet så snurrade allt så våldsamt att jag omedelbart fick sätta tillbaka det och stå så en liten stund till. Tänkte ”inte bra, inte bra” och vacklade ut från toan, över golvet, uppför trappen och ut på gatan, där jag tog en liten promenad och försökte klarna till lite i knoppen i alla fall. Bytte några ord med de svarta män som jobbar som inkastare och en jättesnäll japansk tjej som jag gick fram till och frågade om hon hade lypsyl, vilket hon hade och som jag fick låna av. Hur gulligt! Sen vandrade jag tillbaka igen och mådde i princip bra. Gick in på toa och hittade en tjej halvdäckad på golvet, försökte göra en räddningsinsats och ta med henne ut på promenad också men tyvärr tog vi oss inte längre än till trappen innan hon började spy ner den – mindre lyckat! Slog mig själv mentalt för pannan och bad om ursäkt till vakten som fick torka upp det, sen kom hennes tjejkompis så då lämnade jag henne i deras händer och fortsatte dricka. Vad hände mer.. Jag hejade lite på en bartender som jag händelsevis hade hittat på Tinder, men han hade ju fullt upp med att just jobba. Hade det obligatoriska vänskapshånglet med en tjejkompis. Bytte skor till mina gympaskor när vi skulle hem och tappade mina hörlurar i den vevan. Minns att jag trampade på något och upptäckte att det var mina lurar, hängde dem om halsen och la sedan ner dem i väskan, eller försökte i alla fall, de ligger inte i väskan längre…

Sen sa Danni, en nyinflyttad, en grej som gjorde att jag lackade ur så drog från gruppen, tog mig till Baba, skulle vänta på tåget och hade ca en kvart på mig, sen inne på toa upptäcker jag att klockan ju visst har hunnit passera tiden när tåget gick och märker att min klocka stannat. Tvingas vänta 20 min TILL på nästa tåg och grät lite krokodiltårar över det, allt kändes väldigt jobbigt just då med att vara ensam, trött, full, ha tappat bort sina hörlurar och trasig klocka. Kommer hem till slut, ringer Joel när jag gått av tåget, vågade inte gå upp och störa Linnea så la mig på golvet i skorummet på bottenvåningen och däckade till lite där, gick upp till sängen och gled in och ut ur medvetslösheten ett tag, sen vaknade jag till av att Linnea kom in och skulle lägga sig. Kände att jag var för full för att kunna sova så jag drog med henne (eller hon drog med mig) ut på en kortis promenad och så snackade vi lite skit, kom slutligen i säng vid femsnåret.

Det var den kvällen det! Romantik, intriger, vänskapsband som knöts och knöts upp, spyor, drama, tårar, borttappade prylar… Hahaha.

Punktavkryssning

Tror det är dags att kryssa av punkten som handlar om att vara nöjd med min kropp nu. Vet inte om det beror på att jag köpt en massa söta sommarklänningar på Forever21 som gör att jag känner mig fin, men jag blev bara så nöjd i morse med allt, även om inget är perfekt. Jag kan se hyfsat fräsch och ”Hollywood-lik” ut när jag lägger manken till, och ganska söt ut i vanliga fall, mer än så kan väl ingen begära. Det är faktiskt okej även om jag har trasig mage, dålig kondis och päronrumpa.

Missanpassad

2 veckor i Tokyo nu. Jag fortsätter ha min hemliga rädsla att jag inte kommer klara alla 6 månader som vi bestämt oss för. Skolan känns supersvår, jag hänger knappt med, och Linnea som jag är här med verkar ha mycket lättare att hänga med och kan redan skriva hiragana m.m. Dessutom har hon redan haft 2 killar intresserade av henne i huset där vi bor, hon följer i princip alla svenskar här på snap, instagram och fb, och har hittat en tjej att börja springa med. Wasabi som vi umgås med går i samma klass som Linnea och det känns redan som det blivit dom 2 och sen jag bredvid.

Självklart missunnar jag henne inte att hon hittar vänner här, det är ju superbra, men jag får sån stark känsla av att det är något fel på mig när jag bara sitter och bevittnar hur folk binder band emellan sig. Varför ”klickar” inte jag med någon? Typ samma med sommarkursen här. Vi kom hit samtidigt och deltagarna blev snabbt supertajta. Förutom typ jag som mest hängde med. Det känns som att när jag väl försöker, så försöker jag för mycket. Är så rädd för att vara efterhängsen. Och sen vill jag inte alltid heller. Folk kan verka så himla tråkiga till en början. Vad ska vi prata om? Jag vill hellre sitta på rummet och varva ned i tystnaden, surfa lite på datorn eller läsa och äta godis. Är jag för introvert för att klara detta att ge sig ut och resa och bilda ett socialt nätverk från grunden? Samma med de sista dagarna i Australien. Jag var helt tömd på energi och orkade verkligen inte försöka prata med fler främlingar. Stannade en vecka på ett vandrarhem och pratade inte med en enda människa som bodde där utan hängde med en belgisk kille (Greg) och en fransk tjej (Lisa) som en annan tjej (Franzie) introducerade mig till. Och när Sung Jin hade åkt hem och jag hade två dagar kvar i Sydney så gick jag runt själv på stan på dagen och satt på rummet om kvällarna.

Jag gjorde bort mig igår också när en kille (Steve) försökte skämta lite med mig och jag typ ”vaa?” eftersom jag inte förstår sarkasm så han fick förklara. Känner mig urtöntig och som en idiot 😦

Oh well oh well. Jag är ju inte helt ensam utan har mina kära vänner i Sverige och lite annanstans också. Det lööööser sig.

Självpepp

2014-10-20-1402_54455c4f2a6b229600ec1c82 (1)

Den här bilden gillar jag och den sätter ord på regler jag försökt leva efter ett tag. Till exempel försöker jag ibland förklara varför jag aldrig kommer ångra mina två tatueringar, men jag har aldrig lyckats så bra med det. Här har vi allt i en enda mening: ”Never regret something that once made you smile.” Hell yeah! Så fort jag får syn på tatueringen på min högra fot så kommer världens minsta pil av lycka och genomborrar mig och jag stannar ofta upp och beundrar min fot som nu ser tusen gånger coolare, vuxnare och mer spännande ut. Trots att jag haft den i ett och ett halvt år så känns den fortfarande som ny, kanske för att jag oftast har sockor på mig som den döljs av 🙂

2013-01-28 07.25.45

Mina fötter är fantastiska, precis som resten av mig! 😀

Juni

Shit, förra gången jag skrev var jag extremt nervös inför första läxförhöret inom Medicinsk Grundkurs och första tentan i Egenvård. Nu har vi gått klart Medicinsk Grundkurs och jag fick godkänt (tror jag haha, har faktiskt inte frågat läraren men har godkänt på alla – superlätta – läxförhör vi hade) och första delen av Egenvård är också avklarat. Tänka sig att jag fick VG på båda tentorna vi haft i Egenvård, det hade jag inte trott ^^ Får hoppas att terminen i höst går lika bra, nu är det bara ett år kvar och sen kan jag kalla mig Apotekstekniker. Jag finner det lite roligt att jag kommer bli klar med denna utbildningen samtidigt som mina före detta klasskamrater på Linné kommer bli färdiga farmaceuter x) …Om inte annat är det en lättnad att jag inte kommer behöva plugga längre bara för att jag bytte.

Anledningarna till att jag inte skrivit kan väl egentligen sammanfattas med att jag inte haft lust – dagarna har rullat på, jag har spenderat en ohälsosam mängd tid med att dega i soffan framför en film, eller i sängen med en bok. Jag och Joel har stått vid spisen och försökt åstadkomma ätbara måltider, vi har handlat mat, sovit, pluggat. Bra dagar har jag träffat Gackt-Malin och Potter-Malin, Alice och nu även Liza som återvänt till Uppsala. Wiho, välkommen tillbaka Liza!  Dåliga dagar har jag försökt ta mig igenom, stressnivån på max och tårarna inte långt borta. En termins pluggande i Stockholm och pendlande till Uppsala har resulterat i två gråt-attacker på perrongerna i Stockholm när regnet färgat himlen grå, livets omständigheter tyngt mig och SL jävlats med mitt tålamod.

Gud, hur jag oroade mig för att inte passa in i min nya klass i Stockholm… Och lyckan en morgon när jag kommer in i klassrummet och inser att Stephanie tittar upp och säger ”Tjaa, what’s cooking good looking?” och flyttar på sin väska så jag kan slå mig ner, Tina vänder sig om och säger ”Nejmen hej Mimmi!” och Åsa instämmer, och Cassandra och Jannica hejar på sina platser bakom mig… Jag har en plats, jag är en person. En person som är omtyckt och rolig att hänga med också tydligen. Wow… Jag finns. Och jag tar mig framåt. Jag har lite fler punkter att kryssa av på min lista, och nya punkter som kommer till som jag inte ens visste om att jag skulle älska att uppfylla.

Nu ska vi gå på pommes-jakt, jag återkommer snart igen tror jag 🙂

Nyårsafton

Alltså ååh vad är det här jag vill bara sova. Det är nyårsafton, folk har handlat sprit och fina klänningar och det är en given festkväll, men en ilsken förkylning har fått mig på fall och att jag vill är sova, vila, äta och sova.

Jag blev lite chockad faktiskt när jag kom hem från Spanien, att det var så mörkt! Det kändes ju som att det var natt hela tiden! Jag kände av hösten en hel del i Spanien, speciellt när det var dimmigt två veckor i sträck på slutet och kylan och fukten letade sig in genom kläderna när man var ute och gick och klinkergolven var iskalla. I ett hus som är byggt för att hålla ute hettan på sommaren är det inte lätt att få upp värmen när vintern knackar på. Så ja, det var vinter och höst i Spanien också, och mörkt tidigt på kvällen. Men här då! Mörkt vid fyra på kvällen och inte blir det riktigt ljust under dagen heller. Hur har jag stått ut tidigare år? Eller just det, jag har ju inte det, jag har ju legat och grinat för att jag mått så dåligt över mörkret. Skönt att slippa det i år…

I år, ja. Jag hade ju tänkt dra ihop en liten årsresumé precis som alla andra gör, för att roa mig själv såhär på eftermiddagen när jag egentligen borde hoppa in i duschen istället 😀 Låg och kollade i mobilkalendern i går natt när jag inte kunde somna (jäkla kaffe!) och insåg att shit, vilket sjukt awesome år jag haft och alla fantastiska saker har liksom bara rullat på som i en vardag så jag har liksom inte ens märkt vilket underbart liv jag har! Jag är som en sån där dryg miljonär som klagar på att vattnet i poolen i villan i Italien inte riktigt var perfekt tempererat, typ..! xD

Let’s see. Januari började med en nyårskyss från Joel på ett hotelltak över Puerto de la Cruz på Teneriffa. Sen åkte vi och hälsade på hans familj i Trollhättan några dagar, annars var det en rätt dryg månad. I februari festade jag loss i Stockholm med Alice, Malin, Liza och Carro på vår ”stamklubb” 😉 och for till Joel i Falun en sväng igen. I slutet av mars bar det av till London med Fia och Samina för att se The Script på the O2. Fett!

Valborg.. (Nu blev det en paus i bloggandet för åkte ner till hamnen och kollade på fyrverkerierna, mys <3) Det verkar inte som att jag gjorde något på valborg, ingenting värt att dokumentera i alla fall xD Minnet är ett svart hål, och varken facebook, bloggen och twitter avslöjar något. Verkar inte som att jag har så spännande liv som jag försöker slå i er, trots allt xD Anyhow! I Juni, den 4e närmare bestämt, drog jag och pappa till USA! Mäktigt att äntligen få ta sig en liten titt på det omtalade landet, även om det bara var i två veckor så hann vi med en del, åkte runt mellan lite olika ställen och så 😀

Sen drog jag till Trollhättan till min underbara Joel (shit, om vi gör slut kommer jag få rensa den här bloggen så hårt på hans namn xD) och turistade lite där, sen mot fina Falun och lite sol och bad och cykelturer ♥

Jobbade sex veckor i Oskarshamn och hann med hamnfestivalen, roligaste året någonsin med vårt lilla Overworld-äventyr och massa andra halvbra band som man shakade loss till, och massa blåbärsätande ^^ Sen fick Therese och jag för oss att dra till Turkiet en vecka och festa runt som små brats, bara sprit, sol och bad yaaay 🙂 En stund som jag kom och tänka på nu när vi var nere i hamnen och kollade på fyrverkeriet var när planet började nedstigningen mot Antalyas flygplats, vi åkte över vattnet längs med kusten och såg alla upplysta hotell och pooler längs med stranden, och plötsligt såg jag ett fyrverkeri! Det är första gången som jag sett ett fyrverkeri uppe ifrån luften och det var nästan ännu coolare än att se det ifrån marken och jag följde det med blicken tills vi gled ur synhåll från det, och jag minns att jag rös i hela kroppen och hoppades att det var ett tecken på att det skulle bli en fantastisk vecka 🙂 Och det blev det också. Sen, när vi kommit hem, upptäckte jag plötsligt att Her Bright Skies skulle spela i Oskarshamn en vecka senare, så det var bara att skjuta upp resan till Falun och vänta in den kvällen. Konserten var lite av en besvikelse (vart var folket?) men ändå så himla grymt att få höra låtarna live! 😀

Efter det bar det upp till Falun igen, tre veckor där jag letade jobb och vann en brandsläckare på en jobbmässa xD jag vann även tre dagars praktik på Faluns kommun (!!), men det fick jag inte veta förrän långt senare… Eftersom jag inte hittade något jobb och inte pallade med tanken på att gå och dra en hel höst i Falun, så började jag fundera på att dra utomlands igen och fick dessutom veta att GACKT, den oförutsägbara mannen, skulle komma till Yohios konsert den 5e oktober. Jag åkte hem en vecka, packade min väska, och efter att ha varit på konserten den 5e satte jag mig lite sliten på flyget till Spanien. Och där blev jag kvar i tio veckor och tre dagar som au pair. Och gjorde alla möjliga och omöjliga saker och hade jättekul för det mesta. Det är min ”andliga plats” så att säga 😉 De öppna vidderna och bergen i fjärran ger mig luft att andas och tid att tänka. När du kan se flera kilometer bort istället för bara till närmsta tallen inser du att dina problem inte är så stora ändå… Ah, redan nu har jag glömt bort det och ligger och oroar mig på nätterna istället för att sova gott och länge… Jag saknar att åka bil med Santi, Ingrid och Betty, dunka musik och sjunga falskt och högt, titta ut genom fönstret och le.

Och nu är jag hemma igen. Släkten, Joel, vännerna och katterna. Jag älskar Sverige för jag har allt här.

Men det stoppar mig inte från att sakna det lågmälda brummandet från bilen, skakningarna på tåget och en gäll, högljudd röst som säger ”PROXIMA PARADA, LES BORGES BLANQUES” så högt att man omöjligt kan sova, eller de tjusiga flygvärdinnornas välkomnande leende när man stiger på planet och känner spänningen stiga och reslusten pirra i magen…

Well, gott focking nytt år och jag ber, sluter ögonen och hoppas för allt vad jag är värd att nästa år också blir lika spännande och fyllt av roliga överraskningar som detta ~

…och att jag får modet att genomföra alla galna idéer som flyger igenom min hjärna 😉