music, music and dreams

Ugh, skriva cv ger alltid lika mycket ångest och det känns som allt man kommer på är idiotiskt. Men jag vet inte. Vad i h-vete ska jag göra i höst? Alltså, jag vill ju inte plugga. Jag kan inte plugga. Eller jo. I en kvart. Sen snurrar tankarna i väg åt andra håll och jag känner mig som världens ADHD-unge som inte kan sitta still. Jaha, men då får jag väl skjuta upp min lovande (icke) karriär lite till då. Helst av allt vill jag backpacka! Ta min väska och gå. Vi får se när jag kommer tillbaka.

Somna på ett nytt ställe varje kväll. Se soluppgången från ett nytt ställe varje morgon.

Den här sången får mig alltid att tänka på resor. Vart ska vi sova  ikväll?

Ja, ja! Vi åker, vi ger oss av nu och tittar inte tillbaka förrän hjärtat har slutat sjunga sånger om vägen. När milen stillat oron, när jag sett mer än vad jag sett nu. För nu? Nu är det så här.

I’ll be home tonight, take a breath and softly say goodbye…

Ser samma väggar om kvällen. Samma tak varje morgon. Samma unkna kudde jag vilar mitt tunga huvud mot. Hur länge till?

Är det ingen som vill följa med?

Annonser

I feel so fucking lonely.

Kommer någon nånsin ta väck den känslan från mig? Så tyngande den är, så känns det omöjligt att jag skulle kunna ta mig genom livet med den.

Queen i högtalarna, tända ljus på bordet, tomma stolar bredvid mig. Jag undrar varför jag envisas med att tända ljusen varje gång jag lagat dukat, som om den mysiga bilden av levande ljus skulle kunna lätta upp stämningen mellan oss också. Jag dukar undan, ställer in i kylskåpet och diskmaskinen, blåser ut ljusen.

Queen tar slut.

Låt tystnaden tala.

Sent. Så här sent är det inte bra för mig att vara uppe när jag ska upp tidigt dagen därpå. Jag vet inte varför men jag blir ofta deppig när jag är vaken senare än jag borde vara.

Vad fan håller jag på med?

Jag känner mig helt jävla oförberedd på allt man ”ska göra” eller ”ska klara”.

Jag vet inte ens vad jag vill.

Grå dag

Jag tänkte prova att använda ord på ett sätt jag inte är van vid. Hissa eller dissa’t! Det ska vara uppdelat i fyra verser men det blev stort mellanrum mellan varje rad så orkar inte börja krångla med det nu.

det är en grå dag

en sån dag

där varje låt får mig att tänka än mer på dig

minnas

sakna

det är en sån dag

där huvudet blir tungt av tårarna jag håller tillbaka

det är en sån dag

som levs i en grå värld

du brukade lysa upp

men nu är det mörkt

det är en sån dag

idag

åh den ensamma hösten

Var ska man börja. Har som vanligt helt fullproppat med känslor inombords som vill ut, ut ut.. Men jag har liksom tappat vetskapen om hur man får ur sig det. Alla obehagliga ord ligger i magen och skaver, som en äcklig spya som hotar att välla ur mig när som helst.

Jag känner mig otroligt ensam.

Visst har man funnit en och annan ny vän i klassen, men allteftersom det blir kallare ute och jag blir på sämre och sämre humör så drar jag mig undan, orkar inte förklara, orkar inte ens möta deras blickar.

Och alla ”åh vad roligt med nygamla kontakter som ändå bor nära”-bekantskaper som jag hängde med i somras… Jag vet inte riktigt. Var det jag eller dem som slutade höra av sig? Jag gör en, två, försök och skickar iväg någon förfrågan Hitta på något i veckan?, Vad händer i helgen då? meeen.. ingen större respons. Tystnad.

Tystnad överallt.