Nyår

Mitt nyår var lite upp och ner, som vanligt. Precis som på julafton så är min spontana reaktion ilska, stress och tårar istället för glädje. För att citera Zakaria ”Årets mest överskattade kväll”. Hade jag följt hans råd och stannat hemma hade det kanske varit bättre, billigare i all fall. Hursomhelst, i sista minuten ändrade jag mig och följde med ett gäng från huset med till izakaya i Roppongi. Det sög. Enda anledningen till att jag följde med var för att spanska Antón brukar vara väldigt rolig, men han hamnade på andra sidan bordet. Jag satt bredvid Zakaria men humöret dalade snabbt, jag blev så extremt uttråkad och på dåligt humör att jag nästan fick ett utbrott. Tog min chans och smet iväg när Danni bredvid mig lyfte på ändan och gick på toa. Gick runt ganska länge i Roppongi och letade efter två Illuminations som ska vara där, men hittade ingen av dem. Fick en fin utsikt över Tokyo Tower från Roppongi Hills i alla fall. Sen var plötsligt klockan 11 och jag började oroa mig för att missa sista tåget hem, så gick snabbt till tunnelbanan och tog Oedo Line till Shinjuku. Väl på Seibu Shinjuku Line mot Hana-Koganei så pluggade jag i lurarna  och så började tårarna strömma. Jag satt där och snyftade och mitt i allt så får jag ett meddelande från Lukas där det är en bild på en flaska som det står ”baisu” på i katakana. Bajs </3 hahaha. Sitter och skrattar och gråter omväxlande ända tills jag är framme i Hana-Koganei, 11:57. Tre minuter till tolvslaget, jag är ensam på en tågstation, klädd i långklänning och med söndergråtet ansikte. Vad gör man? Det fanns bara ett alternativ. Jag satte på EXO – Love Me Right, gick in på toa, snöt mig, gick ut från stationen och dansade ut de sista minuterna av 2016 och välkomnade 2017, samtidigt som jag gick hemåt i kylan. Det var det enda sättet att gå in i 2017. Att blunda för alla sorger, all ensamhet, allt kaos inombords…. Sluta ögonen och låta musiken uppfylla mig och min kropp.

När jag kom hem och in i köket mötte jag Sophie och hennes pojkvän som precis skulle gå iväg till templet och de frågade om jag ville följa med. Självklart. Vi promenerade den korta sträckan dit och ställde oss att köa för att få be om lycka inför 2017. Vi fick vänta ungefär en timma innan vi kom fram och jag bad om det jag alltid ber om: att allt ska fortsätta precis som detta, att jag ska få fortsätta vara uppleva lika mycket kärlek och lycka som jag gjort de senaste åren. Att jag ska ha styrka nog att följa den vägen som känns mest rätt för mig, oavsett vilka val det kan föra med sig. Sedan fick vi varm ris-sake och stod och värmde oss vid ett bål bredvid templet. Det var oerhört mysigt och kändes som svenska valborg, iskallt och mörkt med en sprakande brasa att värma sig vid.

Sen hem, varmt bad, lite mat framför tv:n som visade Kiaryi Pyamu Pyamu (stavning??) och sängen ❤

Annonser

Catch up

Ja. Nu har det hänt en massa grejer sen jag bloggade sist igen xD även om ingenting direkt förändrats… Jag fick hemlängtan och åkte hem två veckor på höstlovet. Det var sjukt surrealistiskt att plötsligt befinna mig i Oskarshamn omgiven av min familj igen. Jag ältade mycket ”tänk om jag inte åkt” speciellt eftersom jag råkade riva upp en grej som jag inte borde gjort vilket tog fram en del känslor som nog hade varit bättre om de fått ligga nedtryckta, hehe… men när jag i slutändan tänkte efter så började jag längta efter att komma iväg igen.. Och det kändes skönt att stiga på planet igen när det blev dags att åka tillbaka hit. Tokyo är min drömstad på så många sätt, även om det är en pain in the ass att leva här. Samtidigt tror jag att jag börjar värdesätta min familj och mina vänner än mer än vad jag redan gjort, och det kommer förmodligen leda till att jag åker tillbaka till Oskarshamn när resten av mina månader här är slut. Det känns lite betryckande att oavsett hur många looper jag gör runt om i världen, oavsett hur långt bort och länge jag är iväg, så slutar det alltid med att jag kommer tillbaka till Oskarshamn. Men jag har skissat upp en lös plan på hur jag vill att mina närmaste år framöver ska se ut, så får vi väl se om det blir så eller inte. Huvudsaken är att jag har någonting att förhålla mig till, en plan som gör mig sjukt taggad på livet dessutom, och slipper grubbla över vad jag ska göra när mars 2017 dyker upp, vilket den kommer göra fortare än kvickt har jag en känsla av. Nu är det bara att försöka fånga dagen så mycket som möjligt här i mitt Tokyoliv, vilket inte borde bli så svårt eftersom Maria från sommarkursen kommer hit nu vid Halloween, mamma och jag håller på att planera in att hon, Molly och Bengt Erik ska komma hit över jul och nyår, och Sandra har bokat resa hit 30e januari och hem 11e mars (om hon nu tog de datumen haha), sååå… det kommer bli fett a w e s o m e 🙂 Nu jobbar jag bara på att övertyga ännu fler vänner om att de absolut måste komma hit, haha.

Min fina framtidsplan ser i alla fall ut så här: Vara här mitt år ut till April, eventuellt stanna någon månad till beroende på hur det ser ut då, vill se hanami en gång till i alla fall 🙂 Sen åka hem till Oskarshamn och crasha hos mamma, förmodligen, då hennes hus är störst och hon inte verkar ha alltför mycket emot att ha mig boendes där.. Sen söka alla slags jobb som finns, både som apotekstekniker och allt annat jag kan komma på, Scania har jag alltid gjort narr av men att se det som ett sätt att nå mina mål gjorde det plötsligt attraktivt att jobba där, så ska söka dit också. Sen! Jobba jobba jobba och stapla pengar på hög. Försöka spara så mycket som möjligt och även beta av en del på csnskulden så den inte är lika massiv som nu, så jag kanske kan tänka på den utan att börja gråta inombords haha. Räknar med att behöva jobba ca 2-3 år för att få ihop så mycket pengar som jag vill ha, vilket även passar in i min vilja att spendera tid med min familj. När det är gjort så kommer jag vara runt 27 år vilket är min deadline för att komma iväg på ett working holiday visa till Australien. För att få ett working holiday visa måste man nämligen vara under 30 år, så då måste jag åka innan jag fyller 28 om jag ska ha chans att ta båda åren man kan få ett sånt visa. Tadaa! Där har ni min masterplan. Har ju i princip planerat upp mitt liv tills jag fyller 30 nu, haha xD Och självklart är detta bara en lös ram som råkar innehålla allt det jag vill göra med bra tajming också, det kommer kanske ändra sig längs vägen. Är ändå väldigt nöjd med den här planen ^_^

Nu är det lördag och klockan är snart halv tolv, det är med andra ord dags att få röven ur sängen och göra något av dagen. Ikväll blir det att gå på Halloweenfest med några från huset och förhoppningsvis kommer Brice över också. Brice ja.. ja, ja. Haha. Vi har gått från dejtande, till pojkvän och flickvän, sen gjorde vi slut, sen nu har vi tydligen börjat ses igen… Äh jag vet inte vad som händer xD Det är grubbelförbud på det i alla fall ^^

NewDays

Gah, gah, gaaaaaah! Jag blir tokig på den här datorn, sämsta köpet ever. Har väl haft den i snart två år och det har inte gått en enda sekund av stunder då jag försöker använda den och den jävlas med mig istället för att göra som jag vill. Nu, till exempel, då jag försöker lägga över foton från mobilen till datorn. Något jag gjort massa gånger förut. Koppla in sladden, gå in i filhanteraren, klippa ut dom från mobilen och klistra in dem i datorn. Nemas problemas. Fast nu när jag försöker göra det på den här datorn så går det självklart inte till så smidigt. Allting går bra fram tills att datorn ska flytta över filerna, då går det plötsligt så sjuuuuukt långsamt och det står att det ska ta 1,5 timma att föra över bilderna. Huuuuuur?!? Det har ju alltid gått på ett litet kick förut, varför måste det ta flera timmar nu? Förstår ingenting ._.

Also. En annan grej jag funderat mycket på. Hur kan folk falla för människor som så tydligt inte är bra för dem? Hela Bad Boys-grejen och det. En sak, som verkligen får mig att känna mig dragen till en kille är detta: förtroende. Jag träffar en människa och jag får en känsla av att jag skulle kunna göra vad som helst med dig, du skulle ändå inte göra något för att göra mig illa. Jag kan kliva in i deras bilar utan att börja fundera över om någon vet vem jag är med eller vart vi ska, jag kan i princip dricka mig medvetslös och jag vet att det enda som skulle hända är att de skulle ta hand om mig. Trygghet. Förtroende. Tillit. En känsla av att oavsett vad som händer, i vilken situation han hamnar i, så kommer den här människan alltid, alltid försöka att göra det som skadar folk minst. Tja, hur ska jag beskriva det. Någon som vet vilken glasbutik människors känslor kan vara och därför rör sig med försiktighet. Killar, som umgås med människor med återhållsamhet. Som är ganska tysta och pratar med låg röst, för de vet att de inte behöver hävda sig.

Det gillar jag 🙂

Punktavkryssning

Tror det är dags att kryssa av punkten som handlar om att vara nöjd med min kropp nu. Vet inte om det beror på att jag köpt en massa söta sommarklänningar på Forever21 som gör att jag känner mig fin, men jag blev bara så nöjd i morse med allt, även om inget är perfekt. Jag kan se hyfsat fräsch och ”Hollywood-lik” ut när jag lägger manken till, och ganska söt ut i vanliga fall, mer än så kan väl ingen begära. Det är faktiskt okej även om jag har trasig mage, dålig kondis och päronrumpa.

All drunk all night

Tokyo, visar det sig, is all about att komma hem i ett förfärligt tillstånd frampå morgonkvisten. Och sen lida för det hela dagen eftersom jag aldrig lyckas sova när jag väl kommit hem till sängen xD Hur många morgontåg kan man egentligen ta?? Nå, vi har varit här i tre veckor nu, men ändåå… Är inte van vid det här missbruket av dygnets mörka timmar xD Natten är till för att sova på har jag alltid ansett, men tydligen är det inte längre så.

Och nu har vi Golden Week framför oss också! The Hub för Linnea och Wasabi i förrgår, the Hub för mig igår och the Hub för mig/oss ikväll. Och Ageha på lördag kväll. XDDD wooop woooop.

Frågade Linnéa nu ”Ska du med till Hub ikvälll?” och hon svarade ”Ja jag kan väl följa med då, men jag tänker inte dricka något!” ja, ja… xD

Titel

Plötsligt fick jag en släng av hemlängtan. Kanske för att jag pratat väldigt mycket om Oskarshamn och Uppsala under de senaste dagarna. Linnea har även börjat gå på några försiktiga dejter med samme kille som jag nämnde i förra texten, och det ger mig en välbehövd känsla av frihet och lite egentid på rummet, men betonar även att I’m in this on my own även om vi bestämde oss för att göra detta tillsammans.

Jag vet inte riktigt… Jag gillar ju att jämföra mig med personer i min närhet och hennes assimilering till vår tillvaro här får mig att känna mig udda och ensam.

Har även gått runt men jäkla halsont i någon dag nu vilket alltid får mig på kasst humör -.- Ja, det låter bra. Vi skyller allt med det här miserabla känslotillståndet på förkylningen. XD

I can do this. I can follow my dream. I’ll be here in 6 months (or more) and then I’ll contiune to Australia at one point and go back to those lovely beaches and the sunshine. Maybe Perth. It’d be like balm for my soul to see Jamie again.

… Och. Om någon vill fläta samman sitt liv med mig med den här planen så vore det trevligt, för att inte säga förträffligt och underbart. Men jag kan inte tvinga folk att joina mig på denna resa och folk som har andra vägar att vandra måste få göra det. Let it go, let it go.