Fuji, fuji.

Så, trots att min mage förvandlats till djävulens sändebud och torterat mig i ca 2 veckor, var jag fast besluten att följa med och klättra uppför Mt Fuji tillsammans med en grupp folk från share houset där jag bor. Vi begav oss i söndags morse, beväpnade med regnkläder, mössa, vantar, varma kläder – tja, så varma som jag nu kunde ta med mig eftersom min packning från Sverige enbart valts ut med sommar i åtanke, vatten och en påse fylld med snacks från Daiso, ficklampa, vandrarskor som jag panikköpte på Don Quiote tillsammans med en ordentlig ryggsäck… Sammanlagt lade jag ca ¥10,000 dvs ungefär strax under tusen kronor, på utrustning, sen tillkom kostnaderna för själva resan och sova i huten uppe på berget. Dyrt med äventyr.

Mina rädslor inför klättringen var bland annat att inte få tag på mat jag kunde äta, att jag skulle få höjdsjuka, att jag helt enkelt inte skulle orka gå upp eftersom jag hade så grymt ont i magen. Men jag tog mig upp! Jag kan knappt tro det själv. Det var bland det värsta jag varit med om, att klättra uppför ett fucking berg med grymma magsmärtor och yrsel, en otrolig sömnbrist, regn, kyla och gud vet allt. Den där huten vi sov i var så sjukt dålig att man knappt kunde tro det, folk sprang in och ut hela tiden och en av oss i gruppen blev dålig, förmodligen av höjdsjuka, så jag kunde inte sova dels pga var orolig för henne men även för att jag hade så sjukt ont. Det var helt overkligt.

När vi väl började nå toppen och solen långsamt steg så blev allting värt det. Det var en utav de mest fantastiska upplevelser jag någonsin varit med om, och jag längtar redan efter nästa gång jag kan göra om det. Då ska jag vara ännu mer förberedd, mer vältränad, ha med mig både mer mat och mer vatten och viktigast av allt att jag tänker aldrig mer bestiga ett berg med en mage som är lika kaos som den var nu xD Det var den framför allt som befläckade min upplevelse.. Och sömnbristen då, men den går inte att undvika om man vill se soluppgången. Du måste helt enkelt vandra genom natten… Antingen stanna och vila några timmar i en hut halvvägs upp, eller klättra hela berget genom natten. Båda alternativen är dåliga och jag kan inte bestämma mig för vad som är värst. Att ha en hut att pausa i är i alla fall något mer sensibelt.

Här vill jag lägga upp bilder nu, men mina bilder är just nu fast i min mobil som ligger och uppdaterar sig själv här bredvid. Hoppas inte de försvinner i uppdateringen… Då avlider jag xD

Tog lite andra foton från facebook så länge som andra personer tagit:

13680677_10154402861844595_6327451135332866796_n13912496_10154402852059595_8918363909259772944_n13912876_1231774856844870_8945775483535081057_n13920858_10154402852329595_15749380826230977_n13935130_10154402852394595_956676787653870219_n

This is life. Jag kan inte formulera i ord den stoltheten över mig själv som kom när jag tog mig igenom det. Helvetet ner var en annan femma… Så många i vår grupp som mådde dåligt, och jag och Rei blev kvar sist uppe på berget för hon var så dålig att hon knappt kunde gå. Det var himmel och helvete, det där dygnet på Fuji.

promenad och prat

Efter att ha ägnat hela gårdagen åt att återhämta mig från fyllefesten i fredags så blev det en heldag ute idag. Cyklade till Sayama Park via Tamako Biking Road och hängde där ca 2 timmar innan jag mötte upp en kille jag pratat lite med, vi tog oss en långpromenad runt halva sjön och sen satt vi och pratade en stund. Vet inte riktigt vad vi ägnade all tid åt men nu är jag hemma i alla fall, och klockan är halv tio på kvällen. Jag har nog aldrig träffat på så många killar som letar flickvän förut, det sägs ju att det ska vara svårt att finna någon t.ex. i New York och såna saker, men här fullkomligt kryllar det av män som bland det första de säger till en är: Jag letar efter en blivande fru. Galet!

Men ärligt talat, är jag utmattad. Det är jobbigt att gå på dejter och oroa sig över hur man ser ut, vad man ska prata om, vad den andra personen gillar, vad man själv tycker om den andra personen… Det känns som att jag ägnat så sjukt mycket tid åt att gå på dejter med folk men det leder aldrig någonstans, blir inte ens vän med dem utan det är bara tack och hej, nu hörs vi aldrig mer. Hur orkar folk ha en så stor omsättning av folk i sina kretsar? Det är inte realistiskt. Jag är utmattad av att umgås hela dagarna med folk som inte känt mig längre än max 3 månader. Och dejtingkulturen här gör mig helt matt; det är norm att umgås med sin dejt/partner hela dagen, även när det är någon du inte alls känner väl.

Looooov, nu har vi lov 🙂 i en och en halv vecka. Och varför vet jag inte riktigt, det verkar inte vara allmänna helgdagar som förra gången vi hade en vecka ledigt, utan det är visst bara skolans schema som är lagt så. Lite tråkigt förstås att ingen annan är ledig, men jag ska nog ta det lugnt ändå. Jag slits mellan att försöka göra så mycket som möjligt och en känsla av att jag borde spara mina pengar.. Eftersom jag inte vet vad jag ska göra i höst. Men det här är ju i princip samma sits jag satt i förra året, rände runt världen och brände mina pengar, och det gick ju bra då, så det kanske kommer gå bra den här gången också? Vem vet.

Nu är iaf regnsäsongen här så det är lite tristare väder, även om det är väldigt varmt fortfarande. Promenerade till Tanashi i duggregnet i morse och tog tåget hem, men nu har det klarnat upp och solen tittar fram. Så typiskt, ge mig ut i tråkvädret och trava runt och nu när solen skiner så sitter jag instängd på rummet ;P Jaja. Om en halvtimma ska jag och Z gå (åka) till the Hub i Takadanobaba och chilla med So och hans vänner, känns lite nervöst men jag gillar So, han är cool, så jag får väl ta tillfället, närverka lite och visa hur trevlig jag är… hehe… *nervös*

Seriöst, jag blir typ mer och mer osocial här, känns liksom ovärt att lägga mer massa besvär på att lära känna folk som ändå åker iväg sen och man aldrig mer kommer träffa… Jaja… Får försöka ändra på den inställningen. Måste ge folk som bor här en chans! Och när jag väl träffar någon jag gillar så får jag passa mig så att jag inte 1) håller mig för mycket på min kant och framstår som otrevlig/tråkig 2) inte heller slår över åt andra hållet och blir fjäskig ”please like me, I’m really funny I promise” hehe 😛 Men om jag ska ge mig själv lite cred, så brukar folk komplimentera mig för att vara så avslappnande och skön att umgås med, att de känner sig bekväma i mitt sällskap och sådär, och det är väl mer en sån sak man märker efter hand och inget som slår en första gången man träffar mig, så jag borde inte gnälla över att folk inte tycker om mig 😛 Kom igen nu!! *försöker peppa mig själv* You can do this!! You can be a nice girl!! And not just nice, funny and clever too. If people can’t see that, that’s their loss ^^ Ok, ganbatte ~ !

New haircut, new life

Så, då var hårmodellerandet avklarat. I tisdags gick tävlingen vi förberett oss för i två veckor av stapeln och i princip hela veckan efter dess har jag känt mig gnällig och ensam, när jag försöker hantera att det är över. Det är över nuuuuuu, som Linnea och jag brukar skämta om. Saknar redan min underbara frisör som raggade upp mig som sin modell och alla andra som jobbade i samma studio, jag kände mig hemma där till slut. Var där ca 5-6 gånger och spenderade 4 timmar där varje gång x_x Och heeeela tisdagen. Men shit vad kul det var! Var där i måndags kväll så han fick göra sina sista förberedningar inför den stora dagen, åkte därifrån vid elva som vanligt och kom hem runt tolv, sen ringde larmet klockan sju dagen efter och jag åkte dit till nio, var i salongen från nio till ett och sen bar det av till lokalen där tävlingen hölls, som var i L’Oreals lokaler. Allt blir lite luddigt beskrivet för jag visste ju inte så mycket om det hela eftersom jag inte pratar japanska och min frisör inte kunde engelska bra nog för att förklara så mycket. Ja, det var verkligen ett äventyr att signa upp sig på att göra något som man inte vet vad det är för något och inte kan kommunicera med sin frisör 😀

Som tur var så var det inget avancerat jag behövde göra, bara sitta på en stol medan frisörerna klippte i 40 min och sen sitta stilla medan domarna gick runt i rummet för att bedöma deras arbete. Hade en sån jäkla träsmak i rumpan efter att ha suttit still sen kl nio på morgonen dock, så det var svårt nog xD Och blev grymt stel i nacken också, av spänningen också skulle jag tro. Sen genomled vi en hemskt tråkig video där M Taniguchi som äger frisörsalongskedjan ”stylade” hår på en scen (åh gud det var så sjukt trist) och sen var det prisutdelning! Min frisyr kom tvåa (av 16 tävlande) vilket gjorde mig sjukt glad och stolt och lättad och pressen över att jag skulle let him down försvann. Hans kollega kom på tredje plats så det kunde inte slutat mycket bättre än så! Om vi inte vunnit då förstås, haha. Som tur var så kan hans kollegas modell engelska för hon har bott i Kanada, så när vi var i studion samtidigt och under själva tävlingsdagen så hjälpte hon till med att förklara mycket för mig ^_^

13418838_10209610333604425_1887631200396055518_n13450847_10209610333924433_5826515586468417990_n13422332_202944356772259_6892627116143996063_o13435527_10209610332244391_3247125076979432683_n (1)

Jag vet inte, det gav mig en sån himla skön känsla av att ha ett Mission, även om det bara gällde något så simpelt som en hårklippning, och det tillät mig att fokusera på något annat än skolan (vilket kanske inte var så bra egentligen) och det var en välbehövlig känsla av att vara behövd och att folk litade på mig. Ja, han litade ju verkligen på mig med tanke på att jag var en total främling för honom och all kommunikation vi utbytte med varandra gick aningen genom gestikulerande, google translate eller lines översättningsbot. Vi kunde inte prata med varandra men vi gjorde oss tillräckligt förstådda ändå och gick med på att genomföra det här projektet med varandras hjälp, vi teamade upp, och det var en grymt rolig erfarenhet! Det värmde mitt hjärta och jag blev så himla glad över att han kom tvåa, även om han själv blev lite besviken över att inte komma på första plats.

Good memories ♥ ♥ ♥

Det, och precis innan det var det GACKT, och precis efter det (dagen efter, på onsdagen) så gick vi på klassisk konsert med en vän till en av de som bor här i huset, Shinobu, för hennes barndomsvän spelade förstafiolen (eller vad heter det?) och det var grymt coolt och mysigt med gratis klassisk konsert, tror jag behöver lite mer sånt i mitt liv. Vilken snobb jag är men jag vill vara en kulturtant när jag blir gammal 🙂 Kan ju tillägga att hennes kompis var väldigt söt också, hahaha 🙂

Missanpassad

2 veckor i Tokyo nu. Jag fortsätter ha min hemliga rädsla att jag inte kommer klara alla 6 månader som vi bestämt oss för. Skolan känns supersvår, jag hänger knappt med, och Linnea som jag är här med verkar ha mycket lättare att hänga med och kan redan skriva hiragana m.m. Dessutom har hon redan haft 2 killar intresserade av henne i huset där vi bor, hon följer i princip alla svenskar här på snap, instagram och fb, och har hittat en tjej att börja springa med. Wasabi som vi umgås med går i samma klass som Linnea och det känns redan som det blivit dom 2 och sen jag bredvid.

Självklart missunnar jag henne inte att hon hittar vänner här, det är ju superbra, men jag får sån stark känsla av att det är något fel på mig när jag bara sitter och bevittnar hur folk binder band emellan sig. Varför ”klickar” inte jag med någon? Typ samma med sommarkursen här. Vi kom hit samtidigt och deltagarna blev snabbt supertajta. Förutom typ jag som mest hängde med. Det känns som att när jag väl försöker, så försöker jag för mycket. Är så rädd för att vara efterhängsen. Och sen vill jag inte alltid heller. Folk kan verka så himla tråkiga till en början. Vad ska vi prata om? Jag vill hellre sitta på rummet och varva ned i tystnaden, surfa lite på datorn eller läsa och äta godis. Är jag för introvert för att klara detta att ge sig ut och resa och bilda ett socialt nätverk från grunden? Samma med de sista dagarna i Australien. Jag var helt tömd på energi och orkade verkligen inte försöka prata med fler främlingar. Stannade en vecka på ett vandrarhem och pratade inte med en enda människa som bodde där utan hängde med en belgisk kille (Greg) och en fransk tjej (Lisa) som en annan tjej (Franzie) introducerade mig till. Och när Sung Jin hade åkt hem och jag hade två dagar kvar i Sydney så gick jag runt själv på stan på dagen och satt på rummet om kvällarna.

Jag gjorde bort mig igår också när en kille (Steve) försökte skämta lite med mig och jag typ ”vaa?” eftersom jag inte förstår sarkasm så han fick förklara. Känner mig urtöntig och som en idiot 😦

Oh well oh well. Jag är ju inte helt ensam utan har mina kära vänner i Sverige och lite annanstans också. Det lööööser sig.

Ro

För första gången på väldigt länge så upptäcker jag att jag trivs i Oskarshamn. Jag njuter av att komma in i mitt rum, dra på mig myskläderna och sätta mig en stund framför datorn innan det är dags att sova. Jag har inrett med tavlor, gardiner, böcker och klänningar på väggarna som gör mig på gott humör så fort jag ser dem. Jag har ställt sängen så finurligt att jag precis når att sätta mina frusna tår mot det heta elementet, och bullat upp med ett antal kuddar som jag ligger och vräker mig mot. Jag har till och med hängt upp ett vackert vindspel (eller vad heter det?) och lite snäckor och ljus inne på vår toa.

Jag jobbar några dagar i veckan och resten spenderar jag med vänner, familj eller bara tar igen mig på rummet.

För första gången på riktigt så känner jag att jag kan stanna. Att ett liv här inte bara är möjligt, men även skulle vara trivsamt. Jag tror jag skulle kunna vara glad här. Jag är väldigt glad just nu. Jag skulle kunna ta ett fast jobb – jag har det mitt framför ögonen på mig – och det skulle vara ett bra jobb. Casha in runt 16, 17 000 i månaden, hålla nere utgifterna, och spendera fritiden på samma sätt som jag gör nu. Det låter som en väldigt görbar framtid. Det känns så verkligt att jag nästan kan ta på det. Och tanken på det lockar.

Men jag undrar om det är just för att tändstickorna som ligger bredvid ljusen på toan kommer från Kanarieöarna, vindspelet ger mig minnen från Uppsala, gardinerna kommer från Japan, och klänningarna som hänger på garderobsdörren har sina egna historier och äventyr: Rött – Spanien, Turkost – Tokyo, och Blått – Australien. Tavlorna kommer från Barcelona, Teneriffa och Virginia Beach. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig ett liv utan resande.

Så först ska vi väl se om vi lyckas ta oss tillbaka till Japan. Det här får väl vara min plan B… Ett halvår går trots allt fortare och fortare ju äldre jag blir.

Lake Retba

Surfing the internet you can find the most amazing things! xD Den här rosa sjön hamnar direkt på min att göra-lista, så himla cool som den verkar!

Sjön ligger i Senegal och det har väl inte riktigt varit med på min lista över nödvändiga platser att besöka, men det här var ju så coolt att jag måste ta med den. Enligt någon sida google föreslog så får den färgen av någon slags alger som trivs väldigt bra just där. Jag undrar om den går att bada i? Och om det är många turister som åker dit?

Awesome. Någon som känner för att dra dit med mig? ;D *googlar* Oh. Jag och min geografi – har ingen som helst koll – Senegal ligger ju i Afrika. Oj då. Och gränsar till Gambia, Guinea och massa andra länder som alla klassas som ”lite för långt bort just nu”. Aja. Fett cool sjö var det i alla fall! xD