Hur kan man sakna något man aldrig haft?

He did warn me, after all. Still so, I feel unprepared with this pain hitting me.

”If you’re wanting me to fall for you, that’ll never happen. I’m too emotionally involved with my ex for that.”

And then, later today, I mean yesterday, has it already been a day? Will time pass no matter what, slowly making this less and less important? I’m not ready to move on.. To be honest I think I was never ready for this man to enter my life anyway. So much pain, so many tears, the bad moments outweighing the good ones.

I could see in his eyes how uncomfortable he felt around me. Not showing any kind of romantic affection.

I thought it was okay as long the past was in the past. As long as we was still here, with me. Men nu är han inte det, inte längre, han är med henne. Och nu har de börjat bygga på något igen.

Åh gud, det var dödsdömt från början. Jag vill bara hem…

Jag har känt mig väldigt ensam sen jag kom till Japan. Jag älskar Tokyo över allt annat och jag har fått en del personer som jag vill kalla vänner här, men till och från är det inte nog. Jag undrar ibland om jag är stark nog att klara mig själv? Vara Bara Mig? Jag vill ha min frihet, jag vill stå på egna ben…

Det här tumultet som pågår nu. Är det inte alltid något kaos på gång? Är det inte alltid svårt från och till? Bara sov. Gråt ut, och trilla ner i det där hålet. Tids nog kommer jag upp igen, jag har ännu varit lycklig lottad nog att inte ha större problem än att jag kan komma upp igen, om det tar någon timma eller någon dag när man är på kasst humör så är det okej. Gud. Måste vara okej att vara arg någon gång då och då. Lära sig mera saker om sig själv.

Godnatt. Imorgon ska det vara soligt väder. Jag hoppas det! Då ska jag springa, bada, h vackra kläder och vara glad.

Återbesök

Idag var det dags att bege sig till sjukhuset igen och nu sitter jag i skolan på min dator eftersom mobilen är sönder.. Skrev precis det här till Joel:

Måste bara skriva o berätta, är klar på sjukhuset nu och sitter i skolan med min laptop som jag släpade med mig haha, jag kommer kunna sova i natt för det är pga kortisonet som jag inte kunnat sova!! Så ska äntligen börja ta det på rätt sätt nu så det ska bli awesome 🙂 måste börja trappa ner på det också så det känns lite läskigt men GUUUUD så skönt med en engelsktalande läkare, jag kom ihåg att ställa alla frågor jag hade och har ett återbesök inbokat… allt känns bara så himla bra nu trots att jag bara sovit 4 timmar haha 🙂
 Och det är väl ungefär så jag känner. Jag är utmattad, snurrig av sömnbrist för jag låg uppe till två och pratade med Joel i natt och sen ringde klockan vid sex eftersom jag skulle vara på sjukhuset vid åtta, så jag har sovit fyra timmar i natt och resterande två veckor tillbaka i tiden har jag sovit mellan 5-7 timmar varje natt med massa uppvak, kunde inte förstå varför men jag hade problem med hur jag skulle ta min kortisondos, mitt älskade kortison som jag längtade efter det när jag mådde som sämst och hur sjukt mycket det har gett mig livet tillbaka nu… Jag tror på fullt allvar att om jag inte hade fått det, eller någon annan medicin, ja om jag hade levat på den tiden då man inte kunde diagnosticera och behandla ulcerös kolit som det nu verkar som jag har, så hade jag varit död nu eller iaf legat på min dödsbädd. Sååå det känns lite som att jag fått en andra chans och det gör mig så grymt lycklig att jag bara kan få finnas till, stå upp och gå ut och gå utan att vara i så svår smärta att jag tror jag ska tuppa av. Livet är fantastiskt. 🙂
Hur som helst, sömn var det ja, eftersom allt stod på japanska och jag är för styvnackad, eller bara rädd för att ställa till problem kanske, så frågade jag ingen japan om det utan läste bara 4 x 2 på tabletterna, eller ja, första dosen jag tog blev ännu mer fel för då hade jag blandat ihop det med en annan medicin som de också skrev ut, men efter ett dygn var jag i alla fall på det klara med vad jag skulle ta hehe även om det nu visade sig att jag tagit det fel, har tagit 4 på morgonen och 4 på kvällen men jag är ganska säker på nu att det stod 4 på morgonen och 4 till LUNCH på det där papperet, och det är därför jag inte kunnat sova! Och jag visste ju hela tiden att man ska ta kortison på morgonen, så, frågan är varför jag inte gjorde det! Ja jag visste inte vad som var bäst helt enkelt och jag var livrädd för att få ont på natten så då blev det att jag gjorde som jag gjorde. Och det är ju lite knasigt i efterhand såhär att man går runt i två veckor utan att kunna sova, men men, nu ska ingenting mera tas på kvällen i alla fall och i natt ska jag sova som en baby!! Jag är helt hyped över framtidsutsikterna över att få sova hela natten igenom XD greatest news ever, hahaha. Äääääääänligen kommer allting ordna sig 🙂
Eller ja. Inte riktigt. Jag kommer få gå dit på fler återbesök, mera samtal, fler tabletter, så typiskt nu när jag hade börjat fundera på att kolla om man kanske hade kunnat sluta med Azathioprinen när man nu tagit de i ca 4 år redan och inte känt varken bu eller bä.. Istället blir det nu att oroa sig över ifall inflammationen kommer hålla sig borta eller inte nu när jag ska trappa ner på kortisonet (nooo… vill helst äta det hela tiden, dygnet runt, resten av livet ut nu ❤ men det förstår jag ju att det inte går, och att det går bra nu med så hög dos pga att det bara gått veckor men att det inte är bra att äta en längre tid, men men) för tänk om allt flammar upp igen? Rädslan för den smärtan är stor… The suffering was real.
Och, vad händer nu? Fortsätta med Azathioprin, samma dos, ökad dos, gå över till asacol eller vad den hette som läkaren tycker att jag borde äta istället, han undrade varför jag inte fick den från första början istället för Azathioprin och det är ju en bra fråga så nu ska jag fråga mamma om hon vet eller om hon kan tänka sig att göra lite detektivarbete åt mig så vi får svar på det… Historien går vidare och det suger ju bajs om det här är något som kommer återkomma med jämna eller ojämna mellanrum igenom hela mitt liv, ulcerös kolit är ingen diagnos jag är så nöjd med att ha fått nu, speciellt när man googlar/hör/läser om hur svårt det kan va, men vadå, jag är ung, vi får se vad som händer, oavsett vad så har det trots allt gått 4 år sen förra gången allt gick åt helvete med min lilla tjocktarm så kan jag få fyra, sex eller tio år till utan att behöva bry mig om detta så låter det ju bra, kommer det tillbaka kommer det tillbaka då får vi se vad som händer då, på något vänster kan man ju alltid hoppas att dessa två gånger bara var en droppe i havet och att jag aldrig mer får problem med min mage, och går det inte att förutsäga när det ska bli problem så kan ju lika gärna låtsas som att problemet inte finns över huvud taget 🙂
Nu MÅSTE jag göra läxan. Hahahah. Hejs 🙂

Brist på livslust

Har jag drabbats av. Min tillvaro står mig upp i halsen just nu – bokstavligt talat. Jag är illamående och har fruktansvärt ont i magen dygnet runt. Ja, när jag sover så märker jag ju inte av det, men magen ser till att väcka mig minst en gång per natt för att påminna mig om att jag minsann inte mår bra. I morse vaknade jag, och drog ett lättat andetag. Jag var smärtfri. Jag låg helt still och försökte insupa varje del av det här underbara ögonblicket, för snart nog skulle det vara slut ändå. Och ja, ca 3 sekunder efteråt så började det hugga till i magen igen.

Igår kväll var nog en av mina bästa stunder på tre veckor, för jag fick en kodeintablett av Zakaria, så jag kunde äta lite potatis utan att ha ont och plågas igenom det. Sen efter några timmar så blev jag rejält snurrig så då gick jag och la mig, men herregud, det var underbart att vara smärtfri i några timmar i alla fall.

Resten av tiden så växlar det mellan lite ont, precis så mycket att jag inte ska glömma bort det och som ett mörkt moln som svävar hotfullt borta i horisonten, till kramperna då jag akut behöver en toalett, till så intensiv smärta att allting snurrar för mig och jag tror att jag ska kräkas och nästan hoppas på att jag ska svimma så att jag slipper vara med längre.

Skrattretande nog med min konstiga mage så har jag alltid älskat mat, och nu när jag är så rädd för smärtan att det är läskigt bara att dricka vatten, då t o m något så oskyldigt som vatten drar igång kramperna och akuta behov på en toalett, så känner jag livslusten tyna bort mer och mer. Om jag inte ens kan dricka vatten utan att få rasande ont, vad finns det då för mening med livet?

Svamp

Jag svampar igen. Japan vill verkligen ta död på mig. Jag har fått svamp på alla möjliga ställen man kan få det. Utom mellan tårna, eller mellan skinkorna, haha. Men det är kanske bara en tidsfråga 😛  Det är ju så äckligt. Hårbotten är en katastrofzon. Gick in på toa och stack av en händelse ut tungan och ja, den var vit. Gick i min upprördhet ändå bort till Seiyu och köpte mineralvatten och nu blir det tvärstopp med sockret, så får vi se vad som händer. Har fasen panik, har aldrig haft torsk förut och det känns supersnuskigt. Det räcker ju med att hårbotten mjällar igen, det är tillräckligt vidrigt det. Sen finns det ytterligare ett ställe där det kliar och ”brinner som eld”, mer än så behöver jag inte säga. Åherregud. Vad händer.

Godnatt.

Idag blir det sängen

Blöö.. Känner mig låg idag igen. Vet inte vad som är fel, men… Jag trodde aldrig att jag skulle vara så usel men nu verkar det komma fram. Känner mig som en värdelös andrahandsperson och en hemsk, jobbig, störande individ som alla helst vill slippa undan. Linnéa är så trevlig och rar och nästan alltid på gott humör (utom när hon ser blonda personer på tåget, hahaha) och jag tror folk bara hänger med oss för att de tycker om henne och att de helst skulle slippa mig om de fick välja. Ett Onödigt Påhäng, är vad jag är.

Nu har vi varit lediga en vecka och jag har glatt ignorerat allt plugg så jag åtminstone inte känner mig dum i huvudet som inte får in det där förbannade språket och alla tecken i hjärnan.

Ser och hör om alla andra som läser japanska, vissa för skojs skull och helt på egen hand, på sjukt mycket högre nivå, och man undrar vilken typ av genier de är och hur satans puckad jag själv måste vara som inte klarar det ens med hjälp av en skola.

Jag måste sluta jämföra mig med andra OMEDELBUMS för annars kan jag ju lika gärna gå och ta livet av mig med detsamma.

…Ofta hela min självbild hänger på att jämföra mig med andra och komma fram till att jag är bättre än de. Vilken fruktansvärt usel människa jag måste vara i så fall.

Missanpassad

2 veckor i Tokyo nu. Jag fortsätter ha min hemliga rädsla att jag inte kommer klara alla 6 månader som vi bestämt oss för. Skolan känns supersvår, jag hänger knappt med, och Linnea som jag är här med verkar ha mycket lättare att hänga med och kan redan skriva hiragana m.m. Dessutom har hon redan haft 2 killar intresserade av henne i huset där vi bor, hon följer i princip alla svenskar här på snap, instagram och fb, och har hittat en tjej att börja springa med. Wasabi som vi umgås med går i samma klass som Linnea och det känns redan som det blivit dom 2 och sen jag bredvid.

Självklart missunnar jag henne inte att hon hittar vänner här, det är ju superbra, men jag får sån stark känsla av att det är något fel på mig när jag bara sitter och bevittnar hur folk binder band emellan sig. Varför ”klickar” inte jag med någon? Typ samma med sommarkursen här. Vi kom hit samtidigt och deltagarna blev snabbt supertajta. Förutom typ jag som mest hängde med. Det känns som att när jag väl försöker, så försöker jag för mycket. Är så rädd för att vara efterhängsen. Och sen vill jag inte alltid heller. Folk kan verka så himla tråkiga till en början. Vad ska vi prata om? Jag vill hellre sitta på rummet och varva ned i tystnaden, surfa lite på datorn eller läsa och äta godis. Är jag för introvert för att klara detta att ge sig ut och resa och bilda ett socialt nätverk från grunden? Samma med de sista dagarna i Australien. Jag var helt tömd på energi och orkade verkligen inte försöka prata med fler främlingar. Stannade en vecka på ett vandrarhem och pratade inte med en enda människa som bodde där utan hängde med en belgisk kille (Greg) och en fransk tjej (Lisa) som en annan tjej (Franzie) introducerade mig till. Och när Sung Jin hade åkt hem och jag hade två dagar kvar i Sydney så gick jag runt själv på stan på dagen och satt på rummet om kvällarna.

Jag gjorde bort mig igår också när en kille (Steve) försökte skämta lite med mig och jag typ ”vaa?” eftersom jag inte förstår sarkasm så han fick förklara. Känner mig urtöntig och som en idiot 😦

Oh well oh well. Jag är ju inte helt ensam utan har mina kära vänner i Sverige och lite annanstans också. Det lööööser sig.

Förkyld

Aaaaaaahhh blä

Har haft en fantastisk weekend i London och självklart skall detta bestraffas av Gud med en ordentlig jävla förkylning så fort jag sätter fötterna på svensk mark igen. Rösten är så gott som väck, om jag inte räknar med en 5 mins hostanfall före varje mening och att låta som någon alien från Star Wars, halsen värker som fan och har ont i ryggen, huvudet, feber och nu börjar jag känna av ena örat, hostar och harklar mig och får kväljningar av allt slem, ögonen svider och var fulla av klegg i morse, och hostmedicinen har gett mig halsbränna. Yaaaaay på mitt liv. Min enda form av kommunikation har idag skett via sms samt att kolla vad som händer på fb, men jag har knappt koncentration nog att lyckas formulera vettiga svar på de enstaka sms jag får utan istället kommer en äcklig tyck-synd-om-mig-spya där jag gnäller på livets orättvisor, och somnar sedan äntligen, bort från smärtan och känslan av att andas genom ett sugrör och den konstant kliande halsen, jag dreglar ner min kudde och orkar inte vända på den utan flyttar mig bara en bit längre bort på den och somnar om, ackompanjerad av det ständiga klagandet från ryggen trots mumsandet av panodil hela dagen.

Godnatt.

Ånej

åååååååhh nej. Gick nyss på toa och upptäckte att… *headdesk* Vad Fan Nu Då. Inte nu igen!! Varför ska det alltid hålla på och krånga? Jag blir helt matt. Vill liksom inte gå in på allt för snuskiga detaljer men måste bara få säga att jag inte ORKAR MED SÅN ÄR SKIT LÄNGRE. Buhu. Varför, varför ska det alltid vara nåt litet störande inslag i vardagen som man måste ta hand om och oroa sig för? Kan man inte bara få vara glad och nöjd när man redan avvärjt ett antal andra katastrofer?

Jag blir så ledsen.  ._.

Hinner precis klicka på ”skicka” och posta vad jag skrivit innan ilskan slår till. VARFÖR I HELA HELVETE SKA ALLTING KRÅNGLA SÅ JÄVLA MYCKET?! Jag är fan DÖMD till täta besök på apoteket, sjukhusbesök och samtal med läkare! FAN JÄVLA SKIT JAG BLIR SÅ TRÖTT! Jag har fan snart haft allt som går att tänkas få, är det inte en skalp täckt av mjällsvamp, synfel, fotvårtor, tandställning, reumatism, nageltrång eller eksem som vägrar läka så är det en bristande sköldkörtelfunktion, en glutenintolerans som präglat så gott som vareviga måltid jag intagit sen jag var tre år så är det en blödande tarm som gav mig sån extrem järnbrist att jag i somras både fick en järninfusion och blodtransfusion.

För en vecka sen så vaknade jag tidigt på morgonen av att folk satt och efterfestsnackade i Joels, Calles och Troffs vardagsrum. Gick ut och satte mig att lyssna på dem samtidigt som jag käkade lite. Och fick för en gångs skull trycka in pausknappen för mitt ständiga tyck-synd-om-mig-maraton, för tjejen som satt där i soffan berättade om ständiga sjukhusbesök på grund av brutna ben, brutna armar, olika sjukdomar och gud vet allt.

Det var omväxlande.

Uppbrottet

Jag hade själv tänkt tanken ett flertal gånger. Tagit några mentala steg och funderat på att strypa kontakten, jag hade blivit arg och tänkt att jag skulle haft det så mycket bättre utan honom. Men alltid kommit tillbaka. Försökt föreställa mig livet utan honom, och känt att hur det än skulle vara så är det bättre med honom. Och eftersom inte han heller verkade vara redo att släppa så höll vi kvar vid varandra trots att vår saga för länge sedan tagit slut. Vi var ensamma, hade tråkigt, ville känna att någon brydde sig, ville ha någon att hänga med. Någon att prata med. Än sen om det blev tjafs och lite bråk ibland. Än sen. Sällskap – till och med dåligt sällskap – är bättre än ensamhet.

Men någonstans längs vägen så insåg vi båda att vi drog varandra nedåt istället för att hålla varandra uppe, för plötsligt gick det en vecka utan så mycket som ett ord. Från någon av oss. Sen smsade han. Frågade hur läget var. Vi bytte några ord. Jag var på rätt gott humör, flummade iväg och skojade i sms som inte var speciellt seriösa, precis som vanligt. Och han svarade med… nedlåtenhet. Torra svar, som lät som om han försökte verka rolig på min bekostnad, men inte riktigt lyckades.

”Jag vill åka till Spanien och träffa min värdfamiljs nya valpar! :D”

”Bra anledning till att slösa bort pengar på en resa. :P”

Jag fortsätter: ”Haha vadå, tror du inte mina miljoner på banken klarar av den utgiften? ^^”

Hans bistra, avsnoppande svar: ”Jag orkar inte diskutera det med dig nu, ska fika med XXX.”

Eh? Va? Något gick snett? Eller vad ska man säga… tack. Jag blev tyst. Himlade lite med ögonen för mig själv. Tänkte ” men var tråkmåns då”. Pratade lite med mina kurskamrater. Kom tillbaka i tankarna till honom. Blev plötsligt så in i helvete förbannad. Hur många gånger hade han inte sagt just de orden? ”Jag orkar inte diskutera det med dig”. Varför inte? Varför inte diskutera? Istället för att bara slänga fram den där äckliga, otrevliga frasen.

Kokade av iska. Skrev långt, bittert sms där jag förbannade alltifrån hans utseende (tror jag råkade kalla honom ”kalkon”) till hans fritidsintressen (”Din jävla snobb!” etc). Reaktionen? Hej hej, trevligt att lära känna dig *vink vink*.

Nåja. Han klargjorde helt enkelt att om jag verkligen trodde det var acceptabelt att skriva så till honom, ville han inte vara med längre. Han sa tack och hej, och menade vad han sa. Slängde fram några andra halvsanna anledningar till att han inte ”orkade mer”.

Jag blev ÄNNU ARGARE. (tänk er Ferdinand på julafton, och matadoren som blev ARGAST AV DEM ALLA.) Vad menade den här lilla… ynkliga.. saken med att komma här och påstå att han inte orkade med mig? Raseriet härskade. Många, bittra sms utbyttes med förolämpningar och anklagelser utan dess like. Ledde dock ingenvart. Han stod på sig. ”En paus är bra för oss”, hävdade han trött. Fasans kalla fingrar började smyga sig på mig. Tänkte han lämna mig?

Skräcken slog klorna i mig på allvar. Jag grät. Klagade hos vänner.

Plötsligt fick jag ett oväntat meddelande om att en bekant till mig på annat håll gått bort. Dödens slutgiltighet slog mig till marken och plötsligt orkade jag inte mer. Söp mig full. Tänkte på honom. Lyssnade på ”våra” låtar och grät än mer. Skickade patetiska fyllemeddelanden till honom, utan respons värd att tala om. Jag insåg att om jag inte ville förödmjuka mig till den grad att åka hem till honom och förnedra mig framför hans familj var det upp till mig att klara mig ändå. Livet kändes ödelagt. Farfar död sen några veckor tillbaka, han säger upp kontakten med mig, och nu detta. Kändes som jag var förföljd av död och otur.

Gick till tarotkvinna. ”Det är kanske lite turbulent i din omgivning just nu, men du har ett lugn inom dig, du är i balans.” Fattade ingenting.

En dag till gick. Något hände. Jag kände mig på gott humör! Mitt i höstens svarta hål så tänkte jag tanken ”Det blir nog bra tillslut.”

Det blir nog bra tillslut.

Pratade med vänner, de få jag hade kvar. Insåg att jag inte var ensam, bara mer på egen hand än förut. När senast var jag så här positiv en vanlig frusen oktoberdag?

Jag hade skrikit ”Jag förlåter dig aldrig för det här!” till honom.

Men jag har redan förlåtit honom. Det var ett bra beslut som borde fattats för länge sen, men ensamheten är så… skrämmande. Vi drar ner varandra istället för att hålla varandra uppe. Så ska det inte vara. Känner mig.. lättare nu. Friare. Ensamheten suger, men. Jag är tacksam för att han, du, om du nånsin ser det här, drog dig ur, trots att det kändes som att jag skulle dö. Du blir ett minne. Och ett fint sådant.