Förkyld

Aaaaaaahhh blä

Har haft en fantastisk weekend i London och självklart skall detta bestraffas av Gud med en ordentlig jävla förkylning så fort jag sätter fötterna på svensk mark igen. Rösten är så gott som väck, om jag inte räknar med en 5 mins hostanfall före varje mening och att låta som någon alien från Star Wars, halsen värker som fan och har ont i ryggen, huvudet, feber och nu börjar jag känna av ena örat, hostar och harklar mig och får kväljningar av allt slem, ögonen svider och var fulla av klegg i morse, och hostmedicinen har gett mig halsbränna. Yaaaaay på mitt liv. Min enda form av kommunikation har idag skett via sms samt att kolla vad som händer på fb, men jag har knappt koncentration nog att lyckas formulera vettiga svar på de enstaka sms jag får utan istället kommer en äcklig tyck-synd-om-mig-spya där jag gnäller på livets orättvisor, och somnar sedan äntligen, bort från smärtan och känslan av att andas genom ett sugrör och den konstant kliande halsen, jag dreglar ner min kudde och orkar inte vända på den utan flyttar mig bara en bit längre bort på den och somnar om, ackompanjerad av det ständiga klagandet från ryggen trots mumsandet av panodil hela dagen.

Godnatt.

Ånej

åååååååhh nej. Gick nyss på toa och upptäckte att… *headdesk* Vad Fan Nu Då. Inte nu igen!! Varför ska det alltid hålla på och krånga? Jag blir helt matt. Vill liksom inte gå in på allt för snuskiga detaljer men måste bara få säga att jag inte ORKAR MED SÅN ÄR SKIT LÄNGRE. Buhu. Varför, varför ska det alltid vara nåt litet störande inslag i vardagen som man måste ta hand om och oroa sig för? Kan man inte bara få vara glad och nöjd när man redan avvärjt ett antal andra katastrofer?

Jag blir så ledsen.  ._.

Hinner precis klicka på ”skicka” och posta vad jag skrivit innan ilskan slår till. VARFÖR I HELA HELVETE SKA ALLTING KRÅNGLA SÅ JÄVLA MYCKET?! Jag är fan DÖMD till täta besök på apoteket, sjukhusbesök och samtal med läkare! FAN JÄVLA SKIT JAG BLIR SÅ TRÖTT! Jag har fan snart haft allt som går att tänkas få, är det inte en skalp täckt av mjällsvamp, synfel, fotvårtor, tandställning, reumatism, nageltrång eller eksem som vägrar läka så är det en bristande sköldkörtelfunktion, en glutenintolerans som präglat så gott som vareviga måltid jag intagit sen jag var tre år så är det en blödande tarm som gav mig sån extrem järnbrist att jag i somras både fick en järninfusion och blodtransfusion.

För en vecka sen så vaknade jag tidigt på morgonen av att folk satt och efterfestsnackade i Joels, Calles och Troffs vardagsrum. Gick ut och satte mig att lyssna på dem samtidigt som jag käkade lite. Och fick för en gångs skull trycka in pausknappen för mitt ständiga tyck-synd-om-mig-maraton, för tjejen som satt där i soffan berättade om ständiga sjukhusbesök på grund av brutna ben, brutna armar, olika sjukdomar och gud vet allt.

Det var omväxlande.

Uppbrottet

Jag hade själv tänkt tanken ett flertal gånger. Tagit några mentala steg och funderat på att strypa kontakten, jag hade blivit arg och tänkt att jag skulle haft det så mycket bättre utan honom. Men alltid kommit tillbaka. Försökt föreställa mig livet utan honom, och känt att hur det än skulle vara så är det bättre med honom. Och eftersom inte han heller verkade vara redo att släppa så höll vi kvar vid varandra trots att vår saga för länge sedan tagit slut. Vi var ensamma, hade tråkigt, ville känna att någon brydde sig, ville ha någon att hänga med. Någon att prata med. Än sen om det blev tjafs och lite bråk ibland. Än sen. Sällskap – till och med dåligt sällskap – är bättre än ensamhet.

Men någonstans längs vägen så insåg vi båda att vi drog varandra nedåt istället för att hålla varandra uppe, för plötsligt gick det en vecka utan så mycket som ett ord. Från någon av oss. Sen smsade han. Frågade hur läget var. Vi bytte några ord. Jag var på rätt gott humör, flummade iväg och skojade i sms som inte var speciellt seriösa, precis som vanligt. Och han svarade med… nedlåtenhet. Torra svar, som lät som om han försökte verka rolig på min bekostnad, men inte riktigt lyckades.

”Jag vill åka till Spanien och träffa min värdfamiljs nya valpar! :D”

”Bra anledning till att slösa bort pengar på en resa. :P”

Jag fortsätter: ”Haha vadå, tror du inte mina miljoner på banken klarar av den utgiften? ^^”

Hans bistra, avsnoppande svar: ”Jag orkar inte diskutera det med dig nu, ska fika med XXX.”

Eh? Va? Något gick snett? Eller vad ska man säga… tack. Jag blev tyst. Himlade lite med ögonen för mig själv. Tänkte ” men var tråkmåns då”. Pratade lite med mina kurskamrater. Kom tillbaka i tankarna till honom. Blev plötsligt så in i helvete förbannad. Hur många gånger hade han inte sagt just de orden? ”Jag orkar inte diskutera det med dig”. Varför inte? Varför inte diskutera? Istället för att bara slänga fram den där äckliga, otrevliga frasen.

Kokade av iska. Skrev långt, bittert sms där jag förbannade alltifrån hans utseende (tror jag råkade kalla honom ”kalkon”) till hans fritidsintressen (”Din jävla snobb!” etc). Reaktionen? Hej hej, trevligt att lära känna dig *vink vink*.

Nåja. Han klargjorde helt enkelt att om jag verkligen trodde det var acceptabelt att skriva så till honom, ville han inte vara med längre. Han sa tack och hej, och menade vad han sa. Slängde fram några andra halvsanna anledningar till att han inte ”orkade mer”.

Jag blev ÄNNU ARGARE. (tänk er Ferdinand på julafton, och matadoren som blev ARGAST AV DEM ALLA.) Vad menade den här lilla… ynkliga.. saken med att komma här och påstå att han inte orkade med mig? Raseriet härskade. Många, bittra sms utbyttes med förolämpningar och anklagelser utan dess like. Ledde dock ingenvart. Han stod på sig. ”En paus är bra för oss”, hävdade han trött. Fasans kalla fingrar började smyga sig på mig. Tänkte han lämna mig?

Skräcken slog klorna i mig på allvar. Jag grät. Klagade hos vänner.

Plötsligt fick jag ett oväntat meddelande om att en bekant till mig på annat håll gått bort. Dödens slutgiltighet slog mig till marken och plötsligt orkade jag inte mer. Söp mig full. Tänkte på honom. Lyssnade på ”våra” låtar och grät än mer. Skickade patetiska fyllemeddelanden till honom, utan respons värd att tala om. Jag insåg att om jag inte ville förödmjuka mig till den grad att åka hem till honom och förnedra mig framför hans familj var det upp till mig att klara mig ändå. Livet kändes ödelagt. Farfar död sen några veckor tillbaka, han säger upp kontakten med mig, och nu detta. Kändes som jag var förföljd av död och otur.

Gick till tarotkvinna. ”Det är kanske lite turbulent i din omgivning just nu, men du har ett lugn inom dig, du är i balans.” Fattade ingenting.

En dag till gick. Något hände. Jag kände mig på gott humör! Mitt i höstens svarta hål så tänkte jag tanken ”Det blir nog bra tillslut.”

Det blir nog bra tillslut.

Pratade med vänner, de få jag hade kvar. Insåg att jag inte var ensam, bara mer på egen hand än förut. När senast var jag så här positiv en vanlig frusen oktoberdag?

Jag hade skrikit ”Jag förlåter dig aldrig för det här!” till honom.

Men jag har redan förlåtit honom. Det var ett bra beslut som borde fattats för länge sen, men ensamheten är så… skrämmande. Vi drar ner varandra istället för att hålla varandra uppe. Så ska det inte vara. Känner mig.. lättare nu. Friare. Ensamheten suger, men. Jag är tacksam för att han, du, om du nånsin ser det här, drog dig ur, trots att det kändes som att jag skulle dö. Du blir ett minne. Och ett fint sådant.

Riktiga vänner eh?

När jag ändå är igång kan jag ju passa på att klaga på mina så kallade vänner.

Säg fan inte att ni finns för mig när ni inte gör det!

”Finns om du vill prata”, ”Finns här <3” fuck no! Person nr 1 tyckte inte jag var mer viktig än en annan kompis denne skulle träffa när jag tog hen på orden och ville prata. Eller så var det bara promenaden som lockade mer än att sitta i ett skypesamtal med mig. Det jag undrar är, är det verkligen så svårt att säga ”oj, jag kan inte gå ut och gå ikväll, en annan kompis till mig har det lite svårt och behöver prata”? Om du läser detta: Ni går ju för helvete ut på promenad nästan varje kväll! Grrr.

Person nr 2 påstår sig finnas ”här” men var nu detta kan vara vill jag verkligen veta då hen är varken fysiskt i min närhet eller speciellt kontaktbar.

NEJ mitt liv är inte i fara och NEJ jag ligger inte vaken och gråter om nätterna (än.. haha) men JA det kunde ju för en gångs skull vara skönt att veta att någon gör mer än bara slänger ur sig det vanliga jävla ordbajset om att finnas till utan att faktiskt göra någon synlig ansträngning för att bevisa det.

Oh dear help.

Öppnade ett kuvert från medicinmottagningen på sjukhuset i tron att det var proverna från idag som kommit, de hade nämligen inte skickat hem dem till mig och inte heller lagt in dem till hälsocentralen, vilket innebar att jag fick sitta och vänta när jag var där i morse medan de skickade om dem. Hann bli rätt otålig och småstressad över att jag fick vänta så länge för ett vanligt blodprov så när det väl var dags för sticket så hittade sköterskan inget blodkärl så klart. Hon stack om två gånger till innan hon frågade om jag ville åka upp till sjukhuset o ta blodprovet på labbet där istället för hon var ensam idag och hade ingen att byta av med (ifall de inte hittar blod brukar någon annan sköterska få sticka en eftersom både patienten och personalen blir stressad över att de inte hittar något blodkärl antar jag), eller om hon skulle försöka en fjärde gång. Ja men herregud ska jag behöva cykla vidare till sjukhuset och dyka upp där med tre stick i armen och be att de tar blodprov på mig? Näe du det kändes inte så lockande. ”Gör du en gång till”, sa jag istället. Inte för att det hjälpte så värst mycket förstås och efter ett fjärde misslyckat försök så fick hon nog och sa att vi kunde ta det i fingret istället så fick de bli sura på analysen för att det inte blivit i armen.

Detta är första gången jag varit med om att bli stucken två gånger i samma finger samtidigt för att det skulle gå fortare, olyckligtvis så var jag vid det laget så obehaglig till mods och kallsvettig så cirkulationen hade avstannat helt i mina iskalla händer, det kom ungefär en droppe blod innan det tog slut. Fick gå ut och sätta mig i väntrummet igen med en värmedyna att krama för att få liv i fingrarna igen. SLUTLIGEN, efter mycket om och men så fick de blod från två stick i mitt andra långfinger. Detta lilla ärende på hälsocentralen som inte brukar ta längre än en kvart tog mig alltså över en timma och ÅTTA nålstick. Gissa om jag kände mig medtagen när jag kom ut därifrån?

Hursomhelst, nu när jag fått klaga av mig så tänkte jag berätta om det som jag från början ville ta upp, dvs brevet som alltså inte innehöll blodprovsremisser. Det innehöll istället remisser till Gastroskopi och Sigmoideoskopi. Och instruktioner om att fasta timmarna innan och ta laxermedel kvällen innan och lavemang samma dag.

Gaaah. Vill inte.

Gjorde ju en liknande undersökning i somras och det var hemskt. HEMSKT. Minnet är tillräckligt färskt hos mig från denna fasansfulla upplevelse för att jag skulle börja klappra tänder i ren förskräckelse när jag läste de nu välbekanta instruktionerna i brevet.

HELP MEEEE  O_O

*börjar gråta och jämra mig högt och vrida mina händer likt en gammal spansk gumma*

Just give me some painkillers, please

Hey, I know this feeling. I’ve been through this before.

I feel like shaking it off, as if I could just shrug my shoulders and move on. But my head is aching and when I look inside I find no energy. Instead a familiar sentence fills my mind.

”I hate the silence, that deafening silence. It fills me, overwhelms me, and threathens to suffocate me….

…I don’t know what’s going on, what’s wrong with me, and most of all how I can change it all. ” This is from a picture I have of Gackt, but I’ve never been able to find out whether it’s from one of his songs or if it’s something the person who made the picture wrote. I like it though.

The autumn’s greyness is starting to get to me. I think I’ll stay in bed today.

And I miss you, I miss you, I miss you. Where did the love go? I need you to hold my hand, just for a little while.


Näst bäst är inte längre lika bra

Funderar på om jag ska sluta gilla X Hostel Alicantes sida på facebook, för varje gång en ny bild kommer upp i nyhetsflödet, varje gång jag ser ett ansikte jag känner igen, varje gång jag ser en plats jag befunnit mig på… Då kommer en saknad så stor att jag inte fattar vad det var som hände.

När jag skulle hem var det enda som fick mig att gå på planet den upprepade meningen: Jag kommer tillbaka. Jag kommer tillbaka. Det är inte för alltid, det är ett kort vi ses och snart kommer jag vara här igen. Men nu hemma känns allt som förut och jag vågar inte åka dit, för att åka och hälsa på en vecka… Jag kände mig som hemma där och då skulle jag bara vara en besökare. Jag skulle gå runt med ångest hela vistelsen och räkna ner inför hemresan. Tänk om det inte är samma? Samma lycka, samma känsla av… Åååh, det går inte att beskriva. Och jag gråter, för jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Fan. Det måste gå att lösa. Ska jag leta efter en ny familj? Kolla runt efter andra jobb?

Fan. Jag hade ju tänkt fortsätta mitt liv här i Sverige nu.

Men jag undrar hur länge jag ska bära på saknaden.