Hur kan man sakna något man aldrig haft?

He did warn me, after all. Still so, I feel unprepared with this pain hitting me.

”If you’re wanting me to fall for you, that’ll never happen. I’m too emotionally involved with my ex for that.”

And then, later today, I mean yesterday, has it already been a day? Will time pass no matter what, slowly making this less and less important? I’m not ready to move on.. To be honest I think I was never ready for this man to enter my life anyway. So much pain, so many tears, the bad moments outweighing the good ones.

I could see in his eyes how uncomfortable he felt around me. Not showing any kind of romantic affection.

I thought it was okay as long the past was in the past. As long as we was still here, with me. Men nu är han inte det, inte längre, han är med henne. Och nu har de börjat bygga på något igen.

Åh gud, det var dödsdömt från början. Jag vill bara hem…

Annonser

Eigo

So I might just write this in English because I’m on Brice’s computer and there’s no A, A and O.. Swedish letters.. and there’s no such thing as annoying as trying to write something without them, or having to read something that people have written on keyboards without them and just put normal a’s and o’s instead.. I guess it’s because I can’t help but pronouncing it all wrong in my head, lol.

Just went for a toilet break. I hate Brice’s toilet because it’s such an echo in there, you hear everything that’s going on.. not even the smallest little fart can escape in there without the sound of it multiplying and sounding loud and clear in the rest of his apartment.. It’s the worst thing when I’m already in a situation as bad as this with my stomach, lol.. nothing to do about it though I guess.. If I have to go I have to go, and to be honest I get so happy every time I get to poop  that not even the fact that he can hear every second of it takes away the joy. So afraid of getting constipated..

Anyway I’ll move away from the shit stories now 🙂

This keyboard is so weird.. I wish I had brought my own computer but I totally forgot. I have too much to think about..

I wish I was sleeping atm but his bed is really killing my back. Even now it hurts though I’m sitting on his sofa instead. I’ve been out for a light jog every day of this week except yesterday and I wonder if that’s why my back is hurting now, because I didn’t do it… I desperately wanted to because I think it’s really hard to start a new habit like that so it’s probably pretty important that I do it every day, but I had to leave home at 6 in the morning yesterday for work so I couldn’t, and in the evening Brice came over before I had the chance to go out and I felt like it was really rude to leave the house for an hour when he was there.. It really bummed me out though, couldn’t get the thought out of my head.

I hope with all my heart that I’ll be able to continue with any kind of exercise next week as well, and hopefully forever of course but let’s not get ahead of ourselves now, if nothing else it helps clearing my mind. Waaay too much to think about.. Linnea leaving, all and every stomach issue that’s going on, school..  taking meds every day… guess I’ve been doing that for a long time now.. Think I started when I was 12 or so? So that’s almost 12 years by now. Kind of weird. Anyhow, mostly it’s only 3 tablets a day that I’ve been on, so that’s sorta okay to get over, but now with the cortisone I’ve been up to +10 a day. It’s depressing because it makes you feel like you’re really sick… I mean like a really sick, weak person that doesn’t have many days left of her life. Like I’m living on borrowed time. Though I appreciate how all this his making me treasure every day more, it’s also so stressful to feel like I’ve no idea how long my body is going to continue in this state, how long I’ll get to walk this earth.. Super dramatic thoughts I know but they’re there anyway.

I think I’ll finish this off now and maybe go poke Brice or whatever. There’s not much more to say about it that isn’t totally depressing. I’m glad it’s Saturday today, one free day of the week ◊ tomorrow it’s another pick up at the airport. God I hate it, will never do it again after tomorrow lol. Yesterday’s work was awful ^^ One great thing about it though is feeling the students excitement about getting to Japan, thinking back at how much fun I had here the first time and imagining all the sugoi experiences they’re going to have. It makes me really happy 🙂

Återbesök

Idag var det dags att bege sig till sjukhuset igen och nu sitter jag i skolan på min dator eftersom mobilen är sönder.. Skrev precis det här till Joel:

Måste bara skriva o berätta, är klar på sjukhuset nu och sitter i skolan med min laptop som jag släpade med mig haha, jag kommer kunna sova i natt för det är pga kortisonet som jag inte kunnat sova!! Så ska äntligen börja ta det på rätt sätt nu så det ska bli awesome 🙂 måste börja trappa ner på det också så det känns lite läskigt men GUUUUD så skönt med en engelsktalande läkare, jag kom ihåg att ställa alla frågor jag hade och har ett återbesök inbokat… allt känns bara så himla bra nu trots att jag bara sovit 4 timmar haha 🙂
 Och det är väl ungefär så jag känner. Jag är utmattad, snurrig av sömnbrist för jag låg uppe till två och pratade med Joel i natt och sen ringde klockan vid sex eftersom jag skulle vara på sjukhuset vid åtta, så jag har sovit fyra timmar i natt och resterande två veckor tillbaka i tiden har jag sovit mellan 5-7 timmar varje natt med massa uppvak, kunde inte förstå varför men jag hade problem med hur jag skulle ta min kortisondos, mitt älskade kortison som jag längtade efter det när jag mådde som sämst och hur sjukt mycket det har gett mig livet tillbaka nu… Jag tror på fullt allvar att om jag inte hade fått det, eller någon annan medicin, ja om jag hade levat på den tiden då man inte kunde diagnosticera och behandla ulcerös kolit som det nu verkar som jag har, så hade jag varit död nu eller iaf legat på min dödsbädd. Sååå det känns lite som att jag fått en andra chans och det gör mig så grymt lycklig att jag bara kan få finnas till, stå upp och gå ut och gå utan att vara i så svår smärta att jag tror jag ska tuppa av. Livet är fantastiskt. 🙂
Hur som helst, sömn var det ja, eftersom allt stod på japanska och jag är för styvnackad, eller bara rädd för att ställa till problem kanske, så frågade jag ingen japan om det utan läste bara 4 x 2 på tabletterna, eller ja, första dosen jag tog blev ännu mer fel för då hade jag blandat ihop det med en annan medicin som de också skrev ut, men efter ett dygn var jag i alla fall på det klara med vad jag skulle ta hehe även om det nu visade sig att jag tagit det fel, har tagit 4 på morgonen och 4 på kvällen men jag är ganska säker på nu att det stod 4 på morgonen och 4 till LUNCH på det där papperet, och det är därför jag inte kunnat sova! Och jag visste ju hela tiden att man ska ta kortison på morgonen, så, frågan är varför jag inte gjorde det! Ja jag visste inte vad som var bäst helt enkelt och jag var livrädd för att få ont på natten så då blev det att jag gjorde som jag gjorde. Och det är ju lite knasigt i efterhand såhär att man går runt i två veckor utan att kunna sova, men men, nu ska ingenting mera tas på kvällen i alla fall och i natt ska jag sova som en baby!! Jag är helt hyped över framtidsutsikterna över att få sova hela natten igenom XD greatest news ever, hahaha. Äääääääänligen kommer allting ordna sig 🙂
Eller ja. Inte riktigt. Jag kommer få gå dit på fler återbesök, mera samtal, fler tabletter, så typiskt nu när jag hade börjat fundera på att kolla om man kanske hade kunnat sluta med Azathioprinen när man nu tagit de i ca 4 år redan och inte känt varken bu eller bä.. Istället blir det nu att oroa sig över ifall inflammationen kommer hålla sig borta eller inte nu när jag ska trappa ner på kortisonet (nooo… vill helst äta det hela tiden, dygnet runt, resten av livet ut nu ❤ men det förstår jag ju att det inte går, och att det går bra nu med så hög dos pga att det bara gått veckor men att det inte är bra att äta en längre tid, men men) för tänk om allt flammar upp igen? Rädslan för den smärtan är stor… The suffering was real.
Och, vad händer nu? Fortsätta med Azathioprin, samma dos, ökad dos, gå över till asacol eller vad den hette som läkaren tycker att jag borde äta istället, han undrade varför jag inte fick den från första början istället för Azathioprin och det är ju en bra fråga så nu ska jag fråga mamma om hon vet eller om hon kan tänka sig att göra lite detektivarbete åt mig så vi får svar på det… Historien går vidare och det suger ju bajs om det här är något som kommer återkomma med jämna eller ojämna mellanrum igenom hela mitt liv, ulcerös kolit är ingen diagnos jag är så nöjd med att ha fått nu, speciellt när man googlar/hör/läser om hur svårt det kan va, men vadå, jag är ung, vi får se vad som händer, oavsett vad så har det trots allt gått 4 år sen förra gången allt gick åt helvete med min lilla tjocktarm så kan jag få fyra, sex eller tio år till utan att behöva bry mig om detta så låter det ju bra, kommer det tillbaka kommer det tillbaka då får vi se vad som händer då, på något vänster kan man ju alltid hoppas att dessa två gånger bara var en droppe i havet och att jag aldrig mer får problem med min mage, och går det inte att förutsäga när det ska bli problem så kan ju lika gärna låtsas som att problemet inte finns över huvud taget 🙂
Nu MÅSTE jag göra läxan. Hahahah. Hejs 🙂

Fängslad av magen

Jag känner mig som en fånge i mitt rum, förhindrad av magen att ta mig längre bort än 10 sekunder från en toalett, för att inte tala om hur sjukt ont det gör att ställa sig upp och promenera en bit.. Blir så oerhört trött på allt krångel också. Gick till ett annat sjukhus i onsdags och var där från 12 till 5, fick prednisolon och jublade över att kunna se fram emot att må bättre snart. Genomled den natten, tog första dosen… Okej, det är ingen mirakelmedicin, men mådde ändå hyfsat bra under största delen av dagen. Sen kom en helvetesnatt utan like. Konstant smärta, sömnen avbruten ca en gång i timmen av att behöva springa upp på toa, yr och förbi mig av trötthet och illamående. Och nu på morgonen, tror ni inte jag upptäcker att jag ju tagit min medicin helt fel igår. Gaaaaaaah. Får nu då lägga till YTTERLIGARE en dag innan jag kan börja må bättre… Ibland tvivlar jag på att jag någonsin kommer må bra igen. Kommer jag någonsin kunna njuta av att äta taco, pommes, kött, en pizza, utan att få så ont att jag nästan tuppar av och känner att jag konstant vill spy? Ååååhhh… Kött… Vill ha. Det är verkligen helt otroligt att det är mindre än en månad sen som jag oberört (nåja, nästan iaf, problem med magen har jag ju länge haft bara inte på detta viset) kunnat smaska i mig grillad kyckling på Torikizoku eller en gyoudon från Matsuya. Jag och Brice gjorde taco hemma hos honom för några veckor sen, ni anar inte hur mycket jag går tillbaka till det minnet och ser det liksom genom en stjärndis, omgivet av glittrande guld… Hur kunde jag, helt omedveten?! Nja, helt omedveten var jag ju inte, för redan då hade magen börjat krångla, men ändå, vilken otrolig skillnad. Jag fattar verkligen inte att jag kunde börja må så sjukt dåligt på bara tre, fyra veckor… från att ha upptäckt att jag får lite ont i magen när jag äter, men att det på det hela taget ändå går bra och maten smakar gott, till att ligga och vrida sig i plågor i sängen och tänka ”nä, nu är allt över, jag kommer inte ta mig igenom detta.” och trots att man är törstig dra ut på det i det längsta med att dricka vatten då även några oskyldiga klunkar vatten får det att göra så ont i magen att jag nästan blir tårögd. Jesus.

Så, jag hoppas jag kommer må bättre snart… Nu är jag för tillfället helt urlakad av den här natten – det känns värre än att ha en bäbis, som så många av mina vänner nu skaffat – och mår bläää, men gogonihon ska till Tokyo Tower i eftermiddag och jag VILL verkligen följa med, så jag ska väl ta mig igenom den här dagen också på något vis, men men… Jag har fortfarande en stor tvekan inom mig ifall jag kommer bli av med den här skiten någon gång snart, eller om jag kommer ge upp först och åka hem? Det är så. tröttsamt. att vara sjuk utomlands på egen hand… Inte lika på sjukvården eller läkaren, kan inte prata med dem och de kan inte prata med mig, betala dyra pengar, inte ha någon familjemedlem att vända sig till som kan dela bördan med mig. Life is so fucking unfair sometimes. Vill inte gärna tänka på det med vill ändå skriva ner att den här 3-4 veckors sjukhushistorien har kostat mig över tre tusen kronor i läkarbesök och mediciner. Det är ta mig fan inte klokt. Detta är alltså med den allmänna japanska sjukvårdsförsäkringen som både jag och linnéa skaffade när vi kom hit. Jag önskar ju hett att jag hade skaffat ytterligare försäkring som kunde täckt upp resten av summan också, men med alla sneaky kryphål som försäkringsbolag sysslar med… Litar inte på att det hade täckt något av detta ändå >_>

Bu-hu. <- där har ni mitt liv just nu.

Små ljuspunkter i tillvaron:

-Brice kom och höll mig sällskap från lördag kväll till söndag kväll förra helgen. Underbart.

-Lukas av alla har hört av sig två dagar i rad och frågat hur det är med mig och ifall jag mår bättre än.

-Miral har lagat mat till mig två gånger och varit allmänt som Miral verkar vara, generös, varm, omtänksam.

-Alla som reagerat såhär ”Mimmi! Var har du hållit hus? Hur mår du? Inte bra? Vad har hänt?” när jag visar mig nere i köket.

Det värmer.

Brist på livslust

Har jag drabbats av. Min tillvaro står mig upp i halsen just nu – bokstavligt talat. Jag är illamående och har fruktansvärt ont i magen dygnet runt. Ja, när jag sover så märker jag ju inte av det, men magen ser till att väcka mig minst en gång per natt för att påminna mig om att jag minsann inte mår bra. I morse vaknade jag, och drog ett lättat andetag. Jag var smärtfri. Jag låg helt still och försökte insupa varje del av det här underbara ögonblicket, för snart nog skulle det vara slut ändå. Och ja, ca 3 sekunder efteråt så började det hugga till i magen igen.

Igår kväll var nog en av mina bästa stunder på tre veckor, för jag fick en kodeintablett av Zakaria, så jag kunde äta lite potatis utan att ha ont och plågas igenom det. Sen efter några timmar så blev jag rejält snurrig så då gick jag och la mig, men herregud, det var underbart att vara smärtfri i några timmar i alla fall.

Resten av tiden så växlar det mellan lite ont, precis så mycket att jag inte ska glömma bort det och som ett mörkt moln som svävar hotfullt borta i horisonten, till kramperna då jag akut behöver en toalett, till så intensiv smärta att allting snurrar för mig och jag tror att jag ska kräkas och nästan hoppas på att jag ska svimma så att jag slipper vara med längre.

Skrattretande nog med min konstiga mage så har jag alltid älskat mat, och nu när jag är så rädd för smärtan att det är läskigt bara att dricka vatten, då t o m något så oskyldigt som vatten drar igång kramperna och akuta behov på en toalett, så känner jag livslusten tyna bort mer och mer. Om jag inte ens kan dricka vatten utan att få rasande ont, vad finns det då för mening med livet?

Fuji, fuji.

Så, trots att min mage förvandlats till djävulens sändebud och torterat mig i ca 2 veckor, var jag fast besluten att följa med och klättra uppför Mt Fuji tillsammans med en grupp folk från share houset där jag bor. Vi begav oss i söndags morse, beväpnade med regnkläder, mössa, vantar, varma kläder – tja, så varma som jag nu kunde ta med mig eftersom min packning från Sverige enbart valts ut med sommar i åtanke, vatten och en påse fylld med snacks från Daiso, ficklampa, vandrarskor som jag panikköpte på Don Quiote tillsammans med en ordentlig ryggsäck… Sammanlagt lade jag ca ¥10,000 dvs ungefär strax under tusen kronor, på utrustning, sen tillkom kostnaderna för själva resan och sova i huten uppe på berget. Dyrt med äventyr.

Mina rädslor inför klättringen var bland annat att inte få tag på mat jag kunde äta, att jag skulle få höjdsjuka, att jag helt enkelt inte skulle orka gå upp eftersom jag hade så grymt ont i magen. Men jag tog mig upp! Jag kan knappt tro det själv. Det var bland det värsta jag varit med om, att klättra uppför ett fucking berg med grymma magsmärtor och yrsel, en otrolig sömnbrist, regn, kyla och gud vet allt. Den där huten vi sov i var så sjukt dålig att man knappt kunde tro det, folk sprang in och ut hela tiden och en av oss i gruppen blev dålig, förmodligen av höjdsjuka, så jag kunde inte sova dels pga var orolig för henne men även för att jag hade så sjukt ont. Det var helt overkligt.

När vi väl började nå toppen och solen långsamt steg så blev allting värt det. Det var en utav de mest fantastiska upplevelser jag någonsin varit med om, och jag längtar redan efter nästa gång jag kan göra om det. Då ska jag vara ännu mer förberedd, mer vältränad, ha med mig både mer mat och mer vatten och viktigast av allt att jag tänker aldrig mer bestiga ett berg med en mage som är lika kaos som den var nu xD Det var den framför allt som befläckade min upplevelse.. Och sömnbristen då, men den går inte att undvika om man vill se soluppgången. Du måste helt enkelt vandra genom natten… Antingen stanna och vila några timmar i en hut halvvägs upp, eller klättra hela berget genom natten. Båda alternativen är dåliga och jag kan inte bestämma mig för vad som är värst. Att ha en hut att pausa i är i alla fall något mer sensibelt.

Här vill jag lägga upp bilder nu, men mina bilder är just nu fast i min mobil som ligger och uppdaterar sig själv här bredvid. Hoppas inte de försvinner i uppdateringen… Då avlider jag xD

Tog lite andra foton från facebook så länge som andra personer tagit:

13680677_10154402861844595_6327451135332866796_n13912496_10154402852059595_8918363909259772944_n13912876_1231774856844870_8945775483535081057_n13920858_10154402852329595_15749380826230977_n13935130_10154402852394595_956676787653870219_n

This is life. Jag kan inte formulera i ord den stoltheten över mig själv som kom när jag tog mig igenom det. Helvetet ner var en annan femma… Så många i vår grupp som mådde dåligt, och jag och Rei blev kvar sist uppe på berget för hon var så dålig att hon knappt kunde gå. Det var himmel och helvete, det där dygnet på Fuji.

Förkyld

Aaaaaaahhh blä

Har haft en fantastisk weekend i London och självklart skall detta bestraffas av Gud med en ordentlig jävla förkylning så fort jag sätter fötterna på svensk mark igen. Rösten är så gott som väck, om jag inte räknar med en 5 mins hostanfall före varje mening och att låta som någon alien från Star Wars, halsen värker som fan och har ont i ryggen, huvudet, feber och nu börjar jag känna av ena örat, hostar och harklar mig och får kväljningar av allt slem, ögonen svider och var fulla av klegg i morse, och hostmedicinen har gett mig halsbränna. Yaaaaay på mitt liv. Min enda form av kommunikation har idag skett via sms samt att kolla vad som händer på fb, men jag har knappt koncentration nog att lyckas formulera vettiga svar på de enstaka sms jag får utan istället kommer en äcklig tyck-synd-om-mig-spya där jag gnäller på livets orättvisor, och somnar sedan äntligen, bort från smärtan och känslan av att andas genom ett sugrör och den konstant kliande halsen, jag dreglar ner min kudde och orkar inte vända på den utan flyttar mig bara en bit längre bort på den och somnar om, ackompanjerad av det ständiga klagandet från ryggen trots mumsandet av panodil hela dagen.

Godnatt.