Falun

Nu sitter man i Falun igen, för andra och förmodligen sista gången i just denna lägenhet då Joel flyttar till en annan lägenhet om några månader. I helgen var jag i Stockholm och träffade Liza, Y2, Carro och Zändis. Det var riktigt roligt och välbehövligt att ha sin familj samlad runt sig igen, för första gången på över ett år! Vi gick till Klubb Blå på lördagskvällen och frös ihjäl i små snygga klänningar mitt i vintern. Men vi lyckades uppenbarligen med vårt mål att se fantastiska ut, för när vi kom in på klubben tjoade ett killgäng i hörnet åt oss = de såg vår MAKT och kände sig tvingade att hälsa kungligheterna välkomna, så klart. Ett annat säkert tecken på att vi såg utomordentligt coola och världsvana ut var att bortsett från några enstaka fulla drumlar som försökte passa på att tafsa lite, samt en kille som sa till Malin ”Öööh… Min, min kompis, han är intresserad av dig.” och till Liza ”Min kompis är intresserad av din kompis… Han har inte en chans va?” hon svarar nej, förstås, och han konstaterar ”Ni vill att vi drar va?”, så vågade inte killarna sig fram utan de samlades nervöst i sina kompisgrupper runt om den fina ring vi hade på dansgolvet, och kastade längtansfulla blickar på än ljuva lilla Zändis i sitt svarta fodral, än på mystiska Malin i sin gudinnelika klänning, vidare till frestande förförerskan Liza. Utan att våga göra mycket mer än att nervöst dansa i närheten av oss. Det är RÄTT!

Tyvärr fick vi straffet efteråt i form av lätta baksmällor och i mitt fall, en antågande förkylning för att jag ska lära mig att inte visa benen när det ligger snö på marken. Ta’t lugnt, karma. Mina (värkande) ben är nu tryggt omslutna av mina mjukisbyxor och har varit sen dess. Och lär bli resten av veckan också, då jag i min iver att få med både skolböcker och smink på min resa lämnade kvar så essentiella saker som extra byxor.

Nu dör min rygg av Joels datorstol + min usla hållning. Ska gå ner och återhämta mig efter den utmattande aktiviteten att blogga. Ok, jag har ju suttit på 1,5 timmars livesänd föreläsning från Kalmar samt hunnit med ett  kort (oavsiktligt kort, tror Joel behöver lära mig vilka knappar man får röra och inte får röra) Skypesamtal med fina Uppsala-Malin också. Vi har Y2-Malin i Stockholm och Slytherin-Malin i Uppsala. Röööörigt!

Ånej

åååååååhh nej. Gick nyss på toa och upptäckte att… *headdesk* Vad Fan Nu Då. Inte nu igen!! Varför ska det alltid hålla på och krånga? Jag blir helt matt. Vill liksom inte gå in på allt för snuskiga detaljer men måste bara få säga att jag inte ORKAR MED SÅN ÄR SKIT LÄNGRE. Buhu. Varför, varför ska det alltid vara nåt litet störande inslag i vardagen som man måste ta hand om och oroa sig för? Kan man inte bara få vara glad och nöjd när man redan avvärjt ett antal andra katastrofer?

Jag blir så ledsen.  ._.

Hinner precis klicka på ”skicka” och posta vad jag skrivit innan ilskan slår till. VARFÖR I HELA HELVETE SKA ALLTING KRÅNGLA SÅ JÄVLA MYCKET?! Jag är fan DÖMD till täta besök på apoteket, sjukhusbesök och samtal med läkare! FAN JÄVLA SKIT JAG BLIR SÅ TRÖTT! Jag har fan snart haft allt som går att tänkas få, är det inte en skalp täckt av mjällsvamp, synfel, fotvårtor, tandställning, reumatism, nageltrång eller eksem som vägrar läka så är det en bristande sköldkörtelfunktion, en glutenintolerans som präglat så gott som vareviga måltid jag intagit sen jag var tre år så är det en blödande tarm som gav mig sån extrem järnbrist att jag i somras både fick en järninfusion och blodtransfusion.

För en vecka sen så vaknade jag tidigt på morgonen av att folk satt och efterfestsnackade i Joels, Calles och Troffs vardagsrum. Gick ut och satte mig att lyssna på dem samtidigt som jag käkade lite. Och fick för en gångs skull trycka in pausknappen för mitt ständiga tyck-synd-om-mig-maraton, för tjejen som satt där i soffan berättade om ständiga sjukhusbesök på grund av brutna ben, brutna armar, olika sjukdomar och gud vet allt.

Det var omväxlande.

Tystnaden gör mig galen, krama mig, krama mig.

Fan ta dig din satans jävla skithög som inte märker mig. Eller om du gör – bara skiter i mig. Dra åt helvete, jag hatar dig!

Var kommer all ilska ifrån…? Jo ÅÅÅHH jag blir så arg när jag säger typ ”lämna mig ifred” och folk faktiskt gör det. Är det ingen som känner mig väl nog för att se att jag helst av allt inte vill vara ensam just nu? Är det ingen som märker att jag bara säger så för att jag vill att någon ska säga ”Jo men det är klart Mimmi, klart du ska med, du är viktig, vi behöver dig i gänget!”? Nej, ingen. Hur kan jag känna mig så otroligt långt bort ifrån alla runt omkring mig? Hur kommer det sig att personen jag tycker om mest av allt bara finns ibland på sms, ett futtigt textmeddelande där så mycket känslor och tankar går förlorade att han faktiskt inte förstår när mitt nej inte betyder nej? Eller – åh fy fan vad ont det gör att tänka så – så ser han visst men tänker ”nåja det är nog inte så viktigt”. Fy fan. Fy fan vad jag saknar E vid såna här tillfällen. Mycket var han inte speciellt bra på men se vad folk behövde, se vad jag behövde (en kram) det var han expert på. Hur många gånger har han inte räddat mig. Från tomheten. Tills en dag då jag krävde för mycket, kaputt så försvann han!

På något vis räcker det inte att min mamma kramar mig och tackar för att jag plockat ur diskmaskinen. Jag vill ha något mer, någon mer.

Uppbrottet

Jag hade själv tänkt tanken ett flertal gånger. Tagit några mentala steg och funderat på att strypa kontakten, jag hade blivit arg och tänkt att jag skulle haft det så mycket bättre utan honom. Men alltid kommit tillbaka. Försökt föreställa mig livet utan honom, och känt att hur det än skulle vara så är det bättre med honom. Och eftersom inte han heller verkade vara redo att släppa så höll vi kvar vid varandra trots att vår saga för länge sedan tagit slut. Vi var ensamma, hade tråkigt, ville känna att någon brydde sig, ville ha någon att hänga med. Någon att prata med. Än sen om det blev tjafs och lite bråk ibland. Än sen. Sällskap – till och med dåligt sällskap – är bättre än ensamhet.

Men någonstans längs vägen så insåg vi båda att vi drog varandra nedåt istället för att hålla varandra uppe, för plötsligt gick det en vecka utan så mycket som ett ord. Från någon av oss. Sen smsade han. Frågade hur läget var. Vi bytte några ord. Jag var på rätt gott humör, flummade iväg och skojade i sms som inte var speciellt seriösa, precis som vanligt. Och han svarade med… nedlåtenhet. Torra svar, som lät som om han försökte verka rolig på min bekostnad, men inte riktigt lyckades.

”Jag vill åka till Spanien och träffa min värdfamiljs nya valpar! :D”

”Bra anledning till att slösa bort pengar på en resa. :P”

Jag fortsätter: ”Haha vadå, tror du inte mina miljoner på banken klarar av den utgiften? ^^”

Hans bistra, avsnoppande svar: ”Jag orkar inte diskutera det med dig nu, ska fika med XXX.”

Eh? Va? Något gick snett? Eller vad ska man säga… tack. Jag blev tyst. Himlade lite med ögonen för mig själv. Tänkte ” men var tråkmåns då”. Pratade lite med mina kurskamrater. Kom tillbaka i tankarna till honom. Blev plötsligt så in i helvete förbannad. Hur många gånger hade han inte sagt just de orden? ”Jag orkar inte diskutera det med dig”. Varför inte? Varför inte diskutera? Istället för att bara slänga fram den där äckliga, otrevliga frasen.

Kokade av iska. Skrev långt, bittert sms där jag förbannade alltifrån hans utseende (tror jag råkade kalla honom ”kalkon”) till hans fritidsintressen (”Din jävla snobb!” etc). Reaktionen? Hej hej, trevligt att lära känna dig *vink vink*.

Nåja. Han klargjorde helt enkelt att om jag verkligen trodde det var acceptabelt att skriva så till honom, ville han inte vara med längre. Han sa tack och hej, och menade vad han sa. Slängde fram några andra halvsanna anledningar till att han inte ”orkade mer”.

Jag blev ÄNNU ARGARE. (tänk er Ferdinand på julafton, och matadoren som blev ARGAST AV DEM ALLA.) Vad menade den här lilla… ynkliga.. saken med att komma här och påstå att han inte orkade med mig? Raseriet härskade. Många, bittra sms utbyttes med förolämpningar och anklagelser utan dess like. Ledde dock ingenvart. Han stod på sig. ”En paus är bra för oss”, hävdade han trött. Fasans kalla fingrar började smyga sig på mig. Tänkte han lämna mig?

Skräcken slog klorna i mig på allvar. Jag grät. Klagade hos vänner.

Plötsligt fick jag ett oväntat meddelande om att en bekant till mig på annat håll gått bort. Dödens slutgiltighet slog mig till marken och plötsligt orkade jag inte mer. Söp mig full. Tänkte på honom. Lyssnade på ”våra” låtar och grät än mer. Skickade patetiska fyllemeddelanden till honom, utan respons värd att tala om. Jag insåg att om jag inte ville förödmjuka mig till den grad att åka hem till honom och förnedra mig framför hans familj var det upp till mig att klara mig ändå. Livet kändes ödelagt. Farfar död sen några veckor tillbaka, han säger upp kontakten med mig, och nu detta. Kändes som jag var förföljd av död och otur.

Gick till tarotkvinna. ”Det är kanske lite turbulent i din omgivning just nu, men du har ett lugn inom dig, du är i balans.” Fattade ingenting.

En dag till gick. Något hände. Jag kände mig på gott humör! Mitt i höstens svarta hål så tänkte jag tanken ”Det blir nog bra tillslut.”

Det blir nog bra tillslut.

Pratade med vänner, de få jag hade kvar. Insåg att jag inte var ensam, bara mer på egen hand än förut. När senast var jag så här positiv en vanlig frusen oktoberdag?

Jag hade skrikit ”Jag förlåter dig aldrig för det här!” till honom.

Men jag har redan förlåtit honom. Det var ett bra beslut som borde fattats för länge sen, men ensamheten är så… skrämmande. Vi drar ner varandra istället för att hålla varandra uppe. Så ska det inte vara. Känner mig.. lättare nu. Friare. Ensamheten suger, men. Jag är tacksam för att han, du, om du nånsin ser det här, drog dig ur, trots att det kändes som att jag skulle dö. Du blir ett minne. Och ett fint sådant.

Oh dear help.

Öppnade ett kuvert från medicinmottagningen på sjukhuset i tron att det var proverna från idag som kommit, de hade nämligen inte skickat hem dem till mig och inte heller lagt in dem till hälsocentralen, vilket innebar att jag fick sitta och vänta när jag var där i morse medan de skickade om dem. Hann bli rätt otålig och småstressad över att jag fick vänta så länge för ett vanligt blodprov så när det väl var dags för sticket så hittade sköterskan inget blodkärl så klart. Hon stack om två gånger till innan hon frågade om jag ville åka upp till sjukhuset o ta blodprovet på labbet där istället för hon var ensam idag och hade ingen att byta av med (ifall de inte hittar blod brukar någon annan sköterska få sticka en eftersom både patienten och personalen blir stressad över att de inte hittar något blodkärl antar jag), eller om hon skulle försöka en fjärde gång. Ja men herregud ska jag behöva cykla vidare till sjukhuset och dyka upp där med tre stick i armen och be att de tar blodprov på mig? Näe du det kändes inte så lockande. ”Gör du en gång till”, sa jag istället. Inte för att det hjälpte så värst mycket förstås och efter ett fjärde misslyckat försök så fick hon nog och sa att vi kunde ta det i fingret istället så fick de bli sura på analysen för att det inte blivit i armen.

Detta är första gången jag varit med om att bli stucken två gånger i samma finger samtidigt för att det skulle gå fortare, olyckligtvis så var jag vid det laget så obehaglig till mods och kallsvettig så cirkulationen hade avstannat helt i mina iskalla händer, det kom ungefär en droppe blod innan det tog slut. Fick gå ut och sätta mig i väntrummet igen med en värmedyna att krama för att få liv i fingrarna igen. SLUTLIGEN, efter mycket om och men så fick de blod från två stick i mitt andra långfinger. Detta lilla ärende på hälsocentralen som inte brukar ta längre än en kvart tog mig alltså över en timma och ÅTTA nålstick. Gissa om jag kände mig medtagen när jag kom ut därifrån?

Hursomhelst, nu när jag fått klaga av mig så tänkte jag berätta om det som jag från början ville ta upp, dvs brevet som alltså inte innehöll blodprovsremisser. Det innehöll istället remisser till Gastroskopi och Sigmoideoskopi. Och instruktioner om att fasta timmarna innan och ta laxermedel kvällen innan och lavemang samma dag.

Gaaah. Vill inte.

Gjorde ju en liknande undersökning i somras och det var hemskt. HEMSKT. Minnet är tillräckligt färskt hos mig från denna fasansfulla upplevelse för att jag skulle börja klappra tänder i ren förskräckelse när jag läste de nu välbekanta instruktionerna i brevet.

HELP MEEEE  O_O

*börjar gråta och jämra mig högt och vrida mina händer likt en gammal spansk gumma*

Just give me some painkillers, please

Hey, I know this feeling. I’ve been through this before.

I feel like shaking it off, as if I could just shrug my shoulders and move on. But my head is aching and when I look inside I find no energy. Instead a familiar sentence fills my mind.

”I hate the silence, that deafening silence. It fills me, overwhelms me, and threathens to suffocate me….

…I don’t know what’s going on, what’s wrong with me, and most of all how I can change it all. ” This is from a picture I have of Gackt, but I’ve never been able to find out whether it’s from one of his songs or if it’s something the person who made the picture wrote. I like it though.

The autumn’s greyness is starting to get to me. I think I’ll stay in bed today.

And I miss you, I miss you, I miss you. Where did the love go? I need you to hold my hand, just for a little while.