Orken är slut

Det börjar närma sig slutet av September och det är tyfonsäsong här i Japan nu. Hela förra veckan var det regniga dagar och det avspeglar sig i mitt mentala landskap. Innan dess så hade vi ett sista ”sommarryck” med fina, varma, soliga dagar, och jag gav mig ut på joggingtur på morgonen, klädde upp mig och var allmänt hyped på livet, kunde knappt sova om nätterna ens och var galet förälskad i Brice. Hela tiden undrade jag när orken skulle tryta och nu har den tagit slut. Inte denna helgen men förra helgen hade vi vad jag nu när jag tänker tillbaka på den har döpt den till ”Helveteshelgen”. Allt började toppenbra och jag var sjuuukt glad över tanken på att spendera helgen på basen hos Brice och gå på deras Friendship Festival som han även skulle jobba på. Men, sen hände det ena efter det andra som förstörde stämningen och till slut satt jag där med gråten i halsen och var helt knäckt. Linnéa och jag har pratat mycket om det där med att man drar upp förväntningarna så jävla hårt att det till slut blir helt omöjligt att uppfylla, och minsta lilla sak som går snett gör att hela ens drömvärld går i kras och så börjar man störttjuta för något minimalt. För det första, så var jag dålig på att själv säga vad jag ville göra, vilket jag tydligen är väldigt kass på när jag umgås med Brice men jag jobbar på det. Det i sig gjorde mig retlig och irritationen bubblade inombords, jag var väl irriterad på både honom och mig själv som inte kunde vara samstämmiga. Sen, kom den riktiga blowen mot dagens frid – jag upptäckte att Gackt hade en show samma dag, men det var slutsålt! Ve och fasa. Hade ju dessutom redan sagt till Brice att jag skulle vara där så kändes lite väl rövhattigt att bara dra utan förvarning för att G kallar, haha. Åh, vad jag läxar upp mig själv för att jag inte hade eller har bättre koll på vad Gackan har för sig, så jag missar sånt här, men all info är ju för det mesta på japanska.. Jag begriper inte var andra icke japansktalande gaijins får sin information ifrån 😦 Anyhow, detta gjorde mig på så extremt dåligt humör, att jag knappt visste vad jag skulle göra med mig själv.

Sen kom som en kall dusch lite information från Brice att han tyckte jag skulle åka hem över natten för han oroade sig över att det skulle bli någon rumskoll och jag hade inget godkänt visitor pass på mig. Jahapp.  Det kunde han ju sagt från första början då tycker man. Där sjönk mitt humör ner de sista små hacken ner till botten på stegen. Vi promenerade runt i Fussa i tryckt stämning och jag kände mest för att ta till lipen. Gjorde en kraftanstränging och satte mig ner utanför en otroligt trivsam restaurang vi gick förbi, försökte öppna upp mig och förklara var orsaken till mitt dåliga humör låg och lyckades muntra upp mig själv, men efter att ha kämpat till mig ett glatt humör tillägger han att han ska jobba hela dagen på söndagen, och att vi kanske kan ses måndag kväll. Vilket i sin tur drog ner mitt humör i botten igen, för måndagen kändes evigheter bort och lika substantiell som de flesta vaga planer jag lyckas dra upp med den här mannen, som han sedan ställer in allt eftersom, när hans chef ändrar och styr om i hans schema. Mer eller mindre onårbar helt enkelt.

Modstulen och uttröttad av alla negativa tankar åkte jag hem, och som nämnt, förbättrades inte humöret på hela veckan som kom efter. När jag inte är i skolan har jag bara legat i sängen och ätit godis. Joggingturer på morgonen är glömt sen länge, det höll sig bara två veckor.

Igår var jag med Brice hela dagen, och vi var på bal i fredags, den borde jag egentligen berätta om i ett separat inlägg och slänga upp iaf en bild, men egentligen så höll den sig inom samma tema – ”saker som egentligen är helt onödiga och inte hälften så kul som man trodde det skulle bli”.

Så den dystra slutsats jag kom fram till i torsdags kväll kvarstår: jag och Brice är inte lämpade för varandra, vi har vitt skilda behov av en relation, det kommer aldrig fungera i längden utan kommer stanna vid en japanflirt, med så små förankringar att de kommer skingras som maskrosblad i vinden så fort någon av oss lämnar Tokyo, och sen kommer jag aldrig mer att höra av honom igen. Och så länge som  jag är tillsammans med honom så kommer jag känna mig ensam. För han får mig att känna mig ensam. Allt jag vill är att hitta en soulmate (för att använda ett löjligt uttryck) som vill göra precis det jag vill göra här i livet, jobba lite lagom mycket, helst inte alls, resa runt i världen och upptäcka nya saker … Ärligt talat så tror jag att vi är väldigt lika egentligen, eller jag vet att vi är det för typ allt vi säger är detsamma, men han jobbar ju så förbannat mycket att det funkar inte. Jag kan inte vara tillsammans med någon som jobbar så sjukt jäkla mycket som han gör. Jag förstår inte. Enda sättet det här skulle kunna fungera på är om jag hade jobbat heltid! Men jag gör ju inte  det! Jag har ju bara tre timmars lektion om dagen! Resten av tiden är ju friiitiiiid… för mycket jävla fritid för att inte känna sig ensam när ens pojkvän jobbar 247 och det är lite tunt på vänskapsfronten.

Jag borde aldrig ha lämnar Sverige i April, i Sverige hade jag kille, vänner och ett heltidsjobb x) (detta är mest på skämt skrivet). Allt jag har nu är en fet csnskuld.

Väntning pågår

Ja, då sitter (ligger) man här igen och bara väntar på att tiden ska gå haha. Ska på någon sportdag med skolan imorgon så ska upp vid sju, kommer vara lagom sliten eftersom klockan är ett nu, men kunde inte somna vid tio när jag försökte så ligger och kollar på Atelier på Håkans netflix. Är så pepp på imorgon! Inte för sportdagens skull, den tänker jag mest gå på bara för att jag inte har något annat inplanerat på morgonen, men klockan tre blir det klippning hos min darling frisören, woho!! Ska bli så himla kul att få träffa honom igen och så GRYMT härligt att bli av med det här håret! Jag ser ut som ett troll just nu och det är inte alls kul, har gått runt och hatat på håret i 2-3 veckor nu och står knappt ut en sekund längre. Var nära på att börja klippa i det själv men det gör jag inte nu när jag har kort, det är alldeles för svårt ^^ Och nu när jag hittat en bra frisör så håller jag ju fast vid honom. Är så himla spänd på hur det kommer gå imorgon. Hoppas det inte blir allt för dyrt också.. Helst av allt vill jag ju ha det gratis men det går nog inte för sig xD

Och sen! Sen ska jag åka raka vägen till FUSSA och BRICE. Är galet exalterad över det med 🙂 Dagarna kan inte gå fort nog, ändå träffade jag honom i tisdags så har inte ens gått så länge denna gången x) Ååååååh det ska bli så kul! ÄVEN om han måste jobba på lördag… jajaja… jag ser ändå fram emot det med hela mitt väsen 🙂

(tänka sig att jag har en POJKVÄN. Det var länge sen! Ett år på ett ungefär. Och en sån fin och snygg och bra en också. Nu talar hormonerna. Men jag måste berätta att jag hade ett moment. Ett Junjou Romantica moment. Ett ”this is the one.”-moment. Vill berätta mer men detaljerna passar sig inte här. En annan gång kanske.

Ska jag blondera håret imorgon också? Ja eller nej? Kan inte bestämma mig.

Eigo

So I might just write this in English because I’m on Brice’s computer and there’s no A, A and O.. Swedish letters.. and there’s no such thing as annoying as trying to write something without them, or having to read something that people have written on keyboards without them and just put normal a’s and o’s instead.. I guess it’s because I can’t help but pronouncing it all wrong in my head, lol.

Just went for a toilet break. I hate Brice’s toilet because it’s such an echo in there, you hear everything that’s going on.. not even the smallest little fart can escape in there without the sound of it multiplying and sounding loud and clear in the rest of his apartment.. It’s the worst thing when I’m already in a situation as bad as this with my stomach, lol.. nothing to do about it though I guess.. If I have to go I have to go, and to be honest I get so happy every time I get to poop  that not even the fact that he can hear every second of it takes away the joy. So afraid of getting constipated..

Anyway I’ll move away from the shit stories now 🙂

This keyboard is so weird.. I wish I had brought my own computer but I totally forgot. I have too much to think about..

I wish I was sleeping atm but his bed is really killing my back. Even now it hurts though I’m sitting on his sofa instead. I’ve been out for a light jog every day of this week except yesterday and I wonder if that’s why my back is hurting now, because I didn’t do it… I desperately wanted to because I think it’s really hard to start a new habit like that so it’s probably pretty important that I do it every day, but I had to leave home at 6 in the morning yesterday for work so I couldn’t, and in the evening Brice came over before I had the chance to go out and I felt like it was really rude to leave the house for an hour when he was there.. It really bummed me out though, couldn’t get the thought out of my head.

I hope with all my heart that I’ll be able to continue with any kind of exercise next week as well, and hopefully forever of course but let’s not get ahead of ourselves now, if nothing else it helps clearing my mind. Waaay too much to think about.. Linnea leaving, all and every stomach issue that’s going on, school..  taking meds every day… guess I’ve been doing that for a long time now.. Think I started when I was 12 or so? So that’s almost 12 years by now. Kind of weird. Anyhow, mostly it’s only 3 tablets a day that I’ve been on, so that’s sorta okay to get over, but now with the cortisone I’ve been up to +10 a day. It’s depressing because it makes you feel like you’re really sick… I mean like a really sick, weak person that doesn’t have many days left of her life. Like I’m living on borrowed time. Though I appreciate how all this his making me treasure every day more, it’s also so stressful to feel like I’ve no idea how long my body is going to continue in this state, how long I’ll get to walk this earth.. Super dramatic thoughts I know but they’re there anyway.

I think I’ll finish this off now and maybe go poke Brice or whatever. There’s not much more to say about it that isn’t totally depressing. I’m glad it’s Saturday today, one free day of the week ◊ tomorrow it’s another pick up at the airport. God I hate it, will never do it again after tomorrow lol. Yesterday’s work was awful ^^ One great thing about it though is feeling the students excitement about getting to Japan, thinking back at how much fun I had here the first time and imagining all the sugoi experiences they’re going to have. It makes me really happy 🙂

Trött

Åh herregud vad sjukt trött jag blev nu. Jag och Sofie hade tänkt gå till poolen före skolan, men när vi kom dit visade det sig att den inte öppnar förrän kl 1 på eftermiddagen idag och imorgon. Så typiskt, nu när det är jättefint väder idag. Så då hamnade jag i sängen istället och nu slog tröttheten till med all kraft. Sov bara ca 4 timmar i natt pga stannade uppe sent och pratade med Joel vilket slutade i kaos i princip, känner mig fortfarande smått anklagad/sårad över att han missuppfattade och uttryckte sig lite dumt när jag ville prata om mina problem. Så somnade inte förrän vid två, och sen vaknade jag vid sex när Linnéa kom ner från Morgans rum och började göra sig i ordning för att åka till flygplatsen med honom och säga hejdå. Så jag antar att från och med idag är hon tillbaka i vårt rum, det ska bli intressant att se om vi lyckas återgå till att bo ihop nu när jag är van vid att vara själv här. Det blir ca sex veckor som vi kommer dela rum och sen åker hon hem, det känns grymt konstigt. Undrar hur det kommer bli att bli kvar här själv. Det är så himla, himla många som ska åka i oktober att det känns som att jag kommer förlora halva min familj. Rei, Jiyong och Morgan åkte idag och igår… Fasar för alla farväl. Det är det värsta med att resa runt och lära känna nya människor – man måste säga hej då till slut. Jag hoppas hon inte kommer vara alltför deppig nu bara när Morgan åkt, så att vi stör oss på varandra eller ngt sånt.. hmm blir intressant, som sagt x)

Vi hade väl mer eller mindre tänkt att ta lite utekvällar nu sista tiden som hon är kvar och nu när jag äntligen börjat må bättre, men så som det blivit nu så verkar det som jag får hålla mig borta från alkohol ett tag framöver så det är ju lite synd. Det är först nu när jag funderar på att lägga av med festandet och drickandet som jag inser hur mycket jag gillar det, att dricka sig berusad och ge sig ut på stan och gå på klubb och dansa runt, flamsa runt och bete sig allmänt omoget. Jag känner mig så fri när jag slipper tänka… För mycket grubblerier som är svårt att släppa.

Jag har känt mig väldigt ensam sen jag kom till Japan. Jag älskar Tokyo över allt annat och jag har fått en del personer som jag vill kalla vänner här, men till och från är det inte nog. Jag undrar ibland om jag är stark nog att klara mig själv? Vara Bara Mig? Jag vill ha min frihet, jag vill stå på egna ben…

Det här tumultet som pågår nu. Är det inte alltid något kaos på gång? Är det inte alltid svårt från och till? Bara sov. Gråt ut, och trilla ner i det där hålet. Tids nog kommer jag upp igen, jag har ännu varit lycklig lottad nog att inte ha större problem än att jag kan komma upp igen, om det tar någon timma eller någon dag när man är på kasst humör så är det okej. Gud. Måste vara okej att vara arg någon gång då och då. Lära sig mera saker om sig själv.

Godnatt. Imorgon ska det vara soligt väder. Jag hoppas det! Då ska jag springa, bada, h vackra kläder och vara glad.

morgon

Jag brukar oftast vakna ganska tidigt på helgmorgnarna, oavsett om jag lagt mig tidigt eller varit ute och festat hela natten och enbart sovit ett par tre timmar. Så nu sitter jag här, i en soffa, och knappar på en skärm och väntar. Funderar .Vad gör man med tidiga morgnar när alla andra sover?

Jag skulle egentligen gått ut med folk ifrån huset igår kväll, och är irriterad på mig själv som missed out, men jag var sliten p å fyra timmars sömn och dröjde mig kvar hemma hos Brice all för länge och plötsligt var klockan halv tolv och det var för sent att göra något, t o m för sent att åka hem. Så nu sitter jag i hans rum, i mörkret och tystnaden, och fungerar på vad jag gör med mitt liv egentligen. Jag har känt mig så alienated från allt och alla ett tag nu, On My Own liksom. När vi kom hit i April var det Vi Tre som gjorde allt samtidigt, men sen träffade Linnea Morgan och Zakaria Moa. Och vad har jag själv gjort? Sprungit runt på massa tinderdejter, hårmodellandet, dragit mig undan folk i allmänhet. Ibland undrar jag vad fasen det är fel på mig. Längtar efter sällskap, vänskap, mänskliga band och relationer så jag kan dö, men när jag väl har chansen så förvandlas jag till grinig gubbe och ba ”nääää”, ”trött”, ”verkar tråkigt” osv och så går jag upp på rummet och sätter mig eller gör något annat konstigt på egen hand som igår då när jag fastnade här. I Fussa. Undrar om det kommer leda någonstans?

Återbesök

Idag var det dags att bege sig till sjukhuset igen och nu sitter jag i skolan på min dator eftersom mobilen är sönder.. Skrev precis det här till Joel:

Måste bara skriva o berätta, är klar på sjukhuset nu och sitter i skolan med min laptop som jag släpade med mig haha, jag kommer kunna sova i natt för det är pga kortisonet som jag inte kunnat sova!! Så ska äntligen börja ta det på rätt sätt nu så det ska bli awesome 🙂 måste börja trappa ner på det också så det känns lite läskigt men GUUUUD så skönt med en engelsktalande läkare, jag kom ihåg att ställa alla frågor jag hade och har ett återbesök inbokat… allt känns bara så himla bra nu trots att jag bara sovit 4 timmar haha 🙂
 Och det är väl ungefär så jag känner. Jag är utmattad, snurrig av sömnbrist för jag låg uppe till två och pratade med Joel i natt och sen ringde klockan vid sex eftersom jag skulle vara på sjukhuset vid åtta, så jag har sovit fyra timmar i natt och resterande två veckor tillbaka i tiden har jag sovit mellan 5-7 timmar varje natt med massa uppvak, kunde inte förstå varför men jag hade problem med hur jag skulle ta min kortisondos, mitt älskade kortison som jag längtade efter det när jag mådde som sämst och hur sjukt mycket det har gett mig livet tillbaka nu… Jag tror på fullt allvar att om jag inte hade fått det, eller någon annan medicin, ja om jag hade levat på den tiden då man inte kunde diagnosticera och behandla ulcerös kolit som det nu verkar som jag har, så hade jag varit död nu eller iaf legat på min dödsbädd. Sååå det känns lite som att jag fått en andra chans och det gör mig så grymt lycklig att jag bara kan få finnas till, stå upp och gå ut och gå utan att vara i så svår smärta att jag tror jag ska tuppa av. Livet är fantastiskt. 🙂
Hur som helst, sömn var det ja, eftersom allt stod på japanska och jag är för styvnackad, eller bara rädd för att ställa till problem kanske, så frågade jag ingen japan om det utan läste bara 4 x 2 på tabletterna, eller ja, första dosen jag tog blev ännu mer fel för då hade jag blandat ihop det med en annan medicin som de också skrev ut, men efter ett dygn var jag i alla fall på det klara med vad jag skulle ta hehe även om det nu visade sig att jag tagit det fel, har tagit 4 på morgonen och 4 på kvällen men jag är ganska säker på nu att det stod 4 på morgonen och 4 till LUNCH på det där papperet, och det är därför jag inte kunnat sova! Och jag visste ju hela tiden att man ska ta kortison på morgonen, så, frågan är varför jag inte gjorde det! Ja jag visste inte vad som var bäst helt enkelt och jag var livrädd för att få ont på natten så då blev det att jag gjorde som jag gjorde. Och det är ju lite knasigt i efterhand såhär att man går runt i två veckor utan att kunna sova, men men, nu ska ingenting mera tas på kvällen i alla fall och i natt ska jag sova som en baby!! Jag är helt hyped över framtidsutsikterna över att få sova hela natten igenom XD greatest news ever, hahaha. Äääääääänligen kommer allting ordna sig 🙂
Eller ja. Inte riktigt. Jag kommer få gå dit på fler återbesök, mera samtal, fler tabletter, så typiskt nu när jag hade börjat fundera på att kolla om man kanske hade kunnat sluta med Azathioprinen när man nu tagit de i ca 4 år redan och inte känt varken bu eller bä.. Istället blir det nu att oroa sig över ifall inflammationen kommer hålla sig borta eller inte nu när jag ska trappa ner på kortisonet (nooo… vill helst äta det hela tiden, dygnet runt, resten av livet ut nu ❤ men det förstår jag ju att det inte går, och att det går bra nu med så hög dos pga att det bara gått veckor men att det inte är bra att äta en längre tid, men men) för tänk om allt flammar upp igen? Rädslan för den smärtan är stor… The suffering was real.
Och, vad händer nu? Fortsätta med Azathioprin, samma dos, ökad dos, gå över till asacol eller vad den hette som läkaren tycker att jag borde äta istället, han undrade varför jag inte fick den från första början istället för Azathioprin och det är ju en bra fråga så nu ska jag fråga mamma om hon vet eller om hon kan tänka sig att göra lite detektivarbete åt mig så vi får svar på det… Historien går vidare och det suger ju bajs om det här är något som kommer återkomma med jämna eller ojämna mellanrum igenom hela mitt liv, ulcerös kolit är ingen diagnos jag är så nöjd med att ha fått nu, speciellt när man googlar/hör/läser om hur svårt det kan va, men vadå, jag är ung, vi får se vad som händer, oavsett vad så har det trots allt gått 4 år sen förra gången allt gick åt helvete med min lilla tjocktarm så kan jag få fyra, sex eller tio år till utan att behöva bry mig om detta så låter det ju bra, kommer det tillbaka kommer det tillbaka då får vi se vad som händer då, på något vänster kan man ju alltid hoppas att dessa två gånger bara var en droppe i havet och att jag aldrig mer får problem med min mage, och går det inte att förutsäga när det ska bli problem så kan ju lika gärna låtsas som att problemet inte finns över huvud taget 🙂
Nu MÅSTE jag göra läxan. Hahahah. Hejs 🙂