Såg att mitt senaste inlägg var från 2018, när allt var sorg sorg sorg smärta smärta smärta. Det var nog mitt galnaste år, jag rikoschetterade från den ena extremsituationen till den andra, gick från begravningsbyrån till Dalarna till Ölandsveckan till London till begravning till ett nytt förhållande. Jag jobbade, köpte en bil, drack alkohol, solade, raggade, åkte till Gran Canaria, blev magsjuk för första gången i mitt liv. Längtade sedan efter lugn.
Våren 2019 köpte vi hus med inflytt mitt i sommarvärmen, bland Ölandsveckan, Latitud och en sommarförkylning som envist dröjde sig kvar. Ett magiskt hus från 1800-talet med exponerad tegelvägg i vardagsrummet, knarrande trätrappa och inrett vindsloft, pool på gården och gångavstånd in till centrum av Oskarshamn. Mollys far meddelande att han sålt huset och skulle ta henne och sitt pick och pack till Gotland. Katterna? Jag styrde upp en plan: Jasmine och Sirap hem till oss, Smöris till Martin och Kickan i Växjö. Misse fick följa med till Gotland. Vi campade i Tiveden med ett gäng kompisar. Åkte till Thessaloniki på en långweekend.
2020… Så många minnen, av chock, av rädsla, ensamhet. Allt gick åt helvete igen. Det pratades om ett virus i världen, först i Asien och sen i Europa. Jag åkte på dansträning för Johan Åhs hos Spinnrockarna i Kalmar en helg i mars, jag var trött eftersom det varit dans i Parken Oskarshamn kvällen innan men glad över att få gå kurs. Hade åkt dit själv men träffade Emma Lannerby där och vi bestämde oss för att äta lunch när kursen var slut, tillsammans med en kille som heter Oskar. Vi funderade på om vi skulle åka på Blender i Växjö samma kväll, trots att vi egentligen redan var slutkörda av sömnbrist och dans, eftersom Emma visste några andra från Kalmar vi kunde samåka med dit. Ja dansen kallade så vi körde på. Det var ingen vidare kväll där på Jivers, det är en hemsk lokal som är mörk och trång med lågt i tak och pelare i vägen på golvet, och det blir orimligt fuktigt under en danskväll. Men vi var ändå glada över att ha åkt – det blev ca 13 timmar dans på ett dygn, och dans är livet. Särskilt glada över att ha åkt blev vi veckan efter för då small det till. Restriktioner. Allt stängdes ner, på obestämd framtid. Javars, det fanns ett datum att hänvisa till, men vem visste om det här coronaviruset skulle vara över då? Vi såg inget slut, alla danskurser ställdes in (ack, jag som precis fått ändan ur och börjat lära mig WCS), alla socialdanskvällar ställdes in, restauranger stängde, det enda som hördes och syntes var: GÅ HEM! SJÄLV! Träffa ingen, sprid inte smitta, blir du smittad får du en förkylning om du har tur, har du otur får du läggas in på intensiven eller dör. Jag satt hemma. Tog promenader. Åt antidepressiva. Gick till gymmet, det enda jag unnade mig att hålla fast vid när allt annat ställts in. På julafton somnade Sirap in i njursvikt på akuten hos Läckeby och jag grät två dygn i sträck.
2020 blev 2021. Jag var desperat över en ny katt och bilade ner till Skåne för att hämta en okastrerad utekatt vid namn Arvid redan i mitten på januari. Det var snöstorm på väg och jag var rätt för att han skulle frysa ihjäl. Han kom till oss som om han alltid varit menad till det och döptes raskt om till Paddlaren, en hyllning till hans sätt att slänga sig på rygg och trampa med framtassarna i luften. Ännu en begravning, just när vaccinet började distribueras. Vi väntade. Såg evenemang som meddelat ”2020 inställt – 2021 kör vi!” återigen ställa in. Vi var trötta. Jag fick efter ett års ängslan och oro corona. Hade så ont överallt, gick på maxdos av feber- och värktabletter i två veckor och gick sedan tillbaka till jobbet. På sommaren blev jag inbjuden till privat dansfest och vid det laget hade jag fått nog – jag var redo att leva, att börja njuta av livet. Engström som bjöd in mig skulle själv inte gå (??? vem tackar nej till dansfest för att grilla? felprioriterat.) så jag körde själv stinn på adrenalin till Valö en stekhet sommardag. Fick migrän-ish huvudvärk men träffade dansare, så många duktiga dansare, och dagen var magisk. Och på hösten släppte restriktionerna. För gott. Jag grät. Jag och Lannerby åkte på dans, på ALLT, precis allt. Vi åkte till Ljungsbro, till Mjölby. Vi dansade för att ta igen två år.
2022: Jag dansade i Stockholm, i Jönköping, i Ljungsbro utanför Linköping. Jag och Lannerby fortsatte åka på alla möjliga och omöjliga danser hela våren. Vi åkte på Gävlemaran för första gången. Vi dansade hela sommaren! Öland! Malung! Ännu en danskväll på Valö! Jag tog studieledigt från apoteket och började läsa till Redovisningsekonom. Plötsligt fick jag mer fri tid än vad jag ens haft under pandemin, skolan hade endast schemalagda föreläsningar två dagar i veckan och resten förväntades vara självstudier.
2023: Nu. Jag sitter här i huset och undrar vart mitt liv är på väg. Tre katter har jag hos mig i soffan: Jasmine, Paddlarn och fosterkatten Jord. Om en vecka har vi tenta och sen är första året av två klart. Då har jag sommarlov. Tackade nej till att jobba hela sommaren och nu känns det som jag flyger fritt. I dubbel bemärkelse.
Mimmi's place 