Mamma

I onsdags var jag på begravning och jag kan fortfarande inte fatta det. Det är ofattbart att hon bara är borta och istället tänker jag att hon måste tagit vägen någonstans, vilket ofrånkomligen leder till frågan; Var är hon???

Jag vill ha min mamma tillbaka. Varför var hon tvunget att dö nu? Jag är bara 25. Mamma blev bara 57. 57! Mamma kommer aldrig bli tant. Jag tittar på tanterna och gubbarna som kommer in på apoteket och vill ömsom krama dem och ömsom skrika åt dem för att de fick bli gamla medan hon inte fick.

Det spelar ingen roll hur mycket jag satt där och höll hennes hand, hur hårt jag än håller fast vid minnena av de saker vi gjorde tillsammans… Jag kommer för alltid ångra att vi inte gjorde mer, att jag inte sa mer till henne, berättade hur viktig hon var. Jag tror hon dog i ångest över att inte räcka till. Att inte klara av att vara där för sin yngsta dotter tills hon blivit vuxen, hennes dementa mor, vi andra barn och hennes man, alla saker hon tänkt sig att hon skulle göra / ta hand om. Det var en ofattbar dödsångest hon kämpade med när hon själv såg klart hur illa det var på väg att gå. Vad sa vi till henne? Hur hanterade vi det? Vi gick omkring i en panik och oro de där sista veckorna, försökte ta det lugnt och hålla modet uppe men i andra stunder tänkte ”Kommer jag förlora henne nu?”.

Hon grät inte medan jag var där. Hon tittade mig i ögonen en gång och sa ”Tror du jag kommer komma ut härifrån, få komma hem?”. Jag trodde inte det men vad kunde jag svara? Jag tittade tillbaka in i hennes blå ögon och sade ja.

Ögonblicksbilder fyller mitt huvud tills det känns som jag ska explodera.

Jag vandrar genom korridorerna klockan tre på natten festsminkad och uppklädd tillsammans med en äldre sköterska. Innan vi kommer fram till mammas rum frågar hon mig hur det är med mig, om jag vet hur situationen ser ut. Jag ser min chans att fråga det jag egentligen inte vill veta… ”Jag vet ju att det är dåligt men… Kommer hon gå bort inom de närmaste dagarna eller?” ”Ja, det ser ju så ut.”

Martin kommer in i rummet för att hälsa på, övernatta kanske? Dagarna har redan flutit ihop i mitt minne. Jag visar på min säng att han han sitta och hålla henne i handen.

Att hon vinkar när jag säger hejdå trots att hon inte orkat prata med mig den dagen.

Att jag och Molly hjälps åt att reda ut det mardrömsskatbo som hennes hår blivit av att ligga otvättat på kudden dag efter dag. Det lossnade så extremt mycket hår och var så smutsigt att jag tvättade händerna efteråt.

Att jag börjar kalla henne lilla mamma, lilla mamsen.

Att vi bara kan stå bredvid och titta på hjälplösa medan hon blir sämre och sämre för var dag. Köper läsk och isglass till henne och försöker vara på sjukhuset så mycket som möjligt.

Hur kan hon bara vara borta?

Varför nu?

Det gör ont att minnas. Jag vill sluta existera.

Det här året startade verkligen på sämsta möjliga sätt men trots det har jag haft några riktigt, riktigt bra dagar under januari. Life’s good. Sandra kom hit för en vecka sen. Igår var Matt, Sophie, jag, Brice, Fredd och Dimitri från huset på Sumobrottning. Det var jättekul! Och i fredags firade vi Matts födelsedag. Och i måndags var jag och Xandra på DADAROMAs konsert i Ikebukuro, och sen gick vi på karaoke i två timmar. Det är härligt med lite liv och rörelse igen 🙂 Moments that make me feel alive ^^

Jag och Brice fortsätter vårt haltande förhållande. Jag försöker glömma saker han sagt som jag tagit hårt, och istället minnas fina saker han sagt:

-I don’t tell you this enough. I’m glad that I met you and I appreciate all the little things you do for me.

-I’m going to cry when you leave.

And the fact that he told me that he did the exact same thing to his ex when they were together actually makes me feel like I’m kind of important to him, despite all our struggles with making things work. Jag läser om och om igen att om man har så mycket problem som vi har så är det inte värt det, och jag inser ju själv att det inte är hållbart att förvandlas till en sån typ av person som jag blir med honom, när min osäkerhet pga hans lack of bekräftelse driver mig till svartsjuka, klängighet, despair, tjatig, småsint etc… Men det är så svårt att INTE älska honom. Hur gör man för att hindra sitt hjärta att klappa fortare, och inte binda sig till människor? Återigen är det acceptansen som gjort att jag fallit. Att han inte blir sur när jag är grinig. Att han beter sig som att alla mina konstiga nycker är helt normala. Att han själv trodde att vårt förhållande hade en minimal chans att fungera, men att han ändå bestämde sig för att ge sig in i det.

Feberfri <3 <3 <3

Äntligen känns det som att jag är på väg att vakna upp ur den hemska dimman som jag vandrat runt i ända sen starten av 2017… Jag vaknade upp och kände mig inte konstig, brast inte heller ut i gråt. Klockan är faktiskt elva och jag har både klätt på mig och ätit frukost utan att känna det som att jag ska avlida, jag är så glad ❤

Jag vet inte riktigt vad som pågick. Jag var förkyld. Det får nästan gälla för hela mitt år här i Japan. Jag har aldrig varit mer förvirrad i mitt liv, och kasten mellan glädje och tårar har aldrig varit starkare. Men idag känns det som jag äntligen kan andas och fungera igen, och jag ser fram emot vad 2017 kommer att bjuda på. Oavsett vad som händer, så är det bara lyssna på musik och gråta, så tar man sig igenom det.

Det ska väl påpekas att min näsa fortfarande är täppt och det gör fortfarande ont att gå nånstans. Men jag har hopp igen, en skimra av hopp som får lysa upp hela min värld just nu ❤

Hur kan man sakna något man aldrig haft?

He did warn me, after all. Still so, I feel unprepared with this pain hitting me.

”If you’re wanting me to fall for you, that’ll never happen. I’m too emotionally involved with my ex for that.”

And then, later today, I mean yesterday, has it already been a day? Will time pass no matter what, slowly making this less and less important? I’m not ready to move on.. To be honest I think I was never ready for this man to enter my life anyway. So much pain, so many tears, the bad moments outweighing the good ones.

I could see in his eyes how uncomfortable he felt around me. Not showing any kind of romantic affection.

I thought it was okay as long the past was in the past. As long as we was still here, with me. Men nu är han inte det, inte längre, han är med henne. Och nu har de börjat bygga på något igen.

Åh gud, det var dödsdömt från början. Jag vill bara hem…

Nyår

Mitt nyår var lite upp och ner, som vanligt. Precis som på julafton så är min spontana reaktion ilska, stress och tårar istället för glädje. För att citera Zakaria ”Årets mest överskattade kväll”. Hade jag följt hans råd och stannat hemma hade det kanske varit bättre, billigare i all fall. Hursomhelst, i sista minuten ändrade jag mig och följde med ett gäng från huset med till izakaya i Roppongi. Det sög. Enda anledningen till att jag följde med var för att spanska Antón brukar vara väldigt rolig, men han hamnade på andra sidan bordet. Jag satt bredvid Zakaria men humöret dalade snabbt, jag blev så extremt uttråkad och på dåligt humör att jag nästan fick ett utbrott. Tog min chans och smet iväg när Danni bredvid mig lyfte på ändan och gick på toa. Gick runt ganska länge i Roppongi och letade efter två Illuminations som ska vara där, men hittade ingen av dem. Fick en fin utsikt över Tokyo Tower från Roppongi Hills i alla fall. Sen var plötsligt klockan 11 och jag började oroa mig för att missa sista tåget hem, så gick snabbt till tunnelbanan och tog Oedo Line till Shinjuku. Väl på Seibu Shinjuku Line mot Hana-Koganei så pluggade jag i lurarna  och så började tårarna strömma. Jag satt där och snyftade och mitt i allt så får jag ett meddelande från Lukas där det är en bild på en flaska som det står ”baisu” på i katakana. Bajs </3 hahaha. Sitter och skrattar och gråter omväxlande ända tills jag är framme i Hana-Koganei, 11:57. Tre minuter till tolvslaget, jag är ensam på en tågstation, klädd i långklänning och med söndergråtet ansikte. Vad gör man? Det fanns bara ett alternativ. Jag satte på EXO – Love Me Right, gick in på toa, snöt mig, gick ut från stationen och dansade ut de sista minuterna av 2016 och välkomnade 2017, samtidigt som jag gick hemåt i kylan. Det var det enda sättet att gå in i 2017. Att blunda för alla sorger, all ensamhet, allt kaos inombords…. Sluta ögonen och låta musiken uppfylla mig och min kropp.

När jag kom hem och in i köket mötte jag Sophie och hennes pojkvän som precis skulle gå iväg till templet och de frågade om jag ville följa med. Självklart. Vi promenerade den korta sträckan dit och ställde oss att köa för att få be om lycka inför 2017. Vi fick vänta ungefär en timma innan vi kom fram och jag bad om det jag alltid ber om: att allt ska fortsätta precis som detta, att jag ska få fortsätta vara uppleva lika mycket kärlek och lycka som jag gjort de senaste åren. Att jag ska ha styrka nog att följa den vägen som känns mest rätt för mig, oavsett vilka val det kan föra med sig. Sedan fick vi varm ris-sake och stod och värmde oss vid ett bål bredvid templet. Det var oerhört mysigt och kändes som svenska valborg, iskallt och mörkt med en sprakande brasa att värma sig vid.

Sen hem, varmt bad, lite mat framför tv:n som visade Kiaryi Pyamu Pyamu (stavning??) och sängen ❤

Regn, regn, decemberregn

Jag vet inte om jag gör rätt eller fel som bara stannar hemma nu över lovet… Det känns lite onödigt att slösa bort så många lediga dagar på att inte göra någonting när jag nu faktiskt har tid att göra  vad som helst, men å andra sidan, vad är det för mening att göra något när man inte har sällskap av någon?  Jag funderade/funderar på att åka över till Korea och hälsa på Sung Jin, men det är nog lika kallt och tråkigt där som är, så jag är inte superpepp ärligt talat, så det känns också onödigt att slänga ut så mycket pengar på att fara dit och bara vara opepp och känna mig ensam.. Då kan jag lika gärna sitta på mitt rum och vara ensam, där har jag åtminstone min säng, hahaha. Så lat. Min nya fördriva-tiden-hobby är googla horoskop, även om jag kanske inte tror på det till 100% så är det kusligt hur bra det stämmer in på vissa saker. Och även om det är bara flummerier och hittepå så är det skönt att få en förklaring på varför jag och Brice passar så dåligt ihop, och varför jag känner som jag gör när jag är med honom. Ja, även om den enda förklaringen jag får består av att vi båda ”have trouble accepting Mars” och att jag inte är ett jordtecken. Hahahaha. Det går att hitta tröst i de mest besynnerliga saker. Tror jag ska göra mina naglar idag, lacket börjar flagna.

God Jul

Jul ja jul.. that time of the year. Jag är nästan alltid nere och det känns extra svårt att vara omgiven av familj som är ”glada” och jag stressar upp mig själv med press på att vara glad. Därför kändes det väldigt skönt att vara ensam i Tokyo och få skapa min egen drömjul tillsammans med Brice. En grej hände dock den 22a vilket stressade upp mig till max och tja, jag blev så stressad att jag var tvungen att gå och lägga mig och ta en tupplur när jag kom hem från skolans julavslutnings”fest” den 22a. Haha. Så det blev en väldigt dyster start på jullovet. Den 23e tog jag det bara lugnt här hemma, passade på att tvätta eftersom jag fick lakan från min granne Sofie när hon åkte hem till Sverige. Fick även en hel massa andra grejer så det passade bra att jag gjorde en storstädning och plockade i ordning i lådorna och hyllorna, dammsög och  sådär. Sen gav jag mig till och med ut på en springtur då termometern visade fantastiska 17 grader! 17 grader, dagen före jul. Det är mycket saker som inte är till belåtenhet här i Japan men 17 grader och solsken dagen före julafton, det är ju helt fantastiskt 🙂

Sen den 24e så gjorde jag mig i ordning och åkte in för att träffa Brice i Shinjuku, vi spenderade julafton med att åka runt stan och kolla in Akihabara, Shibuya och Harajuku medan vi väntade på att solen skulle gå ner och när mörkret fallit så gick vi igenom tre olika julbelysningar, rosa träd vid Meguro River, den gigantiska kristallkronan i Ebisu Gardens där vi åkte upp i Top Of Ebisu också och njöt av utsikten över Tokyo, si så där 40 våningar upp 🙂 Sen vår slutliga destination var Yoyogi park och de blå magiska träden där. Det tog oss en lång och kall promenad genom parken då vi inte visste exakt var det skulle vara, men när vi väl kom fram var det helt klart värt det för det var underbart vackert att strosa fram under träden omgiven av massa japaner som gjorde sin grej. Tänka sig att få sin perfekta japanska drömjul, gå på en dejt inne i Tokyo den 24e ♥

Den 25e gjorde vi i princip ingenting då vi båda var ganska utmattade av att fara runt över hela Tokyo dagen innan, så vi tog det lugnt, njöt av min ”sunny spot” vilket består i att solen skiner in genom mina balkongdörrar och förvandlar hela mitt rum till en varm solig plats på förmiddagarna. Det är en av de bästa grejerna med mitt rum som gör att jag älskar det så mycket, man kan låtsas att det är en varm sommardag även mitt i vintern ❤

Sen åkte vi hem till Brice för att kolla på hans julfilm, Die Hard, så jag hoppas att han fick lite julfeeling i alla fall, även om allt vi åt var McDonalds… Jag saknar faktiskt julmaten vilket jag inte trodde jag skulle göra alls!

Hursomhelst, sen åkte jag hem och nu sitter jag här och segar bort hela dagen och vet inte riktigt vad jag ska hitta på under resten av lovet. Hoppas det blir bra!

Catch up

Ja. Nu har det hänt en massa grejer sen jag bloggade sist igen xD även om ingenting direkt förändrats… Jag fick hemlängtan och åkte hem två veckor på höstlovet. Det var sjukt surrealistiskt att plötsligt befinna mig i Oskarshamn omgiven av min familj igen. Jag ältade mycket ”tänk om jag inte åkt” speciellt eftersom jag råkade riva upp en grej som jag inte borde gjort vilket tog fram en del känslor som nog hade varit bättre om de fått ligga nedtryckta, hehe… men när jag i slutändan tänkte efter så började jag längta efter att komma iväg igen.. Och det kändes skönt att stiga på planet igen när det blev dags att åka tillbaka hit. Tokyo är min drömstad på så många sätt, även om det är en pain in the ass att leva här. Samtidigt tror jag att jag börjar värdesätta min familj och mina vänner än mer än vad jag redan gjort, och det kommer förmodligen leda till att jag åker tillbaka till Oskarshamn när resten av mina månader här är slut. Det känns lite betryckande att oavsett hur många looper jag gör runt om i världen, oavsett hur långt bort och länge jag är iväg, så slutar det alltid med att jag kommer tillbaka till Oskarshamn. Men jag har skissat upp en lös plan på hur jag vill att mina närmaste år framöver ska se ut, så får vi väl se om det blir så eller inte. Huvudsaken är att jag har någonting att förhålla mig till, en plan som gör mig sjukt taggad på livet dessutom, och slipper grubbla över vad jag ska göra när mars 2017 dyker upp, vilket den kommer göra fortare än kvickt har jag en känsla av. Nu är det bara att försöka fånga dagen så mycket som möjligt här i mitt Tokyoliv, vilket inte borde bli så svårt eftersom Maria från sommarkursen kommer hit nu vid Halloween, mamma och jag håller på att planera in att hon, Molly och Bengt Erik ska komma hit över jul och nyår, och Sandra har bokat resa hit 30e januari och hem 11e mars (om hon nu tog de datumen haha), sååå… det kommer bli fett a w e s o m e 🙂 Nu jobbar jag bara på att övertyga ännu fler vänner om att de absolut måste komma hit, haha.

Min fina framtidsplan ser i alla fall ut så här: Vara här mitt år ut till April, eventuellt stanna någon månad till beroende på hur det ser ut då, vill se hanami en gång till i alla fall 🙂 Sen åka hem till Oskarshamn och crasha hos mamma, förmodligen, då hennes hus är störst och hon inte verkar ha alltför mycket emot att ha mig boendes där.. Sen söka alla slags jobb som finns, både som apotekstekniker och allt annat jag kan komma på, Scania har jag alltid gjort narr av men att se det som ett sätt att nå mina mål gjorde det plötsligt attraktivt att jobba där, så ska söka dit också. Sen! Jobba jobba jobba och stapla pengar på hög. Försöka spara så mycket som möjligt och även beta av en del på csnskulden så den inte är lika massiv som nu, så jag kanske kan tänka på den utan att börja gråta inombords haha. Räknar med att behöva jobba ca 2-3 år för att få ihop så mycket pengar som jag vill ha, vilket även passar in i min vilja att spendera tid med min familj. När det är gjort så kommer jag vara runt 27 år vilket är min deadline för att komma iväg på ett working holiday visa till Australien. För att få ett working holiday visa måste man nämligen vara under 30 år, så då måste jag åka innan jag fyller 28 om jag ska ha chans att ta båda åren man kan få ett sånt visa. Tadaa! Där har ni min masterplan. Har ju i princip planerat upp mitt liv tills jag fyller 30 nu, haha xD Och självklart är detta bara en lös ram som råkar innehålla allt det jag vill göra med bra tajming också, det kommer kanske ändra sig längs vägen. Är ändå väldigt nöjd med den här planen ^_^

Nu är det lördag och klockan är snart halv tolv, det är med andra ord dags att få röven ur sängen och göra något av dagen. Ikväll blir det att gå på Halloweenfest med några från huset och förhoppningsvis kommer Brice över också. Brice ja.. ja, ja. Haha. Vi har gått från dejtande, till pojkvän och flickvän, sen gjorde vi slut, sen nu har vi tydligen börjat ses igen… Äh jag vet inte vad som händer xD Det är grubbelförbud på det i alla fall ^^

Orken är slut

Det börjar närma sig slutet av September och det är tyfonsäsong här i Japan nu. Hela förra veckan var det regniga dagar och det avspeglar sig i mitt mentala landskap. Innan dess så hade vi ett sista ”sommarryck” med fina, varma, soliga dagar, och jag gav mig ut på joggingtur på morgonen, klädde upp mig och var allmänt hyped på livet, kunde knappt sova om nätterna ens och var galet förälskad i Brice. Hela tiden undrade jag när orken skulle tryta och nu har den tagit slut. Inte denna helgen men förra helgen hade vi vad jag nu när jag tänker tillbaka på den har döpt den till ”Helveteshelgen”. Allt började toppenbra och jag var sjuuukt glad över tanken på att spendera helgen på basen hos Brice och gå på deras Friendship Festival som han även skulle jobba på. Men, sen hände det ena efter det andra som förstörde stämningen och till slut satt jag där med gråten i halsen och var helt knäckt. Linnéa och jag har pratat mycket om det där med att man drar upp förväntningarna så jävla hårt att det till slut blir helt omöjligt att uppfylla, och minsta lilla sak som går snett gör att hela ens drömvärld går i kras och så börjar man störttjuta för något minimalt. För det första, så var jag dålig på att själv säga vad jag ville göra, vilket jag tydligen är väldigt kass på när jag umgås med Brice men jag jobbar på det. Det i sig gjorde mig retlig och irritationen bubblade inombords, jag var väl irriterad på både honom och mig själv som inte kunde vara samstämmiga. Sen, kom den riktiga blowen mot dagens frid – jag upptäckte att Gackt hade en show samma dag, men det var slutsålt! Ve och fasa. Hade ju dessutom redan sagt till Brice att jag skulle vara där så kändes lite väl rövhattigt att bara dra utan förvarning för att G kallar, haha. Åh, vad jag läxar upp mig själv för att jag inte hade eller har bättre koll på vad Gackan har för sig, så jag missar sånt här, men all info är ju för det mesta på japanska.. Jag begriper inte var andra icke japansktalande gaijins får sin information ifrån 😦 Anyhow, detta gjorde mig på så extremt dåligt humör, att jag knappt visste vad jag skulle göra med mig själv.

Sen kom som en kall dusch lite information från Brice att han tyckte jag skulle åka hem över natten för han oroade sig över att det skulle bli någon rumskoll och jag hade inget godkänt visitor pass på mig. Jahapp.  Det kunde han ju sagt från första början då tycker man. Där sjönk mitt humör ner de sista små hacken ner till botten på stegen. Vi promenerade runt i Fussa i tryckt stämning och jag kände mest för att ta till lipen. Gjorde en kraftanstränging och satte mig ner utanför en otroligt trivsam restaurang vi gick förbi, försökte öppna upp mig och förklara var orsaken till mitt dåliga humör låg och lyckades muntra upp mig själv, men efter att ha kämpat till mig ett glatt humör tillägger han att han ska jobba hela dagen på söndagen, och att vi kanske kan ses måndag kväll. Vilket i sin tur drog ner mitt humör i botten igen, för måndagen kändes evigheter bort och lika substantiell som de flesta vaga planer jag lyckas dra upp med den här mannen, som han sedan ställer in allt eftersom, när hans chef ändrar och styr om i hans schema. Mer eller mindre onårbar helt enkelt.

Modstulen och uttröttad av alla negativa tankar åkte jag hem, och som nämnt, förbättrades inte humöret på hela veckan som kom efter. När jag inte är i skolan har jag bara legat i sängen och ätit godis. Joggingturer på morgonen är glömt sen länge, det höll sig bara två veckor.

Igår var jag med Brice hela dagen, och vi var på bal i fredags, den borde jag egentligen berätta om i ett separat inlägg och slänga upp iaf en bild, men egentligen så höll den sig inom samma tema – ”saker som egentligen är helt onödiga och inte hälften så kul som man trodde det skulle bli”.

Så den dystra slutsats jag kom fram till i torsdags kväll kvarstår: jag och Brice är inte lämpade för varandra, vi har vitt skilda behov av en relation, det kommer aldrig fungera i längden utan kommer stanna vid en japanflirt, med så små förankringar att de kommer skingras som maskrosblad i vinden så fort någon av oss lämnar Tokyo, och sen kommer jag aldrig mer att höra av honom igen. Och så länge som  jag är tillsammans med honom så kommer jag känna mig ensam. För han får mig att känna mig ensam. Allt jag vill är att hitta en soulmate (för att använda ett löjligt uttryck) som vill göra precis det jag vill göra här i livet, jobba lite lagom mycket, helst inte alls, resa runt i världen och upptäcka nya saker … Ärligt talat så tror jag att vi är väldigt lika egentligen, eller jag vet att vi är det för typ allt vi säger är detsamma, men han jobbar ju så förbannat mycket att det funkar inte. Jag kan inte vara tillsammans med någon som jobbar så sjukt jäkla mycket som han gör. Jag förstår inte. Enda sättet det här skulle kunna fungera på är om jag hade jobbat heltid! Men jag gör ju inte  det! Jag har ju bara tre timmars lektion om dagen! Resten av tiden är ju friiitiiiid… för mycket jävla fritid för att inte känna sig ensam när ens pojkvän jobbar 247 och det är lite tunt på vänskapsfronten.

Jag borde aldrig ha lämnar Sverige i April, i Sverige hade jag kille, vänner och ett heltidsjobb x) (detta är mest på skämt skrivet). Allt jag har nu är en fet csnskuld.

Väntning pågår

Ja, då sitter (ligger) man här igen och bara väntar på att tiden ska gå haha. Ska på någon sportdag med skolan imorgon så ska upp vid sju, kommer vara lagom sliten eftersom klockan är ett nu, men kunde inte somna vid tio när jag försökte så ligger och kollar på Atelier på Håkans netflix. Är så pepp på imorgon! Inte för sportdagens skull, den tänker jag mest gå på bara för att jag inte har något annat inplanerat på morgonen, men klockan tre blir det klippning hos min darling frisören, woho!! Ska bli så himla kul att få träffa honom igen och så GRYMT härligt att bli av med det här håret! Jag ser ut som ett troll just nu och det är inte alls kul, har gått runt och hatat på håret i 2-3 veckor nu och står knappt ut en sekund längre. Var nära på att börja klippa i det själv men det gör jag inte nu när jag har kort, det är alldeles för svårt ^^ Och nu när jag hittat en bra frisör så håller jag ju fast vid honom. Är så himla spänd på hur det kommer gå imorgon. Hoppas det inte blir allt för dyrt också.. Helst av allt vill jag ju ha det gratis men det går nog inte för sig xD

Och sen! Sen ska jag åka raka vägen till FUSSA och BRICE. Är galet exalterad över det med 🙂 Dagarna kan inte gå fort nog, ändå träffade jag honom i tisdags så har inte ens gått så länge denna gången x) Ååååååh det ska bli så kul! ÄVEN om han måste jobba på lördag… jajaja… jag ser ändå fram emot det med hela mitt väsen 🙂

(tänka sig att jag har en POJKVÄN. Det var länge sen! Ett år på ett ungefär. Och en sån fin och snygg och bra en också. Nu talar hormonerna. Men jag måste berätta att jag hade ett moment. Ett Junjou Romantica moment. Ett ”this is the one.”-moment. Vill berätta mer men detaljerna passar sig inte här. En annan gång kanske.

Ska jag blondera håret imorgon också? Ja eller nej? Kan inte bestämma mig.