To my valentine

♡ Jag lär dig skriva.
Du lär mig tala.
Tillsammans är vi ostoppbara. ♡

♡ Jag var på dåligt humör när jag hittade dig i grottan på Lundegård. Småsur, trött och full.
Att dansa med dig då svepte bort min trötthet och mina bekymmer. Din devil may care-attityd, din kärlek till dansen, din livsglädje, smittade av sig och tog över mitt sinne. Det var omöjligt att motstå! Vad skulle jag gjort? ♡

♡ Trygghet – Glädje – Kärlek – Passion ♡

♡ Ju mer jag lär känna dig, desto tydligare står det klart för mig att det är dig jag väntat på. Utan att vi visste om det, har du fattats mig ♡

♡ Din omtänksamhet, din lyhördhet, din vilja att få människor att känna glädje och må bra. ♡

♡ Fan när jag föll för dig så kändes det nästan som jag begick ett brott. Inte kan det finnas något så underbart som är för mig att hålla, att låta mig berusas av, att dansa med? Är du på riktigt? En magisk glittrande skatt som är du. ♡

♡ Med dig kommer gryningen ♡

Shitty people behave like they do because they feel entitled to it

Jag kände att jag hade rätt till att bete mig trolöst på Öland. All lojalitet till mitt liv och min tillvaro därhemma kastades hänsynslöst överbord, lika hänsynslöst som jag hällde i mig en halvliter vitt på fastande mage och därefter prompt tiggde till mig en urstark självlysande neongrön drink från inne i den legendariska lastbilen. Var ändå envist inställd på att gå på dansen på kvällen – vissa dansare festar så hårt att de inte ens tar sig upp från campingen på tisdagskvällen – och lyckades på något sätt få med mig själv, min fylla och mina dansskor upp till logen. Vattenflaskan fick däremot stanna hemma, vilket visade sig vara ödesdigert för baksmällan dagen därpå. Vätskebrist deluxe.

Det var en person som såg mig och fångade upp mig under veckan, eller var det jag som såg honom? I slutet på veckan visste jag att jag skulle göra vad som helst för möjligheten att få träffa honom igen. Åkte hem, kände ingenting, tyckte att det var meningslöst att vänta ut ett slut som kunde påbörjas idag. Glimten av livet jag fått av killen på Öland visade mig att en alternativ framtid fanns för mig här och nu. Den lockade mig.

Han gav mig mod att krossa två hjärtan som länge legat i dvala.

Trots att det inte fanns några garantier att jag skulle få se honom igen.

Så stark var min upplevelse. Inte så konstigt kanske, för en individ som växt upp med sagoberättelser, disneyhistorier och kärleksbekännelser, som satt all vikt vid magiska stunder och lyckliga minnen: jag vet att ett enda ögonblick kan vara avgörande för ett helt liv.

Och de brast.

Nu är vi snart halvvägs in i Juni

Så slutade mitt förra inlägg. Det skrevs några dagar innan sista tentan för terminen på min utbildning till Redovisningsekonom på TUC. ”Varför vill du utbilda dig till Redovisningsekonom?” frågar många och mitt skämtsamma svar brukar bli För att siffror inte kan tjafsa emot så som kunderna gör.

Känslan jag beskrev i förra inlägget gick inte att skaka av sig. Några dagar före midsommar, i köket där vi ännu en gång levererat några giftiga kommentarer till varandra, tänker jag JAG STÅR INTE UT JAG STÅR INTE UT JAG STÅR INTE UT och tar snacket. Gråter, hjärtat brister, men försöker hålla mig lugn. Han är lugn. Tycker att vi ska försöka bygga, sommaren ut i alla fall, han har haft det stressigt på jobbet och allt kommer bli bättre.

Han övertygar mig inte.

Ändå säger jag ja.

Midsommar kommer och går och jag får besök av trevliga tjejer från Pakistan, Nya Zeeland och Trollhättan och jag är avundsjuk på alla som är singel.

Jag åker till Öland och skriker skål! när jag får höra att en av mina kompisar är nybliven singel.

Jag dricker stora mängder alkohol och vill glömma min sits, känna mig levande igen. Inte död, hopplös, ekande tom inombords. Slampar till kläderna på maskeraden och letar kärlek. Det är oklart om jag hittade någon kärlek men jag lyckades åtminstone med ett av målen, att supa mig så full att jag inte kunde tänka. Jag var fri.

Hjärnan står i vägen för hjärtat

Jag känner att det är slut, jag vill ut. Generellt brukar jag inte lita på och fatta beslut baserat enbart på känslor, för den logiska och förnuftiga delen av mig – och den del av mig som läst Mark Mansons krönikor år ut och år in – vet att känslor är flyktiga, ombytliga och allmänt opålitliga. Så jag väntar. Tänker. Reflekterar. Under tiden kan vi väl göra en snabb tillbakablick på vad som försatte mig i den här situationen; för mitt i allt vardagligt smågnabb och meningsskiljaktigheter har förhållandet flutit på. Årstiderna växlar och jag har varit glad över att dela livet med någon. Varför en överväldigande tro på att allt är över nu?

Allt började med börjar alla bra historier. Och det här började med att jag åkte på utflykt i januari 2022 med mina nyfunna vänner från sommarfesten på Valö året innan. Cederholm hade presenterat en lockande helg för oss: bila till Uppsala och dansa på Fyris park på fredagskvällen (till Casanovas), övernatta hos honom i Stockholm och gå på M&M fox night på lördagskvällen därpå. M&M-kvällarna brukar vara slutsålda och Cederholm skulle fixa VIP-biljetter åt oss. Kvällen på Fyris Park blev så otroligt bra! Att gå på en ny dansbana brukar vara en ambivalent upplevelse där man kan bli stående rätt länge eftersom man inte känner så många, men det blev så kul. Det kanske var underskott på följare eller så såg jag bara ovanligt kompetent ut, för jag minns det som att jag blev uppbjuden av den ena skickliga föraren efter den andra. Efter två fox där jag upptäckte att föraren var ovanligt duktig drog Casanovas, som alltid, igång en galet snabb bugg och jag sa skämtsamt till föraren ”Döda mig inte nu!” innan kaoset drog igång. Jag blev livrädd över att han skulle vara en lika stor begåvning på bugg som på fox förstår ni. Resten av kvällen förlöpte utan märkvärdiga inslag (bortsett från att jag utbytte några meningar med en kille som skulle leda till att jag fick plats i en stuga på Lundegård, men det är en annan historia och ryms inte här).

På M&M kvällen därpå var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette och dansade på autopilot största delen av tiden men registrerade att ”Döda mig inte”-killen var där och jag tror vi kanske dansade en dans.

I Mars åkte jag på Gävlemaran och får span på killen igen och får fatt i honom under andra kvällen. Han var lika duktig som jag mindes och jag, i min snurriga eufori och med min dramatiska ådra, hög på sex timmars intensivt dansande och ett rejält kaloriunderskott, utbrister svärmiskt till Emma och Bella att jag ”dansat med en ängel som stigit ner från danshimlen” eller något annat lika poetiskt. För vem har tid att fråga efter namn och så vidare när man är upptagen med att dansa? Sista kvällen, ungefär en timme innan det var slut, får jag syn på honom igen och sträcker mig bestämt efter honom genom folkmassan och frågar om en dans. Typiskt, tänker jag, det hade ju varit trevligt att dansa sista men jag fick i alla fall tag på honom och det är huvudsaken. Man får vara glad för det lilla! Så vi dansar. Och jag både ser och hör att fyra låtar går, att åtta låtar går, men jag låtsas som ingenting och gör mitt allra allra bästa för att ge intryck av att jag inte förstår att det är byte. Och jag har inget pokerface men han märker ingenting ändå. Så fräckt som jag betedde mig, så dansade vi vidare ända fram till sista och sen var helgen slut.

Detta inleder min ängel-era. Långt borta som han bodde så dansade vi på Öland, i Malung, i Gävle och i Stockholm, och däremellan var det lugnt på den fronten.

I slutet av april i år åker jag till M&M för tredje gången. Och jag kan inte riktigt förklara vad som hände där utan att låta som en komplett galning, men jag såg med förfärande tydlighet att jag låtit ängeln vara min emotionella krycka medan Sebastian varit mitt officiella förhållande. När den försvann stod det klart att jag inte direkt hade någonting kvar.

Och den känslan har dröjt sig kvar sedan slutet på april. Nu är vi snart halvvägs in i juni. Inte så flyktigt och ombytligt där, va?

4, nej 5 år senare

Såg att mitt senaste inlägg var från 2018, när allt var sorg sorg sorg smärta smärta smärta. Det var nog mitt galnaste år, jag rikoschetterade från den ena extremsituationen till den andra, gick från begravningsbyrån till Dalarna till Ölandsveckan till London till begravning till ett nytt förhållande. Jag jobbade, köpte en bil, drack alkohol, solade, raggade, åkte till Gran Canaria, blev magsjuk för första gången i mitt liv. Längtade sedan efter lugn.

Våren 2019 köpte vi hus med inflytt mitt i sommarvärmen, bland Ölandsveckan, Latitud och en sommarförkylning som envist dröjde sig kvar. Ett magiskt hus från 1800-talet med exponerad tegelvägg i vardagsrummet, knarrande trätrappa och inrett vindsloft, pool på gården och gångavstånd in till centrum av Oskarshamn. Mollys far meddelande att han sålt huset och skulle ta henne och sitt pick och pack till Gotland. Katterna? Jag styrde upp en plan: Jasmine och Sirap hem till oss, Smöris till Martin och Kickan i Växjö. Misse fick följa med till Gotland. Vi campade i Tiveden med ett gäng kompisar. Åkte till Thessaloniki på en långweekend.

2020… Så många minnen, av chock, av rädsla, ensamhet. Allt gick åt helvete igen. Det pratades om ett virus i världen, först i Asien och sen i Europa. Jag åkte på dansträning för Johan Åhs hos Spinnrockarna i Kalmar en helg i mars, jag var trött eftersom det varit dans i Parken Oskarshamn kvällen innan men glad över att få gå kurs. Hade åkt dit själv men träffade Emma Lannerby där och vi bestämde oss för att äta lunch när kursen var slut, tillsammans med en kille som heter Oskar. Vi funderade på om vi skulle åka på Blender i Växjö samma kväll, trots att vi egentligen redan var slutkörda av sömnbrist och dans, eftersom Emma visste några andra från Kalmar vi kunde samåka med dit. Ja dansen kallade så vi körde på. Det var ingen vidare kväll där på Jivers, det är en hemsk lokal som är mörk och trång med lågt i tak och pelare i vägen på golvet, och det blir orimligt fuktigt under en danskväll. Men vi var ändå glada över att ha åkt – det blev ca 13 timmar dans på ett dygn, och dans är livet. Särskilt glada över att ha åkt blev vi veckan efter för då small det till. Restriktioner. Allt stängdes ner, på obestämd framtid. Javars, det fanns ett datum att hänvisa till, men vem visste om det här coronaviruset skulle vara över då? Vi såg inget slut, alla danskurser ställdes in (ack, jag som precis fått ändan ur och börjat lära mig WCS), alla socialdanskvällar ställdes in, restauranger stängde, det enda som hördes och syntes var: GÅ HEM! SJÄLV! Träffa ingen, sprid inte smitta, blir du smittad får du en förkylning om du har tur, har du otur får du läggas in på intensiven eller dör. Jag satt hemma. Tog promenader. Åt antidepressiva. Gick till gymmet, det enda jag unnade mig att hålla fast vid när allt annat ställts in. På julafton somnade Sirap in i njursvikt på akuten hos Läckeby och jag grät två dygn i sträck.

2020 blev 2021. Jag var desperat över en ny katt och bilade ner till Skåne för att hämta en okastrerad utekatt vid namn Arvid redan i mitten på januari. Det var snöstorm på väg och jag var rätt för att han skulle frysa ihjäl. Han kom till oss som om han alltid varit menad till det och döptes raskt om till Paddlaren, en hyllning till hans sätt att slänga sig på rygg och trampa med framtassarna i luften. Ännu en begravning, just när vaccinet började distribueras. Vi väntade. Såg evenemang som meddelat ”2020 inställt – 2021 kör vi!” återigen ställa in. Vi var trötta. Jag fick efter ett års ängslan och oro corona. Hade så ont överallt, gick på maxdos av feber- och värktabletter i två veckor och gick sedan tillbaka till jobbet. På sommaren blev jag inbjuden till privat dansfest och vid det laget hade jag fått nog – jag var redo att leva, att börja njuta av livet. Engström som bjöd in mig skulle själv inte gå (??? vem tackar nej till dansfest för att grilla? felprioriterat.) så jag körde själv stinn på adrenalin till Valö en stekhet sommardag. Fick migrän-ish huvudvärk men träffade dansare, så många duktiga dansare, och dagen var magisk. Och på hösten släppte restriktionerna. För gott. Jag grät. Jag och Lannerby åkte på dans, på ALLT, precis allt. Vi åkte till Ljungsbro, till Mjölby. Vi dansade för att ta igen två år.

2022: Jag dansade i Stockholm, i Jönköping, i Ljungsbro utanför Linköping. Jag och Lannerby fortsatte åka på alla möjliga och omöjliga danser hela våren. Vi åkte på Gävlemaran för första gången. Vi dansade hela sommaren! Öland! Malung! Ännu en danskväll på Valö! Jag tog studieledigt från apoteket och började läsa till Redovisningsekonom. Plötsligt fick jag mer fri tid än vad jag ens haft under pandemin, skolan hade endast schemalagda föreläsningar två dagar i veckan och resten förväntades vara självstudier.

2023: Nu. Jag sitter här i huset och undrar vart mitt liv är på väg. Tre katter har jag hos mig i soffan: Jasmine, Paddlarn och fosterkatten Jord. Om en vecka har vi tenta och sen är första året av två klart. Då har jag sommarlov. Tackade nej till att jobba hela sommaren och nu känns det som jag flyger fritt. I dubbel bemärkelse.

Mamma

I onsdags var jag på begravning och jag kan fortfarande inte fatta det. Det är ofattbart att hon bara är borta och istället tänker jag att hon måste tagit vägen någonstans, vilket ofrånkomligen leder till frågan; Var är hon???

Jag vill ha min mamma tillbaka. Varför var hon tvunget att dö nu? Jag är bara 25. Mamma blev bara 57. 57! Mamma kommer aldrig bli tant. Jag tittar på tanterna och gubbarna som kommer in på apoteket och vill ömsom krama dem och ömsom skrika åt dem för att de fick bli gamla medan hon inte fick.

Det spelar ingen roll hur mycket jag satt där och höll hennes hand, hur hårt jag än håller fast vid minnena av de saker vi gjorde tillsammans… Jag kommer för alltid ångra att vi inte gjorde mer, att jag inte sa mer till henne, berättade hur viktig hon var. Jag tror hon dog i ångest över att inte räcka till. Att inte klara av att vara där för sin yngsta dotter tills hon blivit vuxen, hennes dementa mor, vi andra barn och hennes man, alla saker hon tänkt sig att hon skulle göra / ta hand om. Det var en ofattbar dödsångest hon kämpade med när hon själv såg klart hur illa det var på väg att gå. Vad sa vi till henne? Hur hanterade vi det? Vi gick omkring i en panik och oro de där sista veckorna, försökte ta det lugnt och hålla modet uppe men i andra stunder tänkte ”Kommer jag förlora henne nu?”.

Hon grät inte medan jag var där. Hon tittade mig i ögonen en gång och sa ”Tror du jag kommer komma ut härifrån, få komma hem?”. Jag trodde inte det men vad kunde jag svara? Jag tittade tillbaka in i hennes blå ögon och sade ja.

Ögonblicksbilder fyller mitt huvud tills det känns som jag ska explodera.

Jag vandrar genom korridorerna klockan tre på natten festsminkad och uppklädd tillsammans med en äldre sköterska. Innan vi kommer fram till mammas rum frågar hon mig hur det är med mig, om jag vet hur situationen ser ut. Jag ser min chans att fråga det jag egentligen inte vill veta… ”Jag vet ju att det är dåligt men… Kommer hon gå bort inom de närmaste dagarna eller?” ”Ja, det ser ju så ut.”

Martin kommer in i rummet för att hälsa på, övernatta kanske? Dagarna har redan flutit ihop i mitt minne. Jag visar på min säng att han han sitta och hålla henne i handen.

Att hon vinkar när jag säger hejdå trots att hon inte orkat prata med mig den dagen.

Att jag och Molly hjälps åt att reda ut det mardrömsskatbo som hennes hår blivit av att ligga otvättat på kudden dag efter dag. Det lossnade så extremt mycket hår och var så smutsigt att jag tvättade händerna efteråt.

Att jag börjar kalla henne lilla mamma, lilla mamsen.

Att vi bara kan stå bredvid och titta på hjälplösa medan hon blir sämre och sämre för var dag. Köper läsk och isglass till henne och försöker vara på sjukhuset så mycket som möjligt.

Hur kan hon bara vara borta?

Varför nu?

Det gör ont att minnas. Jag vill sluta existera.

Det här året startade verkligen på sämsta möjliga sätt men trots det har jag haft några riktigt, riktigt bra dagar under januari. Life’s good. Sandra kom hit för en vecka sen. Igår var Matt, Sophie, jag, Brice, Fredd och Dimitri från huset på Sumobrottning. Det var jättekul! Och i fredags firade vi Matts födelsedag. Och i måndags var jag och Xandra på DADAROMAs konsert i Ikebukuro, och sen gick vi på karaoke i två timmar. Det är härligt med lite liv och rörelse igen 🙂 Moments that make me feel alive ^^

Jag och Brice fortsätter vårt haltande förhållande. Jag försöker glömma saker han sagt som jag tagit hårt, och istället minnas fina saker han sagt:

-I don’t tell you this enough. I’m glad that I met you and I appreciate all the little things you do for me.

-I’m going to cry when you leave.

And the fact that he told me that he did the exact same thing to his ex when they were together actually makes me feel like I’m kind of important to him, despite all our struggles with making things work. Jag läser om och om igen att om man har så mycket problem som vi har så är det inte värt det, och jag inser ju själv att det inte är hållbart att förvandlas till en sån typ av person som jag blir med honom, när min osäkerhet pga hans lack of bekräftelse driver mig till svartsjuka, klängighet, despair, tjatig, småsint etc… Men det är så svårt att INTE älska honom. Hur gör man för att hindra sitt hjärta att klappa fortare, och inte binda sig till människor? Återigen är det acceptansen som gjort att jag fallit. Att han inte blir sur när jag är grinig. Att han beter sig som att alla mina konstiga nycker är helt normala. Att han själv trodde att vårt förhållande hade en minimal chans att fungera, men att han ändå bestämde sig för att ge sig in i det.

Feberfri <3 <3 <3

Äntligen känns det som att jag är på väg att vakna upp ur den hemska dimman som jag vandrat runt i ända sen starten av 2017… Jag vaknade upp och kände mig inte konstig, brast inte heller ut i gråt. Klockan är faktiskt elva och jag har både klätt på mig och ätit frukost utan att känna det som att jag ska avlida, jag är så glad ❤

Jag vet inte riktigt vad som pågick. Jag var förkyld. Det får nästan gälla för hela mitt år här i Japan. Jag har aldrig varit mer förvirrad i mitt liv, och kasten mellan glädje och tårar har aldrig varit starkare. Men idag känns det som jag äntligen kan andas och fungera igen, och jag ser fram emot vad 2017 kommer att bjuda på. Oavsett vad som händer, så är det bara lyssna på musik och gråta, så tar man sig igenom det.

Det ska väl påpekas att min näsa fortfarande är täppt och det gör fortfarande ont att gå nånstans. Men jag har hopp igen, en skimra av hopp som får lysa upp hela min värld just nu ❤

Hur kan man sakna något man aldrig haft?

He did warn me, after all. Still so, I feel unprepared with this pain hitting me.

”If you’re wanting me to fall for you, that’ll never happen. I’m too emotionally involved with my ex for that.”

And then, later today, I mean yesterday, has it already been a day? Will time pass no matter what, slowly making this less and less important? I’m not ready to move on.. To be honest I think I was never ready for this man to enter my life anyway. So much pain, so many tears, the bad moments outweighing the good ones.

I could see in his eyes how uncomfortable he felt around me. Not showing any kind of romantic affection.

I thought it was okay as long the past was in the past. As long as we was still here, with me. Men nu är han inte det, inte längre, han är med henne. Och nu har de börjat bygga på något igen.

Åh gud, det var dödsdömt från början. Jag vill bara hem…

Nyår

Mitt nyår var lite upp och ner, som vanligt. Precis som på julafton så är min spontana reaktion ilska, stress och tårar istället för glädje. För att citera Zakaria ”Årets mest överskattade kväll”. Hade jag följt hans råd och stannat hemma hade det kanske varit bättre, billigare i all fall. Hursomhelst, i sista minuten ändrade jag mig och följde med ett gäng från huset med till izakaya i Roppongi. Det sög. Enda anledningen till att jag följde med var för att spanska Antón brukar vara väldigt rolig, men han hamnade på andra sidan bordet. Jag satt bredvid Zakaria men humöret dalade snabbt, jag blev så extremt uttråkad och på dåligt humör att jag nästan fick ett utbrott. Tog min chans och smet iväg när Danni bredvid mig lyfte på ändan och gick på toa. Gick runt ganska länge i Roppongi och letade efter två Illuminations som ska vara där, men hittade ingen av dem. Fick en fin utsikt över Tokyo Tower från Roppongi Hills i alla fall. Sen var plötsligt klockan 11 och jag började oroa mig för att missa sista tåget hem, så gick snabbt till tunnelbanan och tog Oedo Line till Shinjuku. Väl på Seibu Shinjuku Line mot Hana-Koganei så pluggade jag i lurarna  och så började tårarna strömma. Jag satt där och snyftade och mitt i allt så får jag ett meddelande från Lukas där det är en bild på en flaska som det står ”baisu” på i katakana. Bajs </3 hahaha. Sitter och skrattar och gråter omväxlande ända tills jag är framme i Hana-Koganei, 11:57. Tre minuter till tolvslaget, jag är ensam på en tågstation, klädd i långklänning och med söndergråtet ansikte. Vad gör man? Det fanns bara ett alternativ. Jag satte på EXO – Love Me Right, gick in på toa, snöt mig, gick ut från stationen och dansade ut de sista minuterna av 2016 och välkomnade 2017, samtidigt som jag gick hemåt i kylan. Det var det enda sättet att gå in i 2017. Att blunda för alla sorger, all ensamhet, allt kaos inombords…. Sluta ögonen och låta musiken uppfylla mig och min kropp.

När jag kom hem och in i köket mötte jag Sophie och hennes pojkvän som precis skulle gå iväg till templet och de frågade om jag ville följa med. Självklart. Vi promenerade den korta sträckan dit och ställde oss att köa för att få be om lycka inför 2017. Vi fick vänta ungefär en timma innan vi kom fram och jag bad om det jag alltid ber om: att allt ska fortsätta precis som detta, att jag ska få fortsätta vara uppleva lika mycket kärlek och lycka som jag gjort de senaste åren. Att jag ska ha styrka nog att följa den vägen som känns mest rätt för mig, oavsett vilka val det kan föra med sig. Sedan fick vi varm ris-sake och stod och värmde oss vid ett bål bredvid templet. Det var oerhört mysigt och kändes som svenska valborg, iskallt och mörkt med en sprakande brasa att värma sig vid.

Sen hem, varmt bad, lite mat framför tv:n som visade Kiaryi Pyamu Pyamu (stavning??) och sängen ❤